E24

Låter som en Europaväg någonstans. Kanske finns den, vad vet jag.

Det jag däremot vet är att vår diskmaskin tycker att något är väldigt fel och därför lyser E24 i displayen.

Det är, efter en snabb check på nätet, tydligen något som blockerar avloppsslangen. Har rensat ur själva silen men slangen kommer jag inte åt annat än om jag flyttar på hela maskinen. Så det får maken göra ikväll.

Elementärt dear Watson

Sa han väl egentligen aldrig vår käre Sherlock Holmes men det är kätchy så det räcker tycker jag.

Nåväl, gårdagen, hur slutade den?

I sängen... hehe

Men innan dess hade jag varit och pratat med min ordinarie lots på samordningsförbundet och fick klart för mig att det inte alls var jättebråttom med arbetsprövningen som vikarierande lots pratade om. Det är nämligen min lots som håller i platserna och hon tyckte att det var en bra idé och hade precis tagit kontakt med den person som är ansvarig på arbetscentret där prövningen ska äga rum.

Låter ju bra. Det som är mindre bra är att arbetsprövningen kommer att ske på det arbetscentrum som jag var och hälsade på för ett år sedan. Där de har trä- och syslöjd. Då avfärdade jag det hela med att hänvisa till mina i stort sett obrukbara händer (får ont om jag gör för mycket pillarbete med dem) så syslöjd gick ju bort. Träslöjd föll också bort eftersom det väsnas väldigt mycket där inne, stora maskiner som svarvar, borrar och håller på.

Men det är inget som vi kan ta hänsyn till nu utan det är bara att kasta sig in i det med en positiv attityd.  I början av november ska jag träffa kontaktpersonen där tillsammans med min lots och sedan lär det väl köra på. Det handlar om 25 timmar i veckan om jag förstod det hela rätt och det skulle alltså innebära 5 timmar om dagen. Sist jag arbetstränade klarade jag inte ens två timmar varannan dag. Men det var ju för ett och ett halvt år sedan så jag kommer nog klara det här alldeles utmärkt bra.  Jag är ju nästan frisk.

Fortsätter jag med mjukyogan så kan jag bli fri från min fibromyalgi. I alla fall om man får tro en utövare av mjukyoga som vi fått en skiva av för att kunna fortsätta hemma. Hon har nämligen blivit fri från sin fibro. Underbart för henne. Jag hoppas verkligen att det funkar. Men tyvärr funkar inte mjukyoga för mig. Jag får mer ont av att sitta och andas medan jag gör enkla rörelser. För svårt är det inte, inte heller krångligt och lik förbannat får jag mer ont.

Säkert bara inbillning.

Nu kör vi. Ända in i kaklet.

När man har stenkoll

Fr kaos följde med en kompis hem från skolan igår. Hon skulle hänga med till stallet när kompisen skulle rida. 

De meddelade att de skulle vara hemma vid kvart i åtta. Bra så. 

Fick reda på att mamman i familjen var hemma sjuk, förkyld, men det var pappa som skulle agera chaufför så det var inga problem. 

Så efter trippen till Långt-bort-i-fan, en promenad med Lupa och hennes coola killar, kraschlandning i soffan och middag på kinahaket med maken gav jag mig av för att hämta upp barnet. Kände mig lite stressad eftersom sovtid är halv nio. Men försöker att inte vara så anal och låta fr kaos ha lite socialt umgänge. 

Var på plats kvart i åtta. Ingen bil hemma. Så jag väntade. Mediterade. Väntade lite till. Började bli lite irriterad. Mediterade mer. Väntade. Klockan blev åtta. Och nu fick jag andas många medvetna andetag för att inte flippa ut och bli arg. 

Så kommer bilen. Men den innehållet bara ett barn. 

Pappan i familjen tänkte att han slänger av tjejerna innan nästa unge hämtas upp. Så de hade varit hemma hela tiden. Mamman undrade varför jag var sen men tänkte att alla kan väl missa. 

Då kanske du undrar varför jag inte gick in tidigare. Ja, eftersom bilen inte var där tänke jag det innebar att tjejerna inte kommit. Mamman var sjuk så jag ville inte störa. Alltså satt jag i bilen i en kvart medan de undrade vart jag tagit vägen 

Fantastiskt. 

Ny dag, nya tag

Idag är en ny dag. Men ingen tid för återhämtning.

Börjar dagen med ett besök hos farbror gynkelog, för uppföljning av lichen-skiten som inte bara drabbat min mun utan även Hojna. Men det såg bra ut, bara lite just nu. Men det är ju kroniskt så det kommer och går lite som det vill. 

Därefter är det möte med min ordinarie lits samordningsförbundet. Hon hade en idé. Eftersom jag inte gillar att stressa valde jag tiden tio istället för halv tio. Det var idiotiskt. Det tog ungefär tio minuter att göra undersökningen, fem att hämta ut receptet och nu har jag en resväg på cirka tio minuter vilket innebär att jag kommer sitta och vänta i ca trettio minuter. Det är ingen idé att åka hem emellan. Joråsatte ... 

Smsade och frågade om det fanns en chans på halv tio fortfarande men lotsen har inte svarat ännu så jag sitter väl kvar i bilen. Får väl ta dagens meditation. 

Surprice

Det är kö igen. 

På väg hem från Långt-bort-i-fan. 

Fast ett stopp för promenad med bästa Lupa och hennes coola killar är ju obligatorisk. 

Så blev dagen ännu lite bättre ...

... efter att ha ränt runt i centrum i Långt-bort-i-fan möts jag av detta ... 

... känns genast mycket bättre. 

Slarv, eftersom jag glömde P-skivan. När jag vet att de är jättepetiga. 

Tur jag inte köpte några skor. 

Finns en anledning till allt

Orkade inte sitta kvar. Bytte fil. Inte för att det hjälpte speciellt mycket. Hamnade i en ny kö. 

Men fick reda på orsaken till första kön. En långtradare hade havererat mitt i en korsning. Bra där. 

Killarna jobbade dock hårt för att få ordning på problemet. 

Tid för att andas

Ska på ännu en tripp till moder i Långt-bort-i-fan. 

Den här gången ska papper fyllas i så att hemtjänst kan hämta ut medicin mot faktura. Tanten måste skriva på pappren. 

Sån tur att hela stan bestämt sig för att ta bilen idag. Det har tagit mig en kvart att åka typ två kilometer. Har bara drygt fyra mil kvar. 

Tur jag har laddat ner meditationssånger. Så jag kan andas och hålla mig lugn. 

Efter ...

Möte med personalchef och min inte chef. Har tydligen bytt konsultchef men min gamla får hänga med eftersom hon är insatt i ärendet. 

Framkom väl inte så mycket nytt. Uppsägningen hänger i luften. 

Men de erbjöd mig att få arbetsträna hos dem igen. Om inte samverkansteamet får fingrarna ur. 

Been there. Done that. Probably fail again. 

Uppdatering

Hon ringde faktiskt tillbaka igår, min temporära lots på samverkansförbundet. 

Hon hade inga nyheter. Jag ska därför vänta tills min ordinarie lots kommer tillbaka nästa vecka. Då ska hon ta ställning till om jag ska in i deras åtta veckors arbetsträning. 

Tick tack! Tick tack!

Avstämning

Sitter på jobbet kan du tro. 

De vill träffa mig för en avstämning. Ny personalchef. 

Förra gången kom uppsägningen som ett brev på posten en vecka senare. Men ska inte vara negativ och skriva fan på väggen.

Men jag har inga större förhoppningar. 

Fuck a duck...

... eller så tar du en valium. Eller ännu hellre så andas du i fyrkant genom vänster näsborre.

Allt för att få stressen att försvinna.

Jag kan ge ett väldigt tips på hur man får den däringa stressen att ta semester. Man undviker att ha med svensk sjukvård, arbetsförmedlingen och instanser kopplade till dessa att göra.

Sedan min telefon dog har jag väntat på att samordningsförbundet ska höra av sig, det var ju jätteviktigt att det gick fort nu eftersom min tid snart runnit ut och åtgärden de nu hade skulle starta i oktober. Jag skickade ett mejl och berättade att min telefon dött och sedan även ett som meddelade att jag återigen är anträffbar via fånen. Men jag har inte hört något.

Idag ringde jag. Fick faktiskt tag i min vikarierande lots på första försöket. Hon arbetar bara på samordningsförbundet onsdagar och torsdagar. Bra så.

Men när jag förklarade mitt ärende ville hon att jag skulle uppdatera henne?!?! Uppdatera henne med vaddå. Jag fick återkoppla vad som sagts på mötet den 23 september och då gick det upp en liljeholmen och hon bad att få återkomma eftersom hon varit sjuk och bara arbetar några dagar i veckan på samförbundet. Mindre bra så.

Så jag antar att arbetsträningen inte kommer bli av, det finns oftast bara ett visst antal platser och dessa försvinner snabbt. På mötet den 23e sept sa vikarierande lots att hon trodde att det bara fanns en plats kvar så hon skulle ta tag i det asap. Hennes asap har tydligen inte samma innebörd som mitt. Snarare ASTF = Another Sucker To Forget. Fan va less jag blir. Och det näst värsta är att idioterna lastar över det på mig, att inget händer. Jag ska ju själv göra allt och något som en säger till mig gäller inte när jag pratar med någon annan. Inte bra så.

Kontentan av samtalet, som varade i en minut och tio sekunder, var att hon skulle läsa in sig på mitt ärende och återkomma under dagen. Om inget hänt så skulle hon skicka mejl om detta annars ringer hon.

Läget?

jomen en tacker som fråger...

Egentligen är det inte speciellt synd om mig. Ändå känns livet jävligt just nu.

iFånen var stendöd så nu har jag en ny het iFån 6 så klart. Den fungerar och är faktiskt lite roligare än den förra men ändå. Det är mer än 300 kronor mer i månaden... Samtidigt går jag in i den lägre ersättningsnivån på sjukskrivningen vilket gör att jag inte får ut speciellt mycket per månad.

Jag har en underbar dotter som vill ha. Hon vill ha en iFån, nya kläder och annat. Det enda jag kan svara är... Jag. Har. Inte. Råd! Suck, hur kul känns det. Så igår gjorde jag det min mor gjorde före mig, jag handlade på konto på Ellos. Då får vi kläder och jag får en skuld som jag får beta av successivt. Men vad ska man göra.

Skaffa ett jobb kanske någon säger då! Ja, det vore ju kul. Problemet är ju att Samordningsförbundet som skulle hjälpa mig ut på praktikplats på ett drygt år inte har lyckats. Nu är den ene lotsen sjuk, den andre på semester och tiden tickar på. Min, säkert välmenande, handläggare på FK kommer med den ena käcka kommentaren efter den andre. "Gå runt där du bor och kolla på olika företag, se om det är någon du blir nyfiken på och sedan ringer du dem och pratar med dem" eller "Prata med dina vänner, de har säkert ett arbete där du kan arbetsträna". Jamen eller hur?! Då kräver de av mig en av de saker jag försöker få dem att förstå att jag inte längre klarar. Fatta beslut, tänka logiskt och sälja mig själv. Just det där sistnämnda är jävligt klurigt. Sälja mig själv. Jag var urusel på det innan jag blev sjuk och nu kan jag inte påstå att jag är speciellt mycket bättre. Så där sitter jag nu med min tvättade hals och har en förestående katastrof framför mig.

Katastrofen består av att jag riskerar att bli utförsäkrad, FK handläggaren anser nämligen att det inte finns något i mina läkarintyg som förklarar varför jag inte kan arbeta. Det värsta är ju att hon har rätt. Att jag har fibromyalgi, servicalt bracciablabla och emotionell personlighetsstörning är inget som i sig hindrar att jag arbetar. Men min hjärna och min kropp motarbetar mig konstant där så hur ska jag få dem att förstå det. Jo, arbetsträning. Men jag kommer ju inte ut på någon sådan. Alltså kan jag inte få det på pränt. Hm. Hur göra då?

Den kvinna som hoppade in istället för mina ordinarie lotsar på samordningsförbundet är också inne på det spåret, att jag ska lösa allt själv alltså. Hon kom dessutom med den rätt knäckande kommentaren "du kan ju inte förvänta dig att hitta ett arbete som du tycker om. Det finns nog ingen, bortsett från konstnärer, som kan leva på sin dröm". Men tack för den. I mitt fall handlar det nog mer om att jag faktiskt vill hitta något som jag KLARAR AV. Tackar så mycket!

Så vad klarar jag av då. Jag vet inte, jag hade hoppats att ... wait for it ... wait for it ... ARBETSTRÄNINGEN ... skulle hjälpa mig att påvisa vad jag klarar av. Sen kan jag söka arbete utifrån det. Joråsatt, bilen går bra.

Fast den ska ju säljas. Drasuten behöver få loss pengarna och den är för dyr att ha, nu när han har en egen dyr leksak. Än så länge är det ingen som nappat men det hänger över mig och eftersom jag inte har någon annan i bakfickan så blir det ett litet orosmoln som hänger där. Vad händer när jag inte har bilen längre.

Killarna kan vara hemma själva nu, jag har tränat lite med dem och de äter inte längre upp allt de hittar, sen kanske jag inte behöver lämna mat för upptining på diskbänken. Så det är det minsta problemet med livet utan bil. Men jag fixar inte att åka buss och fröken kaos ska till skolan och fotbollsträningar. Drasuten säger bara att det är lugn, det löser sig. Han ska fixa en ny bil åt mig. Men han förstår inte att jag oroar mig.

Jag oroar mig också för att min ersättningslots inte gör det hon ska. Hon skulle nämligen kontakta något ställe där de har arbetsträning under övervakning. Hon berättade om det och sa också att det var lite bråttom eftersom det skulle dra igång i oktober. Så vitt jag vet är det oktober nu och jag har inte hört något av varken henne eller någon annan. Men ring henne då säger du kanske, ja problemet är att jag inte har hennes nummer. Hon hade inte det i huvudet och kunde därför inte ge mig det sist vi sågs. Alltså sitter jag här igen och vet varken ut eller in. Men du kan ge dig på att det är jag som kommer få skit för att inget händer den dagen allt rinner ut i sanden. För i november går min tid hos samordningsförbundet ut. November är nära.

Nära är kanske också min uppsägning. Jobbet har ringt och de vill träffa mig. Anledningen de uppgav var att en ny personalchef tillträder och de vill stämma av vad som händer i mitt liv. Höra om de kan göra något eller inte. Förra gången det hände så blev jag uppsagd en vecka senare. Tack vare facket fick drog de tillbaka uppsägningen men vem säger att det blir så den här gången. Man ska inte skriva fan på väggen men jag kan inte låta bli att oroa mig.

Så oro är nog den starkaste känslan just nu i mitt liv. Jag försöker hitta planer som jag kan genomföra själv men faller hela tiden tillbaka eftersom oron över att jag inte ska orka, att jag inte kan och så vidare tar över.

Till detta kan vi även lägga till oron över att mitt äktenskap ska vara slut när som helst, Drasuten har flaggat för att han inte orkar hur länge som helst och har mått dåligt i två och ett halv år av våra tre år som gifta. På söndag firar, eller, vi fem år tillsammans. Men jag tror jag låter den passera obemärkt förbi. Dessutom oroar jag mig för min dementa mamma. Hon är helt borta och jag hoppas hon dör snart. Ja du läste rätt, jag hoppas hon dör. Hon vill inte leva och det sätt hon lever är inte värdigt någon. Inte ens en alkoholist. Men det ska väl ta tid och dras ut i det oändliga. Samtidigt är min mormor pigg och glad (fast glad vet jag inte riktigt om det stämmer) hon tänker leva tills hon är över hundra så det är några år kvar. Fem för att bli hundra och sen några år till på det antar jag. Hon är arg på mig för hon tycker inte att jag tar hand om min mor. Jag vet inte vad hon begär och när jag pratade med mor om det blev hon förbannad på sin mor. Så ja, cirkeln är rund och allt det där.

Egentligen vill jag nog bara att allt ska ta slut.

Men det gör det inte så det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på det jag faktiskt kan... typ tvätta, spela WOW och försöka vara en bra mamma. Det andra får lösa sig bäst det gitter. Jag gör som den borderline jag är... jag glider med och ser var jag hamnar helt enkelt.