Fortsättning ... Eller hur man gör frun ännu mer pissed-off

Det gick bara utför ...

Först fick vi en åthutning som sände oss tillbaka till första året i skolan. Inget flamsande utan bara medveten närvaro. Snart kan de ta sin medvetna närvaro och köra upp den där solen inte skiner och känna lukten.

Sen åkte jag på en dräpa som hette duga. Fröken, flåt, arbetsterapeuten gav oss en liten paus och i den gick de övriga och hämtade vatten. En, den trevliga snyggingen, frågade mig om jag ville ha vatten och jag tackade efter en stund ja. När så snyggingen var på väg till bordet med glasen gick fröken fram till henne och frågade henne om hon alltid gjorde så där. Sen pratade de om det, varför hon tog med sig vatten till mig. Där och då kände jag att det kändes lite fel att jag hade låtit snyggingen hämta vatten till mig. Så dum som jag är säger jag det. 

Då spänner hon, terapeuten ögonen i mig och talar om för mig att det var faktiskt inte mig det handlade om nu. När jag sa att jag var medveten om det men bara kände att det blev jättekonstigt, sa hon med lärarinnerösten att det var mina känslor och de fick jag stå för.

Här höjer dessutom en av mina "medresenärer" sin röst för att tala om för mig att det faktiskt inte handlade om mig.

Nu brinner det i peruken ordentligt och jag bad högt och tydligt om ursäkt för att jag ville dela med mig av vad jag kände och tänkte, för det trodde jag att vi skulle göra, men det var ju tydligen fel. 

Det blev en jättekonstig stämning. Jag vet att jag beter mig som ett barn ibland men hjälp vad den här kvinnan går mig på nerverna.  

Det slutade med att terapeuten bad mig om ursäkt för att hon uttryckt sig lite klumpigt. Även medresenären bad om ursäkt. Men tyvärr skadan var skedd, jag kände mig dum tillrättavisad och ännu mer övertygad om att detta inte är min grej. Snyggingen fick ialla fall reda på att hon ska sluta vara snäll och trevlig eftersom här handlar det om att våga göra tvärtom mot vad vi brukar. 

Så bara för att jag är jag, så tog jag snyggingens glas när dagen var slut. Jag drev med det hela, jag tror snyggingen förstod det, men terapeuten fattade inget. För när snyggingen frågade om jag brukade göra så där sa jag självklart nej. Varpå vi jublade. Jag var ironisk. Och skämtade, typiskt mig. Alltså borde jag ha bara varit sur och arg. Eller nej förresten det är ju mitt vanliga jag.