fredag, april 06, 2012

utmattad


Binjure!
Smaka på ordet. Binjure. En sån liten del av kroppen men med så stor inverkan. Tydligen är det inte bara Egot som kan springa in i väggen. Även små binjurar kan tydligen efter många års kämpande slänga in handduken.
Binjureutmattning. Jorsåatte... fantastiskt säger jag.

Fast det kanske blev fel, det är inte fantastiskt att tänka sig att mina stackars överarbetade binjurar gett upp. Men det är fantastiskt att jag hittat något som kanske kan förklara saker och ting som händer i min kropp.
Behold and be amazed...
-------------------
text kopierad från Hormoni.se
  • Progesteron är det första hormon som minskar när vi blir äldre pga utebliven ägglossning. Bildas ingen äggblåsa bildas ju inte heller något progesteron.
  • När äggstockarna inte längre svarar varje månad med att snällt ploppa fram ett ägg störs jämvikten. Hypofysen i hjärnan börjar öka nivån av follikelstimulerande hormon (FSH) för att pressa fram ett gensvar ur äggstockarna. Detta kan leda till att mängden östrogen svajar från dag till dag i cykeln.
  • Varje gång östrogenet sjunker kraftigt, sjunker även serotoninet i hjärnan.
  • Som svar på att serotoninet sjunker så där tvärt ökar noradrenalinet istället.
  • Kroppen tolkar ett förhöjt noradrenalin som stress och signalerar till binjurarna att producera stresshormonet kortisol för att hantera situationen.
  • Ett konstant förhöjt kortisolvärde kan leda till att binjurarna blir "utslitna" och till slut inte
    klarar av att möta behovet av kortisol med utbrändhet, smärta och utmattning som följd. Binjuretrötthet brukar delas in i tre faser.

    I den första fasen har man för högt kortisol, man är ständigt i högvarv och det är svårt att varva ned. Man är trött men kan inte sova.
    Den andra fasen kännetecknas av trötthet, man hinner inte producera tillräckligt med kortisol för att möta kroppens behov.
    Den sista fasen innebär att man knappt kan producera något kortisol alls vilket leder
    till fullständig utmattning

-----------------------------

Blev diagnostiserad med PSOS i tidigt skede. En av delarna av PSOS är att man inte kan få till en ägglossning ordentligt på egen hand. Jag har alltså ätit p-piller för att hålla hormonerna i styr. Den preventiva delen var en extra bonus kan man säga.

För ca 4 år sedan började jag reagera på östrogenet i p-pillerna och provade minipiller men det fungerade inte tillfredställande eftersom mina egna hormoner körde sitt eget race med sviktande resultat. Därför stoppades metallskrot in.

Men jag har ju fortfarande problemet med att min kropp inte klarar av att få igång ägglossningen och progesteronete bildas alltså inte som det ska.

Någon som kan se vartåt det lutar...

Hälsogurun jag var hos förra året pratade om detta, jag gjorde ett spott-test för att kolla cortisolnivån i kroppen och kan du tänka dig... det är lägre än lågt. Har försökt göra de läkare jag träffat uppmärksam på detta men nä... hypokondriska klimakteriekossor göre sig icke besvär.

Think Im on to something... something big (but rather small)


Inga kommentarer: