Som efter en trevlig dejt när man återvänder hem till sitt tysta och ensamma hem. Då kommer den krypande, ensamheten. Väggarna känns trånga och hemmet obeboerligt. Det är då tankarna på vad livet går ut på kommer och det kan ju inte påstås att det gör livet direkt lättare att leva eller över huvud taget roligare.
Borde verkligen inte tänka på det här sättet. Men i dag är avlämningsdag, fadern kom och hämtade en överlycklig fröken kaos på eftermiddagen och kvar lämnades undertecknad med både sorg och lättnad i magen. Sorgen över att vara skild från barnet som ju trots 3 årstrots är älskad. Lättnad över att inte längre behöva leva upp till kravet från en annan människa. Just nu har jag nog med att leva upp till mina egna krav, å dem kan jag alltid döva med lite mat eller ännu hellre godis.
Konstaterade i eftermiddags att jag är nog inte ämnad att vara sambo, ska nog om jag lyckas hitta någon bara vara särbo. Enklast att ha mitt eget dit jag kan dra mig när jag vill vara ensam, få göra vad jag vill när jag vill. Bara träffas när man är på rätt humör eller har behovet. Är det väldigt egoistiskt att vilja ha det så?! Är det meningen att man ska lära sig leva med någon annan för att på så sätt utvecklas?! I mitt fall har det ju tyvärr visat sig att jag inte utvecklas utan snarare stannar upp i min utveckling för jag anpassar mig i det yttersta för att passa in i min älskades liv och drömmar. Vill inte ha det så, det gagnar ingen, varken mig eller den jag älskar. Men om man är ärlig mot sig själv är det att betraktas som egoistiskt och en icke-bra egenskap???
"Folk som bara lever för sitt nöjes skull är vanligtvis ogifta."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar