Livet på vänt

Den senaste tiden känns det inte som jag gjort annat än väntat. Väntat på att få reda på om jag ska bli uppsagd, väntat på att få reda på vad förhandlingarna ska sluta i, väntat på att få ett besked om hur och om och nu slutligen väntar på att få reda på NÄR.

Jag är uppsagd, företaget har gått med på mina önskemål och man tycker ju att det borde vara frid och fröjd. Men då är det dags för nästa väntan. Nu ska jag vänta på att få besked när vi ska skriva under överenskommelsen. Å dessutom väntar jag på att få reda på NÄR jag ska gå hem. I fredags var det ju väldigt viktigt att jag lämnade företaget direkt när överenskommelsen var underskriven. Men nu händer ju inget och jag sitter där jag sitter. Eftersom jag inte vet när jag blir inkallad för att skriva på och jag inte vet vad som kommer hända när jag skrivit på blir det inte mycket gjort. Jag sitter av tiden... bedrövligt tråkigt. Om jag börjar göra något kan man ju ge sig på att jag kommer bli inkallad.

Idag ägnade jag mig således åt att tömma datorn på allt jag sparat under de två år jag arbetat där, rensat mejlen och plockat rent på skrivbordet. Trodde när förhandlaren från mitt fack skickade över överenskommelsen för påseende i förmiddags att dagen skulle sluta med att jag fick gå hem för gott. Men kl 4 kommer min chef och upplyser mig om att högste chefen som ska skriva på inte fått pappren förrän på eftermiddagen alltså kommer han skriva på under morgondagen. Någon tid fick vi däremot inte så även morgondagen kommer bli en dag i väntans tecken. Ska det skrivas på under förmiddagen och får jag gå hem sen. Eller blir det en eftermiddagsträff och avslut.

Det blev lite fånigt för min chef och jag var båda övertygade om att jag skulle gå hem i dag. Så hon hade köpt en liten bukett med blommor och eftersom det är snittblommor fick jag ta med mig dem hem nu och sen säger vi hej då i morn. Alla sätt är bra utom de bästa.

Mkt kan jag säga om företaget men att de har en human syn på saker vore faktiskt lite väl att ta i. Det verkar som man glömmer att det faktiskt är en människa man har att göra med och inte bara ett papper som ska skrivas på. Att vänta är fruktansvärt destruktivt och när man dessutom inte får kläm på vad resultatet blir av väntan är det ännu jävligare.

Så håll tummarna för att jag i morgon inte bara får skriva på utan även gå hem. Fast det vore ju lite irriterande att åka hela vägen till jobbet bara för att få vända i dörren efter att ha skrivit på... Vet inte vad som är värst?! Sitta en hel dag och vänta eller få vända!!

Idag har många frågat hur det känns och i dag är nog första gången som jag riktigt har känt något. Tidigare har det varit så mycket annat som ska tas i beaktande (beslut om AD, krav och villkor) att jag skjutit upp insikten om att jag nu faktiskt är arbetssökande på heltid.

Det känns så där, även om jag glatt säger att jag på mycket länge kommer få ett lång sommarlov så känns det i magen. Den minnesgode läsaren vet ju att jag inte trivs så bra men det är ändå en konstig känsla att jag om någon dag inte längre ska åka de 6 milen till jobbet, jag ska inte längre se och beröras av de personer jag arbetar med. Alla förändringar är omvälvande och även om jag hoppas och tror att jag kommer träffa nya trevliga människor på ett eller annat sätt så känns det sorgligt.

Dessutom att bli uppsagd på grund av ett "brott" som man begått och blivit straffad för känns rent utsagt förjävligt. Jag blir straffad två gånger för samma brott. Det där med att glömma, förlåta och gå vidare är inget som praktiseras i det vardagliga. men men, ingen idé att gråta över spilld mjölk, något bättre kommer säkert ut av det här även om det just nu känns lite vemodigt och jobbigt.

"Olyckor kan man uthärda. Men att lida för sina egna felstegs skull - det är vad som känns i livet."

Oscar Wilde

Blogga eller inte blogga... är det frågan?!?

De allra bästa blogginläggen kommer jag på när jag är miltals från datorn. Jag kan vara på promenad, sitta och fakturera eller helt enkelt bara åka från jobbet och hem. Då går hjärnan på högtryck och jag kreerar en hel drös fantastiska blogginlägg. Men sen när jag väl får en dator i handen går det inte längre. Hjärnan är helt död och jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Allt verkar fel, tråkigt eller ointressant.

Men jag vet ju att jag vill blogga, frågan är bara hur jag ska ta mig till... mobilblogg får jag inte att fungera med min telefon och med mitt tekniska intresse så det går bort. Twitter är ett slags substitut och det fungerar. Men blogginläggen lyser med sin frånvaro med samma intensitet som solen just nu.

Jag läser en del bloggar och det finns många guldkorn men också en den rent bedrövliga.
Modebloggar förstår jag mig inte på, inte heller sådana bloggar där bloggerskan lägger ut nakenbilder helt random i texten. Oftast är det kvinnliga bloggare som kör sådana fulknep för att få fler läsare men om man bortser från den tillfredställelse som bilderna eventuellt kan ge vissa personer så är det fruktansvärt dåliga bloggar.

När jag läser dessa så känner jag mig berättigad till att uppehålla min plats i cyberspäjs. Men sen när jag läser en av de som verkligen kan hantera ord och texter drabbas jag av mindervärdeskomplex och känner mig rätt överflödig i bruset.

Det behöver inte nödvändigtvis vara av något större politiskt värde i bloggen utan bara stilla betraktande av omvärden sett genom sitt eget perspektiv, men så länge de kan fånga min uppmärksamhet spelar det mindre roll. En del använder bloggen som ett sätt att förmedla sin syn på saker, andra lämnar bara en betraktelse av sin värld och ytterligare några bajsar bara i rymden för att se när skiten ska landa.

"Dåliga konstnärer beundrar alltid varandras verk."

Oscar Wilde

Njutning

Wow... det här är verkligen underbart.

Nu har jag suttit här i några timmar och bara flyttat mig i skuggan lite. Det är det här som är så underbart med att ha uteplats. Förstår inte varför mäklare alltid ska racka ner på lägenheter på nedre plan. Om de har uteplats är det ju livet för oss icke-villavarelser som ändå vill njuta av lite natur utanför dörren.

Sitter här och läser bloggar medan tvätten hänger och torkar i solen. Det är helt sjukt va det behövs lite för att livet helt plötsligt ska te sig härligt.

Ena smolket i bägaren är att jag sitter lite dumt trots datorn-i-knät-bord från IKEA

Jag behöver inte heller känna mig ensam på något sätt eftersom det precis utanför min uteplats går en väl använd gångväg. Alla i bostadsområdet bredvid mitt måste gå där för att komma till centrum. Så det är en stid ström av människor.

Nu nog dags för lite wow...

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."

Oscar Wilde

Sommarnattens leende

Får nog anse mig som rätt nöjd med livet i dag, trots att det är dagen-efter-kvällen före. Jag är trött och dagen tillbringades i sängen. Nu siter jag dock på min uteplats och använder fr Kaos bärbara dator och jag har inte varit mer nöjd med att ha trådlöst. På detta sättet kan jag sitta och njuta av sommarevädret i skuggan och ändå leka med datorn. Känns inte lika slöseri med sommardagen då. Blir nog bra i veckan om det härliga vädret fortsätter för då kan jag sitta här dagarn i ända och wowa... shit va jag kommer lvla. Msna och bara surfa. Kanske leta efter och söka några jobb också om det nu vill sig väl.



Känner mig smått onyttig och då är det skönt att åtminstone kunna säga att man varit ute. Det är ju inte sämre än att gå och lägga sig på en strand och där bara ligga och glo eller läsa en bok. Jag tycker ju inte om att sola så det här är guld.

Däremot känns det nu när sommaren är riktigt i fas och "Industrisemestern" är på intågande att man inte lever ett svenssonliv. Ensam ska jag planera min sommar och när människor frågar vad jag ska göra känns det bra att åtminstone en vecka är bokad. Varför ska man alltid ha prestationsångest? Om man inte har minst en resa eller annat inplanerat så är det något fel. Om jag inte har ett landställe att åka till verkar det som medmänniskor lätt får det intrycket att det är synd om mig. Ska gå hemma hela sommaren. Vad är det för fel på det om det är det jag vill.

Det största problemet är väl kanske att jag inte VILL gå hemma hela sommaren, speciellt inte nu när jag inte har ett arbet att gå till. Jag har två veckor på raken då jag inte har fr Kaos och det innebär ju att jag måste hålla mig sysselsatt utan att för den skull bara sitta vid datorn. För det verkar ju lite väl att sitta inne och uggla vid datorn en hel sommar. Kanske ska jag hitta på något i Sverige eller kanske hitta en resa någonstans. MEn jag är ju för feg och bekväm för att göra något så det slutar väl med att hösten kommer utan att jag kan uppvisa något annat än en vecka på gotland. Å egentligen borde inte det störa mig, men det gör det.

"Människan är en förnuftsvarelse som alltid tappar tålamodet när man fordrar av

henne att hon ska handla efter förnuftets lagar."

Oscar Wilde

well well... säger bara en sak I FUCKING RULE

Får inte vara för glad ännu, inga papper är påskrivna och företaget kan ändra sig igen. Men deras önskan om att få bort mig från kontoret är så stark att de troligtvis inte kommer ändra sig en gång till...

Jag vann! på ett sätt i alla fall. De fick inte igenom ett enda av sina krav, bortsett från att jag inte har förtursrätt om de inom 9 månader kommer annonsera ut tjänster och buhu va ledsen jag INTE är för det och att jag ska lämna kontoret direkt jag skrivit på kontraktet.

jag får inte heller prata om min deal så jag kommer här inte säga annat än att jag fick det jag begärde. De har således fått backa ända in i kaklet och den enda vinsten de gör är att de blir av med mig. Något min närmaste chef inte riktigt instämmer i eftersom hon faktiskt ser mig som en resurs. Men jag har skaffat mig mäktigare fiender än vänner så jag åker ut med badvattnet. Fast nu fick jag i alla fall en gul gummianka med mig på färden.

Så ett långt sommarlov har jag framför mig. Jobbsökeriet tar jag till hösten, så jag inte stressar in i något som jag senare kommer ångra. Ta lite tid att landa och se vad katten jag vill göra.

Den här gången ska jag också pressa Trygghetsrådet lite hårdare. Tidigare kontakter har bara gett en sötsliskig smak i munnen. Av deras fagra löften om stöd och hjälp har jag sett nada, de har bara slängt en titt på mitt cv och konstaterat att jag sköter mig bra. Eftersom jag är så självgående och utåtriktad (vänta nu.... det är ju ensamvargen vi pratar om här) så klarar jag mig bra. Det har jag ioch för sig gjort också men nu vill jag faktiskt ha lite stöd och råd från någon utomstående.

"Med varje framgång man vinner får man en fiende.

Man måste vara medelmåttig om man vill vara omtyckt."

Oscar Wilde

Ööööööhhhhhh

Idag har jag känt mig rätt stark i min övertygelse om att jag gör det rätta. Ställer mig upp och säger ifrån, man får inte behandla människor hur som helst. Visst jag sa nej till en del pengar men inte så att det känns som någon större förlust i det stora hela.

Jag har lovat vara kvar till onsdag nästa vecka för att hjälpa till och se till att de andra lär sig. Min nya chef är en bra kvinna och jag tycker att det suger rätt ordentligt att jag när jag för en gång skull får en chef som är bra måste sluta.

På jobbet går det bra men när jag kommer hem kommer insikten krypande. Lagom till semestern kommer jag att sälla mig till de allt större skarorna arbetssökande och det känns så där. Hittade några jobb som jag tyckte verkade vara något men när jag sätter mig och försöker skriva en ansökan tappar jag gnistan. Jag är trött på att sälja in mig själv!

Det är ett enda jävla jamsande och tramsade, man ska vara någon annan än man är, man ska visa sidorna som duger och inte får man mycket för det. Företagen tittar mest på att jag är en småbarnsförälder som eventuellt kommer vabba, måste lämna och hämta på dagis vilket innebär kortare arbetsdagar. istället för att titta på vad jag faktiskt kan erbjuda dem. Titta på vad jag gör under de timmar jag faktiskt är på företaget istället för att titta på de timmar jag inte kan vara där då jag har ett liv vid sidan av mitt arbete.

det känns fruktansvärt motigt att börja om från början.

"Mina egna affärer tråkar ut mig till döden; Jag föredrar andras"

Oscar Wilde

det luktar skit om framtiden

Vad ska man göra för att förhindra att man blir som sina föräldar?! Min fars tillkortakommanden kommer jag nog undvika mest för att han aldrig har varit en del av min barndom och därför inte kunnat färga mig. Min mor däremot är ett annat kapitel. Jag är starkt präglad på henne på gott och på ont.

Ibland när jag pratar med henne slår det mig att hon har blivit en inskränkt, rädd och bitter varelse. En varelse som jag inte ser någon likhet med den människa som jag växt upp med. Den starka, envisa och självgående kvinnan. Eller är det så att ju "vuxnare" jag blir desto bättre ser jag min mor som den människa hon faktiskt är och alltid varit! Är det så är det fruktansvärt skrämmande och jag kommer slåss som ett djur för att undvika att bli som hon.

Hon sitter och hatar allt. Barn skriker för högt, barn cyklar på gångbanan utanför hennes hus, barn slår på en buske i skogen. Grannar väsnas, de skrattar och sitter ute på sommaren, de går i trappen i ett lyhört hus med klampande steg och de har ingen vett när det gäller att hålla sin lilla uteplats i ett skick som faller mor på läppen.

I timmar kan hon sitta och redogöra för mig vad hennes grannar gör och inte gör, hur de låter vad de pratar om och att hon tycker att det är bedrövligt. Tydligen ska hennes grannar skaffa en stationär pool. Min mor hatar redan deras uppblåsbara eftersom de när de använder den skriker och väsnas. Hon kan inte sitta ute och röka eftersom hon då tvingas höra dem.

Hon kom till sin dotterdotters avslutning på dagis iklädd mjukisbyxor ala urtvättad grön velour med matchande urtvättad grön stickad tröja. Ingen bh utan taxöronen svängde i höjd med naveln och till detta en stor grön rökstinkande rock.

En kvinna som när jag växte upp "skämde" ut mig eftersom hon envisades med att alltid ha hatt på sig när hon skulle gå på möten i skolan, och som den dam hon var tog hon inte av den inomhus eftersom etiketten sa så. Hon lämnade inte huset utan att se uppseendeväckande ut. I sin ungdom var hon en mansslukerska av hög klass. Undertecknad ligger i lä med hästlängder. Men nu har hon degraterats till en karikatyr av sig själv. Nu skäms jag nästan för att hon är så "äcklig" och ger mig avsmak och jag skäms för den känslan. Nästan lika mycket som jag skäms för att visa att hon är min mor.

Hon frossar i sin stroke, som hon fick för snart två år sedan. Trots den slutar hon varken röka eller dricka men lika väl gnäller hon att hon mår så dåligt och att läkarna inte lyssnar på henne.

Men vad gör hon själv för att bli bra!?! Inte ett jävla dugg.

Jag vill inte bli så, men hon har ju nästan blivit som sin mor så risken att jag blir som min är väl rätt överhängande och jag blir panikslagen varje gång jag tänker tanken.

Hur gör man för att ändra ödet?! Går det?! Kan jag påverka hur jag ska bli om 20 år eller är det redan förutbestämt?! Min mor flydde för 45 år sedan den lilla stad hon ursprungligen kommer från eftersom den var för liten. Det var trångsynta människor som inte förstod henne och hon passade inte in. Hon kunde inte leva det liv som krävdes och valde att lägga 100 mil mellan sig och sitt barndomshem. Där i den stora huvudstaden kunde hon leva ut, vara den hon ville vara och hon levde. För henne var det glada 60-talet verkligen glatt, sen kom 70-talet och hon fick mig. Åtskilliga är de gånger jag har fått höra vad hon uppoffrat för min skull. Att hon nöjde sig med att arbeta med ekonomi eftersom hon hade barn. Därför kan hon inte förstå varför jag inte kan göra samma val.

Nu verkar tyvärr det småstadsaktiga i hennes barndom ha vunnit över henne och jag tror ärligt att hon skulle varit lyckligare i en liten håla där alla är konservativa och håller sig till gängse normer. Inte sticka ut eller göra något som kan störa. Jag undrar vad det var som hände?! Kan tyvärr inte tillföra stroken allt. Hon hade börjat ändras redan innan den men efter den har dammarna brustit och hon går in i offerrollen med liv och lem.

Vad är det som har hänt?! Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag med näbbar och klor kommer göra mitt bästa för att inte bli som hon när jag om 30 år befinner mig på andra sidan pensionen.

"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag."

Oscar Wilde

halvtid

Halva året har nästan gått och förändringar ligger i luften.

På måndag kommer domen som jag väntat på sedan april. Vinner vi kampen mot det stora företaget jag jobbar på eller får jag lämna skeppet med svansen mellan benen (they wish)??

Oavsett utgången har hela situationen triggat igång en massa tankar och funderingar. Vad vill jag egentligen göra när jag blir stor? Vill inte hitta ett nytt arbete där jag tröttnar efter tre veckor eftersom jag redan är uttråkad och har strukturerat upp allt på ett effektivare sätt vilket gör att arbetet blir ännu tråkigare. Hur ska jag göra för att utmana mig själv??

Många tankar och funderingar! Journalist, författare, massör, egen butik, eget café eller något annat som ger mig tillfredställelse. Skulle ovan nämnda yrken ge mig något? Skulle jag kunna? Skulle jag våga?

Att hitta någon att leva med är inte heller det lättaste, speciellt inte som man kärat ner sig i sin älskare som inte riktigt är på samma våglängd vad gäller det. De män jag träffar har en förmåga att vara så upptagna av sina liv att de inte har tid att lära känna någon ny. Alltså drar jag mig undan. Vet inte ens om jag skulle vilja leva svenssonliv igen även om det har sina fördelar. Det enda jag vet är att jag vill hitta någon som älskar mig och som jag älskar. Vi ska vara kära och ge varandra stöd och energi.

Men det känns som en utopi så det är väl bättre att jag fokuserar på det jag faktiskt kan påverka. Mitt arbetsliv! Vad i helvet ska jag ta mig till med mig själv!? Vad vill jag göra?!

Om jag får gå, kommer jag inte stanna så länge även om jag sätter tanterna på den berömda pottkanten. FÖretaget anser mig vara överflödig och då får de fanemig klara sig utan. Den första perioden kommer jag nog vara hemma och WoWa och träna som fan. Försöka bara njuta av livet och stänga av hjärnan. Sen får jag ta tag i saker och ting.

Fan va jag babblar! Sitter med min bärbara (eller ska jag säga fr kaos´s dator) och har äntligen lyckats koppla upp den mot nätverket hemma. Fick lov att logga ur min egen men nu kan jag åtminstone se till att WoW och alla andra viktiga beståndsdelar finns installerat på datorn för veckan på Gotland. Hur skulle jag annars kunna överleva?! En vecka på gotland utan att kunna koppla upp mig på kvällarna när lilla fröken kaos sover. Vore förskräckligt men nu har jag lyckats och jag ska snart införskaffa ett kontantkorts-bredband så får vi se vad jag tycker om det.

"Kultiverad fritid framstår för mig som människans huvuduppgift."

Oscar Wilde

Lägesrapport

Nu är det bestämt!

Det blir förhandling på måndag kl halv två

Ingen tror att jag kommer ha ett arbete kvar när måndagen är slut och just nu känns det sååå jävla tungt.

Inte för att jag ska bli arbetslös eller slipper det här stället utan för att jag återigen blir varse verkligheten.

Ska fan ta och WoWa ikväll utan dungeons eller gruppraider... man blir bara arg så det är lika bra att jag och Hate kör för oss själva.

Sen kanske jag kan komma hit i morgon och jobba igen utan att må fysiskt illa

"Always forgive your enemies, nothing annoys them so much"

Oscar Wilde

Lägesrapport

Inget händer i den stora gula grusgrop jag befinner mig i... fick beskedet att det kan dröja 2 veckor till innan förhandlingar och under tiden går jag hit glad i hågen *eller inte* och gör mitt jobb. Men det blir svårare och svårare att motivera sig.

Kollega: Hur är det?
Undertecknad: huvét ner å fötterna i en konstig vinkel
Kollega: ööööööööh (avlägsnar sig med en konstig blick)

så mycket för att säga som det är. Men det är ju så det är...

Men min lägenhet har blivit ett hem. Tänk vad lite gardiner kan göra.

"Kvinnans styrka ligger just i att man inte kan förklara den."

Oscar Wilde

Alkohol = sjukdom ???

Vet att jag av en del klassas som ytlig och ointresserad av saker i min omvärld. Till mitt försvar vill jag säga att det kanske finns ett skäl till mitt ointresse. Jag väljer mina krig och ärligt att storebror ser mig om jag sitter på toa och skiter så är det ju bara tråkigt för den stackare som tvingas titta. Alltså ser jag inte det som ett skäl till att rösta (röstade visserligen men inte på det partiet) eller över huvud taget bry mig om IPRED och piratkopiering. Ja jag har kopierat ner filmer och musik men jag har ofta också köpt så på det hela taget anser jag mig vara en rätt vanlig svensson.

En sak som jag nu inte kan låta bli att fästa på ett ark i cyberspäjs är mina tankar om detta med att "Alkoholism klassificeras enligt WHO som en sjukdom".

Vad fan är det här? Ytterligare ett sätt att ge de förbannade alkoholisterna en undanflykt. De slipper ta sitt ansvar och kan återigen glida in i den offerroll som ofta hänger ihop med alkoholism som fisk med vatten.

Jag är uppväxt med en ensamstående alkoholiserad mamma. Jag älskar henne och hon har trots allt gett mig en stark tro på mig själv, en grundtrygghet. Men jag har nog haft tur att jag är den jag är som grundperson också. Det hade nog kunnat gå riktigt åt pipsvängen. Visst jag har min beskärda del av kontrollbehov (väldigt vanligt hos alkoholistbarn enligt terapeuten jag gick hos för x antal år sedan) och ätstörningar.

Jag kan nog tacka alkoholen för att den har lärt mig den hårda skolan vad livet går ut på! Det är du mot världen! Ingen annan jävel lär hjälpa dig och du ska veta din plats på jorden. Du ska inte tro att du är viktigare än alkohol (något som de män jag valt att leva med också visar med all önskvärd tydlighet) glöm det. Ruset är viktigare än en 6 årings vädjan till sin mamma att inte köpa vinet.

Det är inte rätt:
Att en 6 åring vet att om mamma inte är full på fredag så blir hon full på lördag.

*Att en barn vaknar av fulla människor som skriker och ramlar omkull utanför den stängda sovrummet.

*Att vakna av att mamma inte är i sin säng, gå upp och finna sagda fyllkaja slocknad i soffan med ett stadigt grepp om vinglaset medan ljudliga fyllesnarkningar fyller den mörka lägenheten.

* Att vakna på morgonen och hitta en massa rödrosa salthögar på heltäckningsmattan i vardagsrummet kan visserligen vara rätt skojigt. Men i grunden rätt tragiskt.

*Att som 16 åring vara så arg och frustrerad att hoten mot fyllkärringen blir så grova att tanten funderar på att ringa polisen. Istället ringer fyllkärringen sin mor. Mormodern upplyser 16 åringen om att hon tvår minsann sina händer och kan inget göra. Därmed är det utagerat och den ensamma 16 åringen cyklar ut i natten för att komma undan. Ingenstans att ta vägen, ingen som bryr sig. 16 åringen mot världen som alltid.

Min bästis i skolan som jag gick i samma klass med i 12 år blev inte invigd i min hemlighet förrän vi båda passerat 20. Hon hade sovit över några gånger under åren men då skötte fyllkärringen sig exemplariskt. Jag har ALDRIG någonsin pratat med någon under alla år om mitt personliga lilla helvete. Min mamma var ju en kvinna som piffade till sig, såg fräsch och frisk ut. Hon skötte sitt jobb och blev bara full på fredagkvällar. Då stod hon i köksfönstret och pratade allvar med alla och envar, fast det drabbade ju bara mig.

Kan fortfarande drabbas av stora ångesten när jag hör en vinkork öppnas, en ölburk öppnas eller dryck hällas upp i ett glas. Beror helt på situationen men den är påtaglig och svårförklarad.

Jag undviker att dricka för att det är gott. Dricker jag gör jag det för att bli full och det har efter separationen hänt oftare än det brukar eftersom ruset är rätt härligt. Men att lära mig tycka att det är gott och sedan använda det för att varva ner efter en häktiskt arbetsvecka är för mig helt omöjligt. När jag har min dotter skulle jag inte komma på tanken att dricka, inte för att jag inte vill att hon ska se att jag kan dricka utan för att jag vill veta att vad som än händer så kan jag ställa upp.

När mamma är full är hon fyllkärringen (med tomma tefärgade ögon) och då är hon vidrig, äcklig och hemsk. När hon är nykter är hon min mamma den underbaraste, roligaste och mest fantastiska kvinna i mitt liv. Utan henne vet jag inte hur jag skulle överleva.

Jag flyttade hemifrån vid 22 års ålder trots studier för jag stod inte ut med fyllkärringen.

Hon har gått i alkoholberoendeterapi och blev alkoholfri något år med hjälp av tabletter och terapi. Den terapeuten valde vid ett tillfälle att erbjuda mor att jag skulle få gå istället för att på så sätt avleda en del av det som gjorde att hon drack. Där fick jag lära mig en del om att vara alkoholistbarn och det var nyttigt, i övrigt gav mig terapin inte mycket förutom ett större förakt för vissa människor. Jag lärde mig säga nej till fyllkärringen, förbjuda henne att ringa när hon är full. Våga vägra prata med henne, lägga på luren och ta avstånd. Det tog många år och fortfarande får jag svår ångest när jag gör det. Men det har även hjälpt mig. Jag behöver inte acceptera hennes alkoholrus längre utan det får hon sköta utan mig. Jag kan fortfarande bli besviken när jag behöver hennes stöd och hon är full.

Men när hon inte är full är hon mitt stöd och jag älskar henne. Fast det finns mycket under ytan som borde komma upp, men eftersom min mor är konflikträdd in absurdum och jag konfliktbenägen i samma mått blir det aldrig av att vi tar tag i de skelett som skallrar i våra garderober.

Nu har det uppdagats att en medlem i styrelsen jag är ordförande för har grava alkoholproblem. Alla har rykt in och täckt upp under alla åren som han varit med i styrelsen. Andra gör hans uppgifter och man mörkar. Nu är jag ordförande och min spontana känsla är att så fan heller!!!!!!! Jag vägrar vara medalkoholist till en försupen exmilitär när jag nyss lärt mig säga ifrån till min älskade fyllkärring till mor. Jag måste alltså ta tjuren vid hornen och ta tag, ställa ultimatum.

Men samtidigt sitter det medkännande egot på axeln och säger att så kan man inte göra, var snäll. han har det jobbigt och det blir värre om du ställer krav. Alla känslor som alkoholistbarn gör att man känner medlidande samtidigt som jag VÄGRAR!! Han ska fan inte åka snålskjus på min vänlighet och han får fan skärpa till sig.

Allt ovan gör att jag ser svart när jag läser att "Alkoholism klassificeras enligt WHO som en sjukdom"! Blir rosenrasande och känner mig som alkoholistbarn återigen undanskuffad och osedd. Reklamen de kört är magstark och jag kände mig mer än dyster till sinnet. Visst är det bra att man vågar prata om alkoholproblem men förringa fan inte effekten av "sjukdomen". De som pratar mest om detta är nog de som aldrig i hela sitt liv har behövt natta en full kärring som somnat i soffan med glaset fortfarande i handen. De kan aldrig ha behövt stå bredvid sin fyllkärring och bönat att inget vin ska inhandlas för att bli upplyst att "mamma behöver det". Då är det jävligt lätt att säga att det är synd om dem.

Det är synd om alkoholisterna inte snack om saken! Visst de har själv valt att dricka men pgr ärfliga beting så är de mer mottagliga än andra. I min släkt har vi i rakt nedsligande led morfar grav alkoholist, mor alkoholist och så jag... sockerberoende som fan och om jag skulle hänfalla åt att dricka alkohol skulle jag med all säkerhet falla dit med ett gigantiskt magplask.

Men om man nu som väljer att klassa alkoholism som en sjukdom, har men över huvud taget tagit i beaktande hur en alkoholist (drogberoende) fungerar!? I min värld av luddiga blommor har man inte det. För då skulle man veta att de kommer att se detta som ytterligare ett skäl till att inte sluta dricka. Det är ju synd om dem! De har ju en sjukdom. Återigen är det deras omgivning som ska anpassa sig, för de är ju minsann sjuka.

Fan jag blir så jävla arg! Men framför allt frustrerad och ledsen.

Ledsen för alla de alkoholistbarn som nu tvingas leva med vetskapen att ingen jävel, inte ens samhället är på deras sida. Alkoholism är en sjukdom! och om de sjuka är det synd det vet ju alla. Alltså kan man inte sätta press på dem, man kan inte ställa krav på dem. För de är ju sjuka.

Om jag inte kommer till jobbet för att jag är bakfull som fan eller full. Så är det fan inte mitt fel. Jag är ju sjuk!!!!!! Vilken fantastisk undanflykt man skaffat dem, alkoholisterna. De kan nu fortsätta ljuga, manipulera och supa utan att tänka på någon annan än sig själv. De är ju SJUKA för bövelen.

"Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg."

Oscar Wilde