Down memory lane

Det är inte alltid positivt att vara nostalgisk. På vår resa i Sverige har vi nu kommit till punkten där vi vänder av hemmåt. Vi åker nu kustvägen och passerade min barndoms sommarstad Luleå. 

Har alltid älskat Lule men nu kändes ingenting. Ingenting annat än frustration över att det är för mycket människor. Hm har det med åldern att göra?

Sen besökte vi min morfars grav. Bortglömd. Mossbelupen och nästintill övergiven. Det kändes i magen. På ett sätt jag inte var beredd på.

Huset där jag tillbringade femton somrar och som är det ställe som har flesta trevliga minnen förknippat med, var ombyggt/tillbyggt och såg inte alls ut som från mina minnen. Det är nu en gul trävilla. Det var ett rött tegelhus. Garaget var omgjort till kontor. Jag vet att huset från allra första början var en gul trävilla. Så det finns nog en tanke ändå. Men lite önskar jag att jag aldrig sett det utan bara haft det kvar i mitt minne. 

Farväl lilla morfar!