Jag är uppsagd, företaget har gått med på mina önskemål och man tycker ju att det borde vara frid och fröjd. Men då är det dags för nästa väntan. Nu ska jag vänta på att få besked när vi ska skriva under överenskommelsen. Å dessutom väntar jag på att få reda på NÄR jag ska gå hem. I fredags var det ju väldigt viktigt att jag lämnade företaget direkt när överenskommelsen var underskriven. Men nu händer ju inget och jag sitter där jag sitter. Eftersom jag inte vet när jag blir inkallad för att skriva på och jag inte vet vad som kommer hända när jag skrivit på blir det inte mycket gjort. Jag sitter av tiden... bedrövligt tråkigt. Om jag börjar göra något kan man ju ge sig på att jag kommer bli inkallad.
Idag ägnade jag mig således åt att tömma datorn på allt jag sparat under de två år jag arbetat där, rensat mejlen och plockat rent på skrivbordet. Trodde när förhandlaren från mitt fack skickade över överenskommelsen för påseende i förmiddags att dagen skulle sluta med att jag fick gå hem för gott. Men kl 4 kommer min chef och upplyser mig om att högste chefen som ska skriva på inte fått pappren förrän på eftermiddagen alltså kommer han skriva på under morgondagen. Någon tid fick vi däremot inte så även morgondagen kommer bli en dag i väntans tecken. Ska det skrivas på under förmiddagen och får jag gå hem sen. Eller blir det en eftermiddagsträff och avslut.
Det blev lite fånigt för min chef och jag var båda övertygade om att jag skulle gå hem i dag. Så hon hade köpt en liten bukett med blommor och eftersom det är snittblommor fick jag ta med mig dem hem nu och sen säger vi hej då i morn. Alla sätt är bra utom de bästa.
Mkt kan jag säga om företaget men att de har en human syn på saker vore faktiskt lite väl att ta i. Det verkar som man glömmer att det faktiskt är en människa man har att göra med och inte bara ett papper som ska skrivas på. Att vänta är fruktansvärt destruktivt och när man dessutom inte får kläm på vad resultatet blir av väntan är det ännu jävligare.
Så håll tummarna för att jag i morgon inte bara får skriva på utan även gå hem. Fast det vore ju lite irriterande att åka hela vägen till jobbet bara för att få vända i dörren efter att ha skrivit på... Vet inte vad som är värst?! Sitta en hel dag och vänta eller få vända!!
Idag har många frågat hur det känns och i dag är nog första gången som jag riktigt har känt något. Tidigare har det varit så mycket annat som ska tas i beaktande (beslut om AD, krav och villkor) att jag skjutit upp insikten om att jag nu faktiskt är arbetssökande på heltid.
Det känns så där, även om jag glatt säger att jag på mycket länge kommer få ett lång sommarlov så känns det i magen. Den minnesgode läsaren vet ju att jag inte trivs så bra men det är ändå en konstig känsla att jag om någon dag inte längre ska åka de 6 milen till jobbet, jag ska inte längre se och beröras av de personer jag arbetar med. Alla förändringar är omvälvande och även om jag hoppas och tror att jag kommer träffa nya trevliga människor på ett eller annat sätt så känns det sorgligt.
Dessutom att bli uppsagd på grund av ett "brott" som man begått och blivit straffad för känns rent utsagt förjävligt. Jag blir straffad två gånger för samma brott. Det där med att glömma, förlåta och gå vidare är inget som praktiseras i det vardagliga. men men, ingen idé att gråta över spilld mjölk, något bättre kommer säkert ut av det här även om det just nu känns lite vemodigt och jobbigt.
"Olyckor kan man uthärda. Men att lida för sina egna felstegs skull - det är vad som känns i livet."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar