Ännu en pusselbit har fallit på plats och det är helt underbart att vara med hund igen.
Tyvärr är det inte bara katten som har lite svårt att acceptera den nya familjemedlemmen (hon har dock blivit mycket mycket bättre och kan till och med vistas i samma rum som Odågan) utan även min kropp tycker att det blir lite för mycket av det roliga.
Så här ont har jag inte haft på länge, den vidriga värk som brukar sätta in på kvällarna när jag gjort för mycket en dag sitter nu i från det att jag går upp till det jag går och lägger mig.
Att bära 7 kg valp ut och in, busa med diverse leksaker och vara alert 24/7 var inget min "sjuka" kropp gillade. Trots detta och trots att jag nu måste ta dubbelt så mycket smärtstillande varje dag så är det värt det. Önskar bara att jag slapp det onda och bara kunde njuta av en otroligt härig lite kille.
I dag ska jag till smärtkliniken och träffa deras sjukgymnast. Har väl inga större förhoppningar om att de ska hjälpa mig eftersom deras inställning är att jag är färdigutredd och nu gäller det bara för mig att hitta ett sätt att leva med smärtan.
Pratade med min handläggare på FK förra veckan (jag ringde henne eftersom hon sin vana trogen inte ringt när hon sagt att hon ska) och vi skulle lägga upp en strategi. Hon är dock helt inne på linjen att jag SKA tillbaka till arbetslivet. Försökte förklara för henne att jag inte riktigt ser det eftersom jag inte ens får vardagen att gå ihop (med eller utan hund) men hon lyssnar inte riktigt på det örat.
Hon skulle i alla fall kontakta AF och vi ska ta ett möte med dem och se vad de kan göra för mig. Får se när det händer.
Träffade Dr Barsk förra veckan och blev fortsatt sjukskriven november och december. Men han är som vanligt bara en vanlig allmänläkare (hans ord) och kan varken skriva ett läkarutlåtande angående min arbetsförmåga eller snarare min arbetsOförmåga. Eftersom jag vet att AF definitvt vill ha ett sådant för att kunna hjälpa mig känns det lite hopplöst, men jag är väl inte känd för att ge upp, bara gnälla lite, så jag kommer väl hitta en lösning på ett eller annat sätt.
De sk lyckopillerna som jag äter, för att de kanske skulle hjälpa mig med smärtan, har inte gett den effekten. Jag ska öka dosen med en halv tablett per dag och se vad som händer. Om jag inte tycker att det ger någon effekt så kan jag sluta med dem om jag vill.
Eftersom mitt humör tyvärr hänger ihop med min smärta så hjälper inte tabletter mot depression mot humörsvängningarna heller. Jag har fortfarande inget tålamod och blir stressad och irriterad när det är för mycket liv och rörelse omkring mig.
Fr Kaos blir mest lidande eftersom hon just nu kräver mycket uppmärksamhet och aldrig kan göra det jag säger utan helst av allt tvärtom. Jag blir alltså jävligt lack på henne dagligen. Vilket inte känns kul alls. Hon hade dock tur och fadern tog sitt förnuft till fånga och har henne hela höstlovet (läs farmor). Hon kommer ha det jättehärligt och slipper både sin arga morsa och fritids i en vecka.
Ska till psykologen i morgon och då ska vi lägga upp mål för mig. Problemet är ju att jag vet vad jag vill men eftersom det inte är helt PK att vilja det jag vill så är det svårt att kunna komma dit.
Men skam den som ger sig
