Måndagsångest

Det var länge sedan jag kände riktig ångest varje söndag inför det faktum att det börjar en ny vecka.

Skälet till söndags-måndagsångesten stavas smärtrehabilitering. 

Jag går dit enbart för att det känns som jag måste. Det ger mig ingenting, absolut ingenting. 

Jag missade ett tillfälle förra veckan, hade utvecklingssamtal i skolan, men ärligt talat då missade jag inte något av värde. Snyggingen berättade för mig att de, för att objektifiera sina "onda" tankar fick dansa! Ja, du läste rätt. Var och en skulle ge en av sina tankar en dansrörelse. Sen la de ihop allas rörelser och skapade en dans. Så glad att jag slapp uppleva det.

Det jag är mest rädd för just nu är, bortsett från att läkarintyget jag bett om igen inte ska levereras i tid, är att jag inte ska klara av att hålla god min. För varje dag som går får jag svårare och svårare att inte kommentera och ifrågasätta. Jag tror inte, vad de än säger, att de riktigt skulle uppskattad det.

Speciellt svårt har jag för arbetsterapeuten, kallar henne för fru plång eftersom hon älskar sin meditationsskål, som jag förövrigt hatar. Även psykologen i sina röda små klackskor, går mig på nerverna. De känns falska och luriga. Sjukgymnasten är den enda som har åtminstone en fot i verkligheten men det väger knappt upp.

Idag ska jag och snyggingen "träna" i gymmet och sen har jag ett eget möte med fru plång. Vilken tur jag har.

Upp som en sol ...

... ner som en pannkaka.

Det är det jag oroar mig för nu efter lördagens krasch. Nu mår jag bättre, mycket bättre. Till och med så bra att jag nästan glömt bort hur dåligt jag faktiskt mådde. Fast hel bra är jag inte, magen lever fortfarande sitt eget liv och det är det som stressar mig mest. Att inte veta vad det var som orsakade kraschen (var precis som morfinkrascharna i våras, men jag tog ju sista tabletten för nästan en månad sedan, borde inte kroppen vant sig?!) gör mig orolig. Om det var något jag själv gjorde så vill jag försöka undvika det i framtiden. Men det är svårt, för att inte säga omöljigt, om man inte vet vad det var som hände. 

Om det inte var något jag gjorde, ja då kan ju skiten drabba mig när som helst! Skrämmande. Hur undviker man det då?! 

Joråpsatte ... bilen går bra (men har börjat ge ifrån sig underliga ljud)

Krasch. Bom Bang

Att inte veta varför är nog en av de jobbigaste sakerna.

Att inte veta varför jag hamnade på badrumsgolvet med magkramperna från hell.

Oavsett varför så är det så jag tillbringat min lördagsförmiddag. 

Hoppas på en bättre eftermiddag, mår stabilare nu. Har till och med lyckats duscha.

Fortsättning ... Eller hur man gör frun ännu mer pissed-off

Det gick bara utför ...

Först fick vi en åthutning som sände oss tillbaka till första året i skolan. Inget flamsande utan bara medveten närvaro. Snart kan de ta sin medvetna närvaro och köra upp den där solen inte skiner och känna lukten.

Sen åkte jag på en dräpa som hette duga. Fröken, flåt, arbetsterapeuten gav oss en liten paus och i den gick de övriga och hämtade vatten. En, den trevliga snyggingen, frågade mig om jag ville ha vatten och jag tackade efter en stund ja. När så snyggingen var på väg till bordet med glasen gick fröken fram till henne och frågade henne om hon alltid gjorde så där. Sen pratade de om det, varför hon tog med sig vatten till mig. Där och då kände jag att det kändes lite fel att jag hade låtit snyggingen hämta vatten till mig. Så dum som jag är säger jag det. 

Då spänner hon, terapeuten ögonen i mig och talar om för mig att det var faktiskt inte mig det handlade om nu. När jag sa att jag var medveten om det men bara kände att det blev jättekonstigt, sa hon med lärarinnerösten att det var mina känslor och de fick jag stå för.

Här höjer dessutom en av mina "medresenärer" sin röst för att tala om för mig att det faktiskt inte handlade om mig.

Nu brinner det i peruken ordentligt och jag bad högt och tydligt om ursäkt för att jag ville dela med mig av vad jag kände och tänkte, för det trodde jag att vi skulle göra, men det var ju tydligen fel. 

Det blev en jättekonstig stämning. Jag vet att jag beter mig som ett barn ibland men hjälp vad den här kvinnan går mig på nerverna.  

