Skälet till söndags-måndagsångesten stavas smärtrehabilitering.
Jag går dit enbart för att det känns som jag måste. Det ger mig ingenting, absolut ingenting.
Jag missade ett tillfälle förra veckan, hade utvecklingssamtal i skolan, men ärligt talat då missade jag inte något av värde. Snyggingen berättade för mig att de, för att objektifiera sina "onda" tankar fick dansa! Ja, du läste rätt. Var och en skulle ge en av sina tankar en dansrörelse. Sen la de ihop allas rörelser och skapade en dans. Så glad att jag slapp uppleva det.
Det jag är mest rädd för just nu är, bortsett från att läkarintyget jag bett om igen inte ska levereras i tid, är att jag inte ska klara av att hålla god min. För varje dag som går får jag svårare och svårare att inte kommentera och ifrågasätta. Jag tror inte, vad de än säger, att de riktigt skulle uppskattad det.
Speciellt svårt har jag för arbetsterapeuten, kallar henne för fru plång eftersom hon älskar sin meditationsskål, som jag förövrigt hatar. Även psykologen i sina röda små klackskor, går mig på nerverna. De känns falska och luriga. Sjukgymnasten är den enda som har åtminstone en fot i verkligheten men det väger knappt upp.
Idag ska jag och snyggingen "träna" i gymmet och sen har jag ett eget möte med fru plång. Vilken tur jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar