Sann mot sig själv

Jag måste faktiskt erkänna att rehabiliteringskursen jag blivit antagen till inte riktigt lever upp till mina förväntningar.

Jag trodde i min enfald att jag skulle få lära mig ta hand om min kropp lite mer konkret. Vad ska jag göra och vad ska jag inte göra. Istället är det bara fokus på mindfulness och att andas.

Konstigt, jag trodde att jag hade koll på det redan innan men tydligen inte. Nät jag sitter med min arbetsterapeut och gör ytterligare en idiotisk uppgift gäspar jag. Hon lyser upp och noterar något i sina papper samtidigt som hon utbrister i en massa positiva ord om att jag lyssnar på kroppen och tar ett andetag. Själv trodde jag det berodde på att jag inte sovit så bra och varit igån ovanligt mycket just den dagen och så ville kroppen gäspa. Men så var det tydligen inte, ialla fall inte i hennes värld. Jag bara ler och låter henne hållas, blir enklast så.

Men egentligen har jag insett att jag gör saker enbart för att personalen vill alternativt säger åt mig att göra det. Själv ser jag inte hur mindfulness ska kunna ge mig orken att arbeta igen. Jag trodde att rehabilitering var ett sätt att komma tillbaka till något. Men tydligen handlar det om att andas rätt och pausa mycket. 

Så nu sitter jag här med lite svag ångest (antar att psykologen vill att jag ska "surfa" på den känslan och notera hur det känns i min kropp) över att jag inte är sann mot mig själv och avslutar denna travesti på rehabilitering.

Jag trodde att sjukgymnasten skulle lära mig träna för att återfå styrkan i rätt kroppsdelar och på sikt kanske få kroppen redo för utmaningar, som tex ett arbete. Istället springer vi i trappor och arbetar mot eller med mina impulser (eftersom jag är impulsstyrd enligt dem) men jag förstå inte logiken. Vi står vid trappan och ska ta oss upp, sjukgymnasten frågar vad min första tanke är. Eftersom jag inte har någon tanke rörande att ta mig upp för trappen säger jag det. Men får en sträng blick och ett "jo men något måste du ju tänka" varpå jag genast hittar på en tanke som kan tänkas stämma in på deras bild av mig. Tanken bli "jag vill inte". Betydligt gladare säger hon då " ska vi följa den tanken eller inte?" "Inte" klämmer jag ur mig. Det innebar att vi sprang upp för trappen och sa "jag vill inte, jag vill inte" tills vi var uppe. Nästa impuls ville jag att vi skulle följa vilket innebar att vi sprang nerför trappen mantrandes "usch va jobbigt" tills vi kom ner. 

Jag är antagligen för dum för att förstå finheten i den pedagogik, men i mina ögon är det inte speciellt givande. Hur gick vi emot/med min impuls när vi hanterade det på samma sätt?

Nu ör det dags för nästa vända och de nästkommande månaderna (innevarande och nästkommande) är det dags för gruppmöten. Idag har jag mitt första, lett av psykologen. Antar att vi kommer sitta i ring och andas rätt samtidigt som vi ska bli förda bakom ljuset ... Flåt ... lära känna oss själva bättre. För att programmera om oss.

Jag har ångest över dessa veckor som kommer. De känns som ännu en period bortslösad på ovidkommande program hållda av människor som vill behålla inte bara jobbet utan avdelningens bidrag för att få fortsätta träna människor på att andas i fyrkanter och i trappor. 

Själv känner jag mig mest less. Helst av allt skulle jag vilja vara sann mot mig själv och dra i handbromsen. Men eftersom jag är i händerna på myndigheter känner jag tt jag måste visa att jag är villig att göra allt som behövs för att komma ut i arbetslivet igen. Men jag är inte människa att förstå hur det ska ske genom att jag andas rätt och fått itutat att jag är oflexibel, impulsstyrd och fruktansvärt kontrollerande.  Icke lyhörd och osocial är jag visst också.