Teknikens under

Just nu, i skrivandes stund, finns det tre, just det, TRE, skrivare i huset. Nåja nästan, en ligger i bilen utanför. Men ändå. 

Av något outgrundlig anledning fungerar dock bara en (förhoppningsvis) de andra vill gärna scanna men inte skriva ut. Alla toner finns och enligt självtesterna funkar allt. Men de vill absolut inte skriva ut.  En skriver ut hälften av texten, och då menar jag inte hälften av sidan utan hälften av raden. Så du ser överdelen på bokstäverna på vissa rader och nederdelen av vissa rader. Kräver rätt mycket av läsaren.

Den andra, skriver inte ut något alls. 

Så idag bestämde jag mig för att gräva djupt i plånboken och fixa en ny. Så nu väntar den på att bli inkopplad. Jag hoppas det är en ny skrivare jag behöver, för min plånbok är inte tillräckligt djup för att köpa en ny dator.

Omvägar

För en dryg månad sedan bestämde sig Drasuten för att han kunde tänka sig prova sådana där MBT-skor. Alltså sånna där med en "kudde" under foten som gör att man ska få en mer naturlig gång, vilket ska göra under för knän, rygg och höfter. Eftersom Drasuten känner av just dessa dela pga sin psoriasisartrit bestämde han sig efter en provkörning på sportaffären.

Men nu är ju just denna typ av sko rätt dyra så nätet dammsögs efter bästa pris. En site som såg seriös ut hade oerhört bra priser. Dock endast i USD, men inget problem för även med frakten så skulle  priset hamna långt under de som fanns på svenska sidor. Drasuten tog fram kortet och undertecknad shoppade loss. Fegade dock ur själv så endast ett par skor beställdes.

Efte ordern var lagd fick jag ett mejl som tackade mig för att jag valt att registrera mig hos dem. Jag kunde nu logga in mig på deras hemsida och kolla status på min order.

Eller så var i alla fall tanken.

I snart en månad har jag loggat in men möts av samma besked. Att betalningen var ok och ordern var "pendling". Eftersom Drasuten började bli lite svettig och undrade om han blivit lurad skickade jag ett mejl och undrade vad som hände. Inget svar. Tvärtom, fick reda på att mejlet studsade. Provade då att skicka från deras hemsida. Inget resultat. 

Drasuten bad nu att få alla uppgifter så att han kunde jaga lite, men i min abstinens har jag liksom förträngt det och dagarna har passerat.

Igår fick jag en avi om att jag hade saker att hämta på utlämningsstället. Fattade ingenting. Jag har ju inte beställt något. På grund av medicinmissen igår kom jag aldrig iväg. Men idag skulle vi ut och shoppa lite så då passade jag på att hämta ut vad det nu än kunde vara.

Döm om min förvåning när jag fick ett par skor inslagna i väldigt mycket tejp. Nästan bara tejp faktiskt.

Det var Drasutens nya skor!

Som självklart var för små. Han funderar på att gör sandaler av dem för att skicka tillbaka dem till Shanghai känns inte riktigt som ett alternativ. Speciellt inte som det kom ett litet följebrev i tejppaketet där det stod att de försökt få tag i mig upprepade gånger för att meddela mig att just det jag beställt inte fanns i lager. Men serviceminded som de anser sig vara, så skickade de ett par andra istället. Hade kunnat bli bra. Men ett par sandaler kanske blir bra.

Men skorna kom. Får man väl vara tacksam för.

Dumt huvud får kroppen lida för ...

Upptäckte nyss att jag glömt att ta morgondosen av mina mediciner. Vilken även inkluderar den "stor" dosen morfin. 

Som jag har undrat varför jag mått så dåligt idag. Magen helt körd och vallningarna värre än vanligt, til och med lite feber.

Det finns en förklaring till nästan allt. Som tur är.

Bakugn

Abstinens och värmebölja går inte så värst bra ihop.

Inte nog med att den inre termostaten höjs till olidliga grader, utom- och inomhus temperaturen når nya fantastiska höjder.

Igår återupptäckte jag min vetekudde. Ibland får även en smält hjärna en bra idé. In med kudden i frysen i trettio minuter, EURIKA! Det blev genast lite lättare att somna.

Apropå hjärnor. Eftersom vädergudarna bestämde sig för att använda vilodagen till att gräla och pissa på oss tog Drasuten och undertecknad oss en filmdag. Det vill säga en dag då vi sitter i soffan och plöjer igenom filmer vi sett eller filmer vi inte sett. Idag var det dags för den andra kategorin. Vi gav oss i kast med serien "The walking dead". En helt hjärnlös serie om du frågar mig. Och jag misstänker stark att man måste vara en hjärnslö tonåsaurius för att tycka att this is the shit man. Själv sitter jag mest och undrar varför i helskotta de hela tiden väljer det mest hjärndöda alternativet. Bara vetskapen att de har lyckats klämma ut åtminstone fem säsonger ger mig mer rysningar än tanken på själva zombieakopalypsen. Men det känns bra att veta att vår hjälte, trots no prain and all hart kommer att överleva. 

Vi har än så länge bara tagit oss igenom halva första säsongen. Tur vi ska ha gäster i morn så vi kan fokusera på något annat.

Tatoo

Drasuten fyller femtio i höst och hade tänkt ta oskulden i samband med detta.

Han vill tatuera sig. Men har svårt att hitta ett passande motiv. Vi har olika alternativ men han kan inte riktigt hitta rätt.

Häromdagen satt undertecknad och kollade på latinska citat och hittade ett som fick oss att skratta. Just nu kan han tänka sig denna text på underarmen. (Kan inte säga vad, förrän beslut tagits)

Undertecknad har också hittat två citat som skulle kunna få pryda den tomma underarmen och ytterligare en plats.

Mina citat:

per aspera ad astra -- genom svårigheter till stjärnorna (på underarmen)

pars maior lacrimas ridet et intus habet -- man ler åt sina tårar men har dem i sitt hjärta (plats ej bestämd)

Ska bara hitta pengarna.

Semester

Efter en vecka i Turkiet med sju olika viljor, sommartrötta barn och vuxna behöver man semester.

Det var härligt med lata dagar då man inte behövde tänka på att laga mat eller annat världsligt som tvätt och städning. Men om man reser med tre nästan vuxna, en ung vuxen och en tronårig nioåring blir det lätt lite gnissel och pang. Men på det hela har det varit bra. 

Bortsett från maten. Tyvärr levde inte hotellets mat upp till den standard som de utlovad men övriga gäster verkade ta för sig utan betänkligheter. Matberedning på tallrikarna var monumentala. För oss blev tyvärr komposthögarna större än det man faktiskt fick i sig. Levde på sladdriga pommes och grillat (för grilla kunde de illa fall).

Väl hemma tog vardagen över nästan direkt. Tvätten man slapp under veckan kom plötsligt fram och skulle tas om hand om och eftersom undertecknad är något anal när det gäller just smutstvätt så gick maskinen för fullt samma dag som vi kom hem. 

Hundarna var lyckliga när vi kom hem. Odågan lycklig och förlåtande. Han verkade inte bry sig nämnvärt men Byrackan däremot var lite avvaktande några dagar. Inte riktig sitt vanliga jag. Dessutom var han oerhört trött och det verkar inte som han riktigt kunnat slappna av med hundvakten utan känt sig tvingad att vakta hel tiden. Men efter tre dagar hade han sovit i kapp och den vanliga Byrackan visade sig. Nu är det bara sommarvärmen som gör att de är lite slöare än vanligt.

Nu är rövarna överlämnade till sin ömma moder, även rövare fyra ska tillbringa ungefär tre veckor där. Fr kaos åkte till sin fader i går och nu står vi för tre veck helt utan barn.

Just när fr kaos åker känns det skit. Även om hon är otroligt jobbig och krävande så blir det tomt när hon inte är här. Men det ska bli otroligt skönt att få lite lugn och ro, ingen som ska underhållas eller matas heller för den delen, på tre veckor. Semester!

Undertecknad får dock inte riktigt den ro som man skulle kunnat önska eftersom morfinabstinensen ställer till det humörmässigt och kroppsligt också. Är inte direkt på topp. Har kommit halvvägs och hoppas på en smidig landning.

Nu ut och njuta av sommaren.

Mina vackra klematis som dog under vinterförvaringen, återuppstod, blev uppätna av los vovvos men kom tillbaka. Vackrare än någonsin. Det är de små sakerna ...

Väntans tider

Nu stundar väntan och åter väntan. Vi checkar ut nu och bussen hämtar oss kl 21.30 lokal tid. Flyget går vid 23.55. 

Vi har som vanligt fördrivit tiden med bad oaptitlig mat och slappning i "skuggan". 

Nu ska vi snart äta tidig middag och sen hänga i loungen. 

Det är varmt. Fast inte i poolen, trots att de skriver att det är trettio grader i diton fryser undertecknad som en liten iller så fort som kroppen nersänks i vattnet. Övriga skakar på huvudet och tycker att det är varmt. I beg to differ. 

Ska bli skönt att komma hem samtidigt som tillvaron här är skön. 

Nu ska jag bara vänta. Och svettas lite. 

Teknikens under

Tyvärr finns det bara wi-fi i lobbyn på hotellet. Och eftersom undertecknad inte känner för att ansluta till skaran semestrande socialamedieidioter så har kontakten med omvärlden varit i stort sett noll. 

Men ikväll är det fullt i matsalen så vi hänger lite i loungen. Så då passade jag på att skriva lite. 

Semester

Det återstår endast två dagar eller om man ska vara petig en hel dag och själva avresedagen. 

Vi slappar, badar och äter pommes. Tyvärr lämnar hotellmaten mycket att önska och än så länge har maten vi fick på planet varit det bästa vi fått. Alltså lever jag och fr kaos på pommes. 

Humöret är som det är, att vara i värmen hjälper lite mot smärtan men gör inget med abstinensen.  Den viktreducerade tillvaron i poolen och havet gör dock underverk. Men bara så länge jag befinner mig i vattnet. 

På det hela är det en skön avkoppling men samtidigt tär värmen och abstinensen på såväl humör som relationer. 

Män och matlagning

Vad är det med män och att göra som man ska? I köket alltså, i verktygssammanhang är det ingen fråga om att göra på annat sätt än som man ska. Metallbestik i teflonpanna?! Hur tänkte han där?  

Stör inte var kommentaren när jag frågade. 

Varför han lagar mat!? Eftersom undertecknad står för matlagningen femtio veckor på året så fick Drasuten äran att laga mat nu när det är semester. 

Semester

Drasuten fyller femtio i höst och för att fira detta bjuder han hela familjen på en resa till varmare breddgrader. Turkiet blev valet och vi åker på tisdag som kommer. Vi kommer bo på ett all-inclusive familjehotellet med vattenrutchkanor och en sköldpaddsstrand.

Tyvärr kan jag inte känna någon som helst längtan. Känner bara stress. Vilket är hemskt. Det här ska ju vara roligt. Jag vet att när jag väl kommer dit kommer det bli bra, men nu känns det bara jobbigt.

Los vovvos kommer vara hemma med rövare ett's on-off flickvän. En jättegullig tjej och från början kändes det jättebra. Hundarna skulle få vara hemma och med en person som de känner sedan tidigare. Sen kom kallduschen. Hon ska ta med hundarna till sitt landställe och ha en fest. Ridå.

Där försvann mitt lugn. Drasuten förstår inte alls varför jag oroar mig. Det är inte som att de är värsta fyllskallarna, utan det är ett tiotal vänner som träffas och äter grillat. Men Byrackan gör inte främmande människor speciellt bra, han gör inte nya miljöer bra heller. Å det är tillsammans med mig. Odågan äter bara upp hela världen.

Jag borde väl vara lite mer relaxad och inte oroa mig. Det värsta som kan hända är väl att hennes fest inte blir så lugn för henne. Jag skriver som vanligt fan på väggen och det kommer säkert bli jättebra. Killarna är ju sociala och tjejen vettig. Men trots både hennes, makens och rövare ett's försök att lugna mig känns det inte helt ok. Vad är det för fel på mig? Folk lämnar sina hundar och åker utomlands hela tiden. Varför ska det vara så svårt för mig? Varför ska jag ha dåligt samvete? Varför litR jag inte på att någon annan kan ta hand om mina hundar. Visst det blir inte som när jag är hemma men vad gör väl det, så länge de mår bra. 

Jag hoppas att det känns annorlunda när jag väl sitter på Arlanda. En sak som jag är mästare på så är det att förtränga, stänga av och jag hoppas jag kan göra det. Så jag kan få njuta av att inte behöva göra något över huvud taget.

Sen tror jag väl i och för sig att morfinabstinensen gör att jag ser allt i svart. Jag är låg och känner mig allt annat än glad. Tanken på att jag snart ska ta bort ytterligare tio mg känns så där. Men det är bara två månader kvar, sen ska jag vara morfinfri. Jippi-kayay mother pip pip ...

Vi hade i alla fall tur med vädret ... eller

Vår lilla roadtripp till Värmland gav inte något annat än trevlig samvaro i regnet med min käre make, myggbett, middag på Kung Burger och mer bilåkande. Totalt åkte vi åttionio mil, lite öm i baken var vi nog båda två. 

Tomten vi tittade på låg i en liten håla bredvid en vacker liten sjö och lite berg. Men eftersom mannen som nu skulle bli av med sitt hem älskar skrotbilar fanns det förutom resterna av det nedbrunna huset även minst tjugofem bilar i varierande stadier av förruttnelse. Dessutom var alla fyllda till bredden med skrot. Så vi sa tack men nej tack även om tomten var till salu för endast tjugotusen. Men det jobbet. Det jobbet. Så vi fikade på en ödetomt och vände kosan hemåt.

Utflykt

Drasuten får idéer ibland. Den senaste inkluderar en ödetomt i en håla utanför Hagfors. 

Vi är på väg dit för att se vad det är för något. 

Den som säger att solen skiner i Karlstad ljuger. Det tokregnar. Inte ens hundarna vill gå ut ur bilen.