Det slutade med att terapeuten bad mig om ursäkt för att hon uttryckt sig lite klumpigt. Även medresenären bad om ursäkt. Men tyvärr skadan var skedd, jag kände mig dum tillrättavisad och ännu mer övertygad om att detta inte är min grej. Snyggingen fick ialla fall reda på att hon ska sluta vara snäll och trevlig eftersom här handlar det om att våga göra tvärtom mot vad vi brukar. 

Så bara för att jag är jag, så tog jag snyggingens glas när dagen var slut. Jag drev med det hela, jag tror snyggingen förstod det, men terapeuten fattade inget. För när snyggingen frågade om jag brukade göra så där sa jag självklart nej. Varpå vi jublade. Jag var ironisk. Och skämtade, typiskt mig. Alltså borde jag ha bara varit sur och arg. Eller nej förresten det är ju mitt vanliga jag.

Murphy you suck

Det är inte min dag idag. 

Först regnar det som satan på morgonpromenaden. Sen kommer jag hem och får reda på att rövare fyra tagit min matlåda. Och att han inte vill ha de frysta matlådorna utan färska. 

Får iväg fröken kaos till skolan där de ska ha orientering. I skogen i Wooden. Så hon ska få gå hem själv. Blir förstås strul med lappen som jag skickade med så stressad fröken ringer för att kontrollera det vi redan pratat om. 

Sen ringer min inte helt nyktra mor och babblar vilket resulterar i att vi blir osams. 

Stressar iväg till antismärtcirkeln. Är fäsonly sen men hittar parkering utan problem. Bara för att mötas av strul vid parkeringsautomaterna. En av tre fungerar. Grattis. 

Nu är jag ännu senare och tar det därför lugnt. 

Sladdar in i cirkel och blir ännu mer irriterad. Vår kursledare för dagen, arbetsterapeuten, gör mig galen. I pausen får vi inte prata och skämta. Utan vi ska ta oss tid att bara vara. Skit påre ...

Livet och döden

Det blev en lite annorlunda dag idag. 

Drasutens pappa gick bort i natt. Visserligen är det något alla inblandade har väntat på i över två år men när det händer väcker det ändå något inom en. 

Gubben var svårt alkoholiserad och dog av de skador kroppen utsatts för under årens lopp. 

Men ändå. 

Det blir begravning om några veckor, min första. Jag går bara dit för Drasutens skull, han hade inte ens räknat in mig eftersom jag kategoriskt vägrat träffa de inlagda päronen men för att visa min man mitt stöd går jag dit. 

Livat värre

Idag är det dags för gruppträff med sjukgymnasten. Vi ska vara klädda i mjuka kläder för det kanske blir lite gymaktiviteter. Eller så kommer vi sitta och andas i ring. 

Är här tio minuter innan avtalad tid. Ingen av de andra är här. Är det något fel på mig? (bortsett från att min mage är knas)

Oh ya

Det finns två lediga platser på parkeringen. En stor, dvs bred, och en liten.

Det är jag och en bil till som väntar. Gubben har en liten bil, typ Nissan micra, undertecknad kör en Ford mondeo herrgårdsvagn. 

Gissa vilken plats undertecknad står på. Gubbfan i micran ville tydligen ha mycket space för sin lilla bil. Jag, ja jag är glad att jag har en indragbar mage och en rumpa som sviktar. Förhoppningsvis är personen i bilen bredvid smal som en sticka. Annars lär jag ha en rejäl parkeringsskada. 

Mutter mutter plus några lösa skruvar. 

Det ska böjas i tid ...

... det som krokigt ska bli.

Fröken kaos spelar WOW. Eller spelar och spelar. Hon springer runt med mina highlvl gubbar i låglvl land och leker. Flyger, dyker och bara springer. Just nu är hon fast i att dö. Fråga mig inte varför.

Det är och hållet mitt fel. Hon har sett mig spela de senaste sex åren och allt tyckt att det varit roligt. Nu längtar hon tills hon är tolv och kan få spela på riktigt.

Få se om det lockar lika mycket då.

Dagens gäst

(Inlägget kommer lite försenat för jag hade missat att det ej publicerats) 

Tidigare i eftermiddag var hundarna tokiga och skällde som bara den, utan någon som helst synbar anledning. 

För en stund sedan stod Odågan och skällde på tvbänken och försökte få in nosen mellan väggen och bänken. Byrackan bistod med förvirrat nosande. Vi bad dem göra något annat. 

Nyss låg vi alla utslagna på var sitt håll i vardagsrummet, Drasuten i soffan, undertecknad i en fåtölj och los vovvos på golvet. Plötsligt flyger Odågan upp med ett jämfota (fyrfota)-hopp tätt följd av Byrackan. Just som jag ska be dem knipa ser jag något silverfärgat glida över golvet mellan dem och försvinna bakom soffan. En snok!

Den store vite jägaren fick ta över och fyrfotingarna låstes in på rummet. Med ett skohorn (långt) fiskades så den nu högljutt väsande ormen in för transport ut i naturen. På vägen ut passade hen på att pinka på Drasuten innan hen hängde ut tungan och spelade död. 

Studiering

Jag vet inte varför ... Varför hon har dessa fula röda skor. Eller varför jag stör mig så mycket på dem. 

I vilket fall som helst är första cirkeln avklarad. Fyra förhoppningsfulla värkarbetare, alla kvinnor i olika åldrar. 

En tyckte jag omedelbart om, en gillade jag inte alls och den tredje ställer jag mig neutralt avog till. 

Efter drygt en och en halvtimme släppte de oss lösa och jag fick sällskap med kvinnan jag automatiskt gillade. Ska alltid lita på magkänslan. Vi fastnade i nästan en timme, pratade om våra erfarenheter, intryck av rehab och lite annat däremellan. Jättetrevlig och skitsnygg. Polis till yrket och drabbad av samma öde som undertecknad. Diskbråck i nacken med nervsmärtor. Och sedan fibromyalgi som ett brev på posten. Vi har till och med haft besvär i lika många år. 

Nu är jag helt slut som människa. Men tror inte detta är det som kommer frälsa mig. Det var lite kul att träffa en som känner på samma sätt. 

Hjälte

På plats, tio minuter innan gruppsessionen. 

Står i kassan och arbetsterapeuten går förbi. Efter hej säger hon "va bra att du kunde komma"

Nu undrar jag bara var jag annars skulle vara?! Jag har ju fått en kallelse, visste inte att jag hade något val. 

Tror inte att jag har det heller, vilket gör kommentaren ännu mer onödig i mina ögon. Men det är väl jag som har fel. 

Ska ändå bli lite kul att se vad det är för andra människor som är hitlurade ... flåt ... har fått förmånen att delta. 

Sann mot sig själv

Jag måste faktiskt erkänna att rehabiliteringskursen jag blivit antagen till inte riktigt lever upp till mina förväntningar.

Jag trodde i min enfald att jag skulle få lära mig ta hand om min kropp lite mer konkret. Vad ska jag göra och vad ska jag inte göra. Istället är det bara fokus på mindfulness och att andas.

Konstigt, jag trodde att jag hade koll på det redan innan men tydligen inte. Nät jag sitter med min arbetsterapeut och gör ytterligare en idiotisk uppgift gäspar jag. Hon lyser upp och noterar något i sina papper samtidigt som hon utbrister i en massa positiva ord om att jag lyssnar på kroppen och tar ett andetag. Själv trodde jag det berodde på att jag inte sovit så bra och varit igån ovanligt mycket just den dagen och så ville kroppen gäspa. Men så var det tydligen inte, ialla fall inte i hennes värld. Jag bara ler och låter henne hållas, blir enklast så.

Men egentligen har jag insett att jag gör saker enbart för att personalen vill alternativt säger åt mig att göra det. Själv ser jag inte hur mindfulness ska kunna ge mig orken att arbeta igen. Jag trodde att rehabilitering var ett sätt att komma tillbaka till något. Men tydligen handlar det om att andas rätt och pausa mycket. 

Så nu sitter jag här med lite svag ångest (antar att psykologen vill att jag ska "surfa" på den känslan och notera hur det känns i min kropp) över att jag inte är sann mot mig själv och avslutar denna travesti på rehabilitering.

Jag trodde att sjukgymnasten skulle lära mig träna för att återfå styrkan i rätt kroppsdelar och på sikt kanske få kroppen redo för utmaningar, som tex ett arbete. Istället springer vi i trappor och arbetar mot eller med mina impulser (eftersom jag är impulsstyrd enligt dem) men jag förstå inte logiken. Vi står vid trappan och ska ta oss upp, sjukgymnasten frågar vad min första tanke är. Eftersom jag inte har någon tanke rörande att ta mig upp för trappen säger jag det. Men får en sträng blick och ett "jo men något måste du ju tänka" varpå jag genast hittar på en tanke som kan tänkas stämma in på deras bild av mig. Tanken bli "jag vill inte". Betydligt gladare säger hon då " ska vi följa den tanken eller inte?" "Inte" klämmer jag ur mig. Det innebar att vi sprang upp för trappen och sa "jag vill inte, jag vill inte" tills vi var uppe. Nästa impuls ville jag att vi skulle följa vilket innebar att vi sprang nerför trappen mantrandes "usch va jobbigt" tills vi kom ner. 

Jag är antagligen för dum för att förstå finheten i den pedagogik, men i mina ögon är det inte speciellt givande. Hur gick vi emot/med min impuls när vi hanterade det på samma sätt?

Nu ör det dags för nästa vända och de nästkommande månaderna (innevarande och nästkommande) är det dags för gruppmöten. Idag har jag mitt första, lett av psykologen. Antar att vi kommer sitta i ring och andas rätt samtidigt som vi ska bli förda bakom ljuset ... Flåt ... lära känna oss själva bättre. För att programmera om oss.

Jag har ångest över dessa veckor som kommer. De känns som ännu en period bortslösad på ovidkommande program hållda av människor som vill behålla inte bara jobbet utan avdelningens bidrag för att få fortsätta träna människor på att andas i fyrkanter och i trappor. 

Själv känner jag mig mest less. Helst av allt skulle jag vilja vara sann mot mig själv och dra i handbromsen. Men eftersom jag är i händerna på myndigheter känner jag tt jag måste visa att jag är villig att göra allt som behövs för att komma ut i arbetslivet igen. Men jag är inte människa att förstå hur det ska ske genom att jag andas rätt och fått itutat att jag är oflexibel, impulsstyrd och fruktansvärt kontrollerande.  Icke lyhörd och osocial är jag visst också. 

Suckarnas dal

Inte fan hade psykologen kommit ihåg mitt läkarintyg. Är jag förvånad? Nä, inte mycket. Men eftersom jag var ute i god tid, sa till för två veckor sedan, så är ju läkaren självklart bortrest. 

Varför inte liksom!

Får bara hoppas det inte kör ihop sig med FK och pengarna, det skulle ju liksom vara grädden på moset. 

Sen åker jag för att hämta fr kaos i skolan och då har hon suttit med stödhjälp i matte istället för att sluta kl 12.20. Suck och dubbelsuck. 

Mamma är lik sin mamma

Vilket blir mer och mer sant för varje år som går. Bortsett från att min nittiofyra åriga mormor är vassare i huvudet än min sjuttiotvååriga mamma. Men alkohol har ju en menlig inverkan på hjärncellerna så jag är inte förvånad.

Jag lär väl bli som dem vad det lider och jag hoppas jag i så fall fallit närmare mormorsträdet.

Fr kaos lär bli som jag. Hon är bland de längsta i sin klass, precis som undertecknad. Och nu har hon vid nioårs ålder, till sin stora förtvivlan, börjat utvecklas. Hennes bröst är inte längre platt utan två små myggbett har börjat tita fram. Vilket gör att hon tycker att det är jättejobbigt att byta om på gympan. Än har ingen sagt något men hon är rädd för det så hon gör sitt bästa för att dölja dem. 

Försöker peppa henne och säga att det är bättre att vara först än sist idétradition fallet men hon önskar att hon skulle vara en av de i mitten istället. Samtidigt visar hon dem stolt för vissa människor så hon är nog lite stolt över att hon börjar bli en riktigt stor tjej.

Ny vecka nya val

Känner mig så där lagom taggad för ännu en vecka med smärtrehab. 

Det ger mig inget. Men det är säkert en säkerhetsfunktion som trätt i funktion för att det är jobbigt att arbeta med sig själv. Eller??

Vet inte vad jag egentligen trodde att det skulle vara men det var helt klart inte det här.

Dessutom väntar jag på ett läkarintyg, bad om det för två veckor sedan eftersom det senaste sträckte sig till slutet av augusti. Psykologen som jag framlade mitt önskemål till påpekade att jag var ute i god tid och skrev en notering i sina papper med tillägget att det gällde att hon skulle komma ihåg det. Öhum, var kanske inte det jag ville höra. Men men, säkert väldigt bra för kontrollfreaket att överlämna något i någon annans händer (vilket de har fått för sig att jag har problem med). Saken är den att jag mer än gärna lämnar över till den det berör men förväntar mig då, korkad som jag är, ett vederbörande då gör sin del utan att jag behöver påminna. Ska dit idag och det ska bli spännande att se om psykologen kom ihåg.