Å dessutom kommer alla dessa underliga tatueringar fram, jag börjar faktiskt starkt överväga om jag verkligen ska göra min nu i höst. Blir riktigt avtänd när jag ser alla lejon, tribal, nallepuhar och annat folk sätter lite här och där. Jag hoppas ju verkligen att de har en tanke med att sätta till exempel nalle puh i svanken eller göra två tigerhuvuden mellan skulderbladen.
Satt på stranden i dag med fröken kaos och betraktade människorna omkring mig. Stora skränande flockar bleka varelser har letat sig fram och i släptåg har de horder av ungar i olika storlekar. Små bleka gallskrikande övertrötta varelser som kissar i vattenbrynet och slöa tonåringar som tittar under lugg på omgivningen med en utråkad min. Är det sånna här människor som man förväntas vara granne med så inser jag ju att jag inte kommer trivas i ett radhusområde, jag vill inte. Bäst att hitta den där lilla stugan mitt ute i skogen så jag kan få vara mitt mest perfekta jag utan en massa störande element
Det verkar vara idylliskt på ytan, de skrattar skämtar och tråkar varandra på en grannes rättmätiga sätt, familjerna lyser av härlig svensson idyll. Men några timmar senare, när man möter dem i den gråa vardagen (till exempel i matbutiken) hör man gabbet, gnället och ser tröttheten som smugit in i ögonen. Det har slagit mig att trots allt skämtande och skränande är det få som verkligen ler med hela ansiktet. Ögonen är oftast döda, tyvärr ser jag det även i min egen blick när jag ser mig i speglen. Med andra ord är det inte grönare på andra sidan även om det kan se ut så när man sitter och kisar i motljuset.
"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar