Semester

Drasuten fyller femtio i höst och för att fira detta bjuder han hela familjen på en resa till varmare breddgrader. Turkiet blev valet och vi åker på tisdag som kommer. Vi kommer bo på ett all-inclusive familjehotellet med vattenrutchkanor och en sköldpaddsstrand.

Tyvärr kan jag inte känna någon som helst längtan. Känner bara stress. Vilket är hemskt. Det här ska ju vara roligt. Jag vet att när jag väl kommer dit kommer det bli bra, men nu känns det bara jobbigt.

Los vovvos kommer vara hemma med rövare ett's on-off flickvän. En jättegullig tjej och från början kändes det jättebra. Hundarna skulle få vara hemma och med en person som de känner sedan tidigare. Sen kom kallduschen. Hon ska ta med hundarna till sitt landställe och ha en fest. Ridå.

Där försvann mitt lugn. Drasuten förstår inte alls varför jag oroar mig. Det är inte som att de är värsta fyllskallarna, utan det är ett tiotal vänner som träffas och äter grillat. Men Byrackan gör inte främmande människor speciellt bra, han gör inte nya miljöer bra heller. Å det är tillsammans med mig. Odågan äter bara upp hela världen.

Jag borde väl vara lite mer relaxad och inte oroa mig. Det värsta som kan hända är väl att hennes fest inte blir så lugn för henne. Jag skriver som vanligt fan på väggen och det kommer säkert bli jättebra. Killarna är ju sociala och tjejen vettig. Men trots både hennes, makens och rövare ett's försök att lugna mig känns det inte helt ok. Vad är det för fel på mig? Folk lämnar sina hundar och åker utomlands hela tiden. Varför ska det vara så svårt för mig? Varför ska jag ha dåligt samvete? Varför litR jag inte på att någon annan kan ta hand om mina hundar. Visst det blir inte som när jag är hemma men vad gör väl det, så länge de mår bra. 

Jag hoppas att det känns annorlunda när jag väl sitter på Arlanda. En sak som jag är mästare på så är det att förtränga, stänga av och jag hoppas jag kan göra det. Så jag kan få njuta av att inte behöva göra något över huvud taget.

Sen tror jag väl i och för sig att morfinabstinensen gör att jag ser allt i svart. Jag är låg och känner mig allt annat än glad. Tanken på att jag snart ska ta bort ytterligare tio mg känns så där. Men det är bara två månader kvar, sen ska jag vara morfinfri. Jippi-kayay mother pip pip ...