Den hårda skolan

För några månader sedan fick jag reda på att min far, den frånvarande drabbats av en aggressiv hjärntumör. Men du ska inte tro han berättade det utan jag fick ett sms av min lillasyster.

Sen har livet runnit på och för några veckor sedan tog jag och fröken kaos en cykeltur och sa då hej till systeryster och hennes barn. Då fick jag höra att vår äldsta syster, som vanligtvis huserar i det stora landet i väst, skulle komma till Sverige. För första gången på typ tjugo år. Systeryster visste inte riktigt när men trodde någon gång i juli. 

Dagarna har gått och jag har inte hört något. Men "råkar" gå in på Instagram, istället för att räkna får, och möts av den glada nyheten att systeramerika är här. 

 Både hon och systeryster lägger ut samma bilder och skriver hur lyckliga de är att äntligen träffas. Systeryster och fader hämtade tydligen systeramerika på flygplatsen. 

Det första som for genom huvudet var "kul hon är här" andra tanken "typiskt att ingen råkat nämna det för mig". Sen kom sorgen. Att jag inte är en del av min egen familj! 

Har ingen aning om hur de har tänkt om de över huvud taget har tänkt. Men jag känner mig fruktansvärt sårad och ledsen. 

Jag vet inte alls hur jag ska reagera. "Gilla deras bilder och glädjas åt att de är lyckliga" eller "ta på mig offerkoftan och tycka synd om mig som blev bortglömd"!?! 

Skrev ett privat meddelande till systeramerika och sa att det vore kul att ses. Men det känns som att gå med kollekthåven och be om att få vara med. 

Nåja, om några timmar är det dag och vi får se vad som händer. Vet att fadern inte är någon planeringensman utan gör lite som det faller honom in. Systeryster älskar alla men verkar ha ett kort minne. Vi är tre systrar!