Har under de senaste dagarna dock blivit medveten om vilka faror som kan lura bakom ett till synes oskyldigt tidsfördriv.
Ett enda förlupet ord, en mening med lite för mycket känsla och en läsare som inte uppskattar det och du sitter ordentligt fastkilad med skägget i den berömda brevlådan.
Är det skrivna ordet verkligen värre än det sagda?!
Hur många har inte suttit vid fikabordet och sagt något om som kanske inte var riktigt passande, kritik mot företaget eller någon kollega eller vän?
Hur många har inte via telefon pratat med vänner och familj om något som hänt på ett företag, något som gjort en upprörd. Man spär inte på orden utan spyr ut allt i etern.
Det är nog många skulle jag gissa, nästan alla förutom jesus då kanske men eftersom inte många når upp till hans förmodade godhet så tror jag nog att nästan alla är en rätt korrekt gissning.
Det svåra i det är ju att ordet försvinner, det fastnar bara i minnet hos den som lyssnat, men att återge det ordagrant är nog få förunnat att kunna, i alla fall efter att några dagar kanske veckor gått. Men likförbenat kan minnet av känslan man fick när man hörde det sagda bita sig fast och göra någon arg, ledsen eller kanske glad. Fast ingen kan bevisa att det faktiskt sagts, skulle den som talat av någon anledning inte längre vilja kännas vid det uttalade orden är det svårt att bevisa något om inte någon varit förutseende och spelat in.
Har man däremot varit "dum" nog att skrivit samma sak på ett papper, en blogg eller någon annanstans där andra kan se det är det svårt att neka. Däremot är känslan när man läser den lika verklig som när man hör det. Jag kan bli arg, glad eller ledsen av det jag läser likväl som av det jag hör, men om ordet är skrivet kan jag läsa det om och om igen.
Det är väl det som är det farliga med en blogg, som dessutom ligger ute för allmän beskådning. Det du skriver kanske sant för ögonblicket ligger kvar även när du glömt att du skrivit det.
Du kan ju dock aldrig värja dig för hur den som läser det du skriver tolkar texten, något som du menar på ett sätt kan för någon annan te sig på ett helt annat. Vems är då skulden om den som läser blir arg, upprörd eller glad för det han/hon läser?! Bloggaren eller den som läser och tolkar?!
Oavsett det ger jag mig nu ut i cyberjymden igen med mina tankar och funderingar.
"Om en man är så fantasilös att han drar fram bevis för en lögn kan han lika gärna tala sanning med en gång"
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar