Att ta med sig till nästa gång.
Inte lyssna på hjärtat.
Inte tycka om.
Inte hoppas.
Har så mycket i mig som vill ut, men jag kan inte sätta ord på det just nu. Hur jag än skriver så blir det bara en massa ord. Låter tramsigt, fjolligt och korkat.
Herregud det finns fler män där ute, mannen jag träffade för 2½ vecka sedan och som verkade så lovande visade sig vara en lika stor skit som andra jag träffat. Jag börjar undra om det är jag som är för naiv, som är för känslosam och har för lätt för att bli kär.
Jag kan visserligen inte säga att jag var kär den här gången, men jag hade klart kunnat bli. Om jag fått chansen. Men som alltid så finns det någon som är bättre. Mer duglig och mer perfekt. Alltså sitter jag här igen, med en massa känslor som måste tryckas ner i stortån igen. Hade just kommit dit där jag inte längre längtade, inte drömde om att träfffa HAN. Så stor han som verkade vara HAN. I några få ögonblick fick jag en föraning om hur det kan vara. Och började känna igen. Började längta och drömma.
Borde veta bättre. Nu en massa känslor som måste trängas undan igen. Nya demoner som sitter och lurar i väggarna. Går det verkligen att lita på vad man känner? Vad någon säger? eller på något över huvud taget?
Jag vill inte bara vara sexdockan som plockas fram när trycket i pungen blir för stort. Men det är tydligen det enda jag klarar av utan att gå under. Fast jag vill ha mer och den längtan kommer att göra att jag går under.
Kanske är jag bara fånig, borde växa upp och sluta vara så jävla naiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar