torsdag, augusti 14, 2008

Vardagsliv

I skrivandes stund ligger dotra och sover, hon har haft en dag full med roliga saker (hoppas jag) hon var hos mormor medan undertecknad var på intervju sedan cyklade vi till innelekpalatset som hon älskar mer än något annat.

Den här veckan har hon fått stilla sitt sociala sinne eftersom vi faktiskt har umgåtts med vänner. I tisdags åkte vi till en vän som jag lärde känna under en av de mer eller mindre obligatoriska föräldraträffarna på BVC (barnavårdscentralen) så hennes dotter är lika gammal som fröken löken. De har inte sett varandra på över sex månader och ändå fann de varandra efter bara några minuter och försvann ut i lekstugan för att leka. Vi vuxna satte oss i skuggan, slogs med getingar och åt muffins. Det är defintivt en av fördelarna med att hon börjar bli större, man måste inte sitta på golvet bredvid och se till att barnen roar sig utan de kan ha kul utan oss. Underbart.

Sen i går åkte vi och hälsade på en av mina barndomsvänner, som tillsammans med sin man har bestämt sig för att befolka jorden ensamma, de har i dagsläget 3 barn och redan börjar funderingar på en 4 komma. Men först om några år kanske. Även här försvann fröken löken efter bara en kort introduktion med de två äldsta barnen (sonen 5 och dottern snart 3) bebisen 6 månader fick stanna hos oss vuxna medan vi satt och babblade i köket.

jag har känt mig mycket mer harmonisk (även om jag ibland känt att det blir för mycket, jag vill sitta och bara vara tyst) men det är faktiskt trevligt med andra människor, i alla fall de människor som jag tycker om och som faktiskt gillar mig.

söndag, augusti 03, 2008

Ensamhet

Något jag trivs med och gärna uppsöker. Men ibland blir den väldigt påtaglig.

Som efter en trevlig dejt när man återvänder hem till sitt tysta och ensamma hem. Då kommer den krypande, ensamheten. Väggarna känns trånga och hemmet obeboerligt. Det är då tankarna på vad livet går ut på kommer och det kan ju inte påstås att det gör livet direkt lättare att leva eller över huvud taget roligare.

Borde verkligen inte tänka på det här sättet. Men i dag är avlämningsdag, fadern kom och hämtade en överlycklig fröken kaos på eftermiddagen och kvar lämnades undertecknad med både sorg och lättnad i magen. Sorgen över att vara skild från barnet som ju trots 3 årstrots är älskad. Lättnad över att inte längre behöva leva upp till kravet från en annan människa. Just nu har jag nog med att leva upp till mina egna krav, å dem kan jag alltid döva med lite mat eller ännu hellre godis.

Konstaterade i eftermiddags att jag är nog inte ämnad att vara sambo, ska nog om jag lyckas hitta någon bara vara särbo. Enklast att ha mitt eget dit jag kan dra mig när jag vill vara ensam, få göra vad jag vill när jag vill. Bara träffas när man är på rätt humör eller har behovet. Är det väldigt egoistiskt att vilja ha det så?! Är det meningen att man ska lära sig leva med någon annan för att på så sätt utvecklas?! I mitt fall har det ju tyvärr visat sig att jag inte utvecklas utan snarare stannar upp i min utveckling för jag anpassar mig i det yttersta för att passa in i min älskades liv och drömmar. Vill inte ha det så, det gagnar ingen, varken mig eller den jag älskar. Men om man är ärlig mot sig själv är det att betraktas som egoistiskt och en icke-bra egenskap???

"Folk som bara lever för sitt nöjes skull är vanligtvis ogifta."
Oscar Wilde