En vacker insida

Allt såg hur bra ut som helst. Inga inflammationer eller andra konstigheter. Utan bara en stökig och bråkig tarm. 

Lite fascinerande att se insidan. 

Roligheterna fortsätter

Fick i mig de sista två litrarna inom tidsramen, två timmar, utan allt för mycket ståhej. 

Nu sitter jag och väntar på min tur. Sist jag var här på närsjukhuset var kassakö jättelång så jag fick Drasuten att skjutsa ut mig i tid. Självklart var det ingen kö nu. Så jag var på plats drygt en halvtimme innan utsatt tid. Dessutom är de lite försenade. Why not liksom. 

När man har skitroligt

Idag, lite senare typ direkt efter lunch, ska en av de mörkaste platserna i mitt liv undersökas. Det vill säga de ska köra upp en kamera där solen inte skiner och kolla läget. 

För att det ska lyckas har jag den senaste veckan varit satt på diet, ingen frukt och inga fibrer. Det blev mer problematiskt än jag hade förutspått. Sesamfrö är ett helvete att ta bort från maten när den väl placerats där *suckar*. 

Men det är ändå inte det värsta. Fyra liter reningsvätska ska drickas! Fyra illasmakande vätska. Två dagen innan och två samma dag. Jag är inne på min tredje och det är sjukt svårt för en person spm är överkänslig mot smaker och konsistenser. 

Vet inte vad jag ska belöna mig med när det hela är klart. För jag inbillar mig på intet sätt att den däringa kameran kommer vara en trevlig bekantskap. 

Down memory lane

Det är inte alltid positivt att vara nostalgisk. På vår resa i Sverige har vi nu kommit till punkten där vi vänder av hemmåt. Vi åker nu kustvägen och passerade min barndoms sommarstad Luleå. 

Har alltid älskat Lule men nu kändes ingenting. Ingenting annat än frustration över att det är för mycket människor. Hm har det med åldern att göra?

Sen besökte vi min morfars grav. Bortglömd. Mossbelupen och nästintill övergiven. Det kändes i magen. På ett sätt jag inte var beredd på.

Huset där jag tillbringade femton somrar och som är det ställe som har flesta trevliga minnen förknippat med, var ombyggt/tillbyggt och såg inte alls ut som från mina minnen. Det är nu en gul trävilla. Det var ett rött tegelhus. Garaget var omgjort till kontor. Jag vet att huset från allra första början var en gul trävilla. Så det finns nog en tanke ändå. Men lite önskar jag att jag aldrig sett det utan bara haft det kvar i mitt minne. 

Farväl lilla morfar!

Semester sommar 2015

Eftersom vi tydligen har kort minne. Köpte Drasuten en ny husvagn i våras. Vi bestämde oss för att tillbringa våra barnfria veckor, tre till antalet (men som av praktiska skäl blivit reducerade till två), i husvagnen. Destination Kiruna. Inlandsvägen på uppvägen och kustvägen på hemvägen. 

Vi ska stanna och titta på saker på vägen så resan upp blir lika mycket målet med resan som Kiruna.

Vi åkte i onsdags och har hunnit med en hel del, bott på olika typer av campingar och kommit på varför vi sålde förra husvagnen. Samt allt som är "fel" med den vi har.

Men jag antar att det är som det ska.

Sala silvergruva, Falu koppargruva, Döda fallen i Avesta (rätt dött faktiskt), Carl Larsson gården i Falun och Njupekärrsfallet i Fulujällets nationalpark. Saker vi sett och besökt under dessa dagar. 

Skulle ljuga om jag sa att min kropp uppskattar att jag gör så "mycket" varje dag och jag landari sängen med en djup suck varje kväll. Drasuten, som den fantastiske man han kan vara tar alla hundpromenader för att jag ska ha en chans att hänga med. Men det är värt det. Trots värk, obrukbar högerhand, trötthet från snigelland och huvudvärk så har jag det härligt.

Vi håller sams trots värk och dåliga matvanor. Vi grälar bara om trafikregler, måste ju erkänna att Drasuten oftast har rätt även om det bär emot. Vi klarar regn och skrikande grannar.

Jag tvingar min kropp, jag får ta smällen sen om det blir en smäll. 

I morn ska vi dra vidare norrut. Men först ett stopptid Zorn gården för att sedan ta en tur ner igen koboltgruva.

Dags att sova. 

Systrarna brus och grabbarna grus

Idag ska en av fr Kaos önskningar slå in.

En av hennes bästa kompisar ska sova över.

Men som vanligt när man har med denna familj att göra känner man sig alltid lite lurad. Det kommersen sur smak i munnen. Försöker låta bli att föra över den känslan till fr Kaos men det är svårt.

Jag har svårt nog att ha andra än närmaste familjen nära inpå. Än mindre i ett dygn, med övernattning och allt vad det innebär. Jag vet att det kommer gå bra, ungarn kommer h det kul och jag kommer överleva. Lite tröttare lite grinigare.

För det är just det här med grinigheten och det dåliga tålamodet som ställer till det. Damen som ska sova över är jättego på alla sätt men ... stort MEN ... hon har väldigt svårt att lyssna, sitta still, inte skrika och göra som hon vill. Hon är väldigt plötslig i sina rörelse och trots flertalet tillsägningar in hon inte GÅ förbi hundarna, som hon för övrigt tycker är jätteläskiga, utan att pipa till flaxa med armarna och springa förbi. Vilket självklart gör att båda jyckarna tror att det är dags att jaga liten flicka. Vilket resulterar i mer skrik, flax och annalkande katastrof. Det är den enda ungen som det inte fungerar klockrent med los vovvos, de andra kamraterna går lugnt och stillaförbi och är därmed rätt ointressanta.

Men det brukar gå bra men jag måste hela tiden vara på min vakt så det inte händer något, en väldigt olycklig olyckshändelse.

Men fr Kaos är salig och jag måste försöka ta åt mig av det. Det kommer gå bra.

Vi ska på bio ikväll tänkte vi, Minionerna är i farten. I morn kanske lite bad.

Men vi får inte hämt fr skrikopanik förrän efter klockan tre, det är utflykt på fritids. En ytterligare sak som framkom, dagen innan så klart.

Sen väntar jag på att fadern ska "höras av" och berätta när han tänker sig att fr Kaos ska överlämnas för de tre semesterveckorn? Men det är väl oviktigt.

Vi, Drasuten och undertecknad, drar norröver med husvagn så fort överlämning skett.

I-landsproblem deluxe

Ska inte säga att jag aldrig unnar mig något. Det vore att ljuga. Någon skulle kanske till och med säga att undertecknad unnar sig lite för mycket. Men som hypokondrisk klimakteriekossa har man en något begränsad budget så det blir vissa beskärningar i lyxtillvaron. Men en av de saker jag vägrar sluta med är att förstärka naglarna. Har väldigt svaga naglar, som gärna går av någonstans under nagelkanten och det utan större yttre påverkan. Så för tre år sedan tog jag mig råd och förlängde, sedan dess är jag fast.

I vanliga fall gör jag om dem var fjärde vecka, utväxten. Men på grund av vår lilla tripp till Skara sommarland förra veckan fick jag boka om och det gör jag aldrig om igen. Från och med nu är mina nageltider heliga och orubbliga. Skälet till detta är att de lossnar i nederkant och därmed blir väldigt instabila. Det i sin tur innebär att jag använt upp hundarnas självhäftande bandage och fått konstiga blickar från folk på stan.

Men idag är det slut med plåster. Idag ska jag få mina naglar fixade. Har nog inte längtat så mycket efter något på väldigt länge. Tänk att få torka sig i baken utan problem.