Jag har aldrig varit med i en grupp. Jag har alltid valt att stå utanför, ibland för att jag helt enkelt är för feg för att ta steget in i tillhörighetens samvaro. Kan ju visa sig att jag inte lever upp till deras krav och vad skulle hända med mig då.
När jag gick i skolan hade jag min bästis i fyra år (från åk 1 till åk4) sen bytte hon bästis eftersom jag inte tyckte att det var kul