Ny dag, nya möjligheter

Låter fint. 

Själv känns det mest som jag bara harvar runt i gamla hjulspår. Varje dag är den andre lik. 

Kanske är det bra på ett sätt men samtidigt känns det som livet passerar och jag tar inte vara på det. Fast samtidigt är jag lycklig. Så varför känner jag mig inte lycklig?

Den här sommaren kommer bli rätt tung misstänker jag. Morfinet ska bort. Redan nu när vi bara tagit bort tio mg har jag fått mer ont. Men läkaren sa att jag skulle få mer ont,  morfinet skapar också värk. Men sen när vi är klara då kommer smärtan ligga på samma nivå som när jag stod på morfin. Fan trot men enligt studier är det så. 

Sen har alla sessioner med kroppskännedomsträning psykopsmatisk sjukgymnastik gjort att många av mina stängda kistor nu öppnats. Inte alltid på vid gavel utan lika ofta bara tillräckligt för att det ska sippra ut en sörja som skickligt poppar upp utan förvarning. 

Allt detta ska jag nu hantera själv. Och jag är redan sjukt stressad över saker. Vem är jag? Passar den jag blivit in någonstans? Hur ska jag hantera allt som den lilla jag aldrig fått hjälp med, som nu kommer fram och slår undan fötterna på mig?!

Vet inte ens om jag orkar? Ibland känns det som det vore så mycket enklare att stänga av (in) allt igen. Som jag gjorde dom barn. Bli den där som gör som andra säger åt en och anpassar sig utan att knota till omgivningen. Istället för att försöka göra plats åt mig själv.  

Men jag vill inte! Jag vill passa in utan att för den sakens skull behöva ändra på vem jag är! Ska det vara så svårt!? 

Tydligen. Och jag lägger hela tiden krokben på mig själv. 

"Det värsta med att lära känna sig själv, är att man inte kan säga upp bekantskapen. Okänd"