Börjar faktiskt misstänka att jag är helt felprogrammerad och det värsta är inte att jag är det utan att jag faktiskt trivs som jag Hade en livlig diskussion med min kära mor i morse och dagis. Jag är egentligen emot dagis eftersom det är så stora grupper och barnen lär sig ett beteende som jag inte alltid tycker är så trevligt, de lär sig att den som gapar högst och mest får mest uppmärksamhet. Något de mer än gärna tillämpar även hemma. Mor beklagade att hon inte haft möjligheten att ge mig den starten på livet, så jag kanske hade platsat bättre in och lärt mig spelets regler the hard way. Fast efter en stunds resonerande kom vi på att eftersom jag är hennes dotter är mitt öde redan beseglat och det hade inte spelat någon som helst roll. Jag är den jag är och som sagt det jävligaste är att jag gilla rmig. Men jag har sedan jag fått barn fått lov att revidera min syn på dagis och dagisbarn. Tycker fortfarande att ovanstående stämmer och är irriterande. Det är tragiskt att det är så stora barngrupper och att personalen (i många fall ) inte bara är ointresserade utan även totalt inkompetenta. Jag bryr mig mindre om att de är förskoleutbildade så länge de använder sunt förnuft och behandlar barnen som något värdefullt. Hatar att komma till dagis och se trötta subbor som står och hänger i klasar medan ungarna springer runt utan någon som helst uppsikt. För någon vecka sedan fick min dotter åka in till akuten för hon fått ett slag på ögonbrynen som sprack. Turligt nog behövde hon bara tejpas och turligt nog tog skadan där den tog eftersom någon centimeter längre ner hade inneburit att ögat hade varit i farosonen. INGEN har sett något och att försöka få ut ett vettigt svar från en 3,5 åring är som att pressa vatten ur en sten. Inte omöjligt men jävligt omständigt och inte säkert resultatet är användbart. Men nu svävar jag ut det var inte det jag skulle skriva om... Den reviderade synen gäller den "uppfostran" i grupptillhörighet och umgänge med andra barn som de faktiskt får med sig. Visserligen passar dagis säkert inte alla barn och har man rätt dagmamma får man nog lära sig sånt där med. Men jag slås av att min dotter är så otroligt duktig på att umgås. Dels är hon av naturen sällskaplig och social, till skillnad från sin boardersociopat till mamma som helst undviker all mänsklig kontakt så långt det är möjligt. Dels lär hon sig att vara med andra personer. Hon gillar i första hand killar och har i stort sett bara killkompisar, tjejerna leker man med i nödfall och om hon pekar ut sina kompisar på dagis så är det killarna som benämns bästis. Helt okej i min värld, tjejer är bara intrikanta små råttor som mer än gärna sticker varandra i ryggen (ja det börjar redan på dagis) Igår var vi på restaurang gylldene måsen och åt middag. Eftersom vi inte kunde äta hemma stannade vi kvar och hon fick leka i deras lekrum (50kvm) och hade jättekul. Det var redan några äldre tjejer där men de totalignorerade henne och hon dem. Men sen kom en kille in (lite äldre än Fr Kaos) och se där klickade det. De fann varandra nästan direkt och jag hörde deras lek och slogs av hur bra det fungerade. Båda två kom med idéer om vad de skulle göra och de hade kul. Sånt värmer ett modershjärta. Det bådar gott för framtiden om hon fortsätter ha denna öppna och sociala sida. Om jag inte lyckas fördäva henne på den punkten men jag försöker verkligen uppmuntra den sidan av henne. Hon har som jag ser det rätt inställning, det är inte alla som duger men man kan alltid tänka sig att lära känna nya människor i rätt situation. Sen tittar jag på mig själv och jag inser att det är totalkört. Jag är en icke-teamspelande varelse och om jag hade varit med i en lagsport (gud eller någon förbjude) så hade jag nog fått så mycket skäll för att jag inte passade bollen/pucken/ tillräckligt. På jobbet sitter jag nu med ett gäng fikatanter, jättetrevliga och goa människor. Men så långt från min sfär som man om möjligt kan komma (åt det hållet) de kan sitta och diskutera recept/stickning/vädret/sina barn till förbannelse på fikapausern (två om dagen och minst 20 min) och jag får myrkrypningar i kroppen bara jag tänker på det. Så jag har numer börjat undvika fika i möjligaste mån. När någon i gruppen köper en godispåse går den laget runt (har ännu inte tagit något från dessa givarrundor) när jag själv köper äter jag upp ALLT själv. Jag har inte ens tänkt tanken på att jag ska bjuda hela gänget på mitt godis. Vill de ha godis får de fanemig köpa själva?! Om jag ska bjuda alla 20 blir det ju för lite kvar till mig. Nä det går fet bort. Men det är kanske inte så en teamspelare ska tänka... *suck* "En god uppfostran har också en förfärlig nackdel: den utestänger en från majoriteten." Oscar Wilde |
| Ta semester! - sök efter resor hos Kelkoo. Jämför pris på flygbiljetter och hotellrum: http://www.kelkoo.se/c-169901-resor-biljetter.html |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar