Det är två veckor sedan jag såg min dotter och ibland blir jag nästan rädd när jag upptäcker att jag inte tänkt på henne längtat efter henne på några dagar. Men samtidigt vet jag att jag stänger av, låter bli att tänka på henne just för att inte längtan och saknaden ska bli för stor, ohanterlig.
Nu när det bara är några timmar kvar innan jag ska få känna hennes doft, hennes små händer som klappar mig söker kontakt och höra hennes pladder. Nu börjar saknaden och jag mår nästan fysiskt illa av att inte få ha henne nära mig hela tiden. Men samtidigt kommer ångesten krypande, nu försvinner min frihet. Min egentid blir förpassad till kvällar då jag inte kan göra så mycket annat än sitta framför datorn och fundera.
Balansgången mellan mitt liv som mamma och mitt singelliv är alltid svårast vid bytena och det är med blandade känslor jag åker för att hämta henne. Men längtan är nog det som är störst men för att jag ska fortsätta fungera även när jag inte får vara nära henne förtränger jag den.
Hur gör man för att hitta balansen? Jag har nu levt som varannan veckas mamma i snart ett år och tyvärr har jag fortfarande inte hittat den rätta vägen. Det är fortfarande spänningar mellan mig och fadern, jag har ett boende jag inte riktigt är nöjd med och ett arbete som sätter hård press på min roll som mamma. Jag har inte hittat vägen att bolla alla dessa faktorer och börjar känna mig om inte utbränd så åtminstone väldigt dränerad på kraft.
Nu ska jag vara hemma med dotra i två veckor. Har haft ångest för detta i flera veckor, hur ska jag roa henne och mig? Hur ska jag få dagarna att gå? Än så länge är hon så pass liten att en liten utflykt till lekparken med lite picknick fungerar men sen... vad gör man när man är en bra förälder?!
Åker man flera gånger om året till Skansen? Lägger pedagogiska pussel och kladdar med fingerfärg? Om det är det som kännetecknar en bra förälder så kan jag lämna in på en gång. Får rysningar av Skansen, tycker mest synd om de stackars luggslitna djuren som går runt i betongbunkrar och dystra ut. Att göra utflykter till en liten skogsdunge är inte heller något som jag hoppar högt av gläjde av även om jag tycker om naturen men att bara sitta stilla blir jag rastlös av. Längtar tills hon blir större och vi verkligen kan "göra" saker. Nu fördriver vi tiden med att mest bara vara, vilket funkar för oss.
"Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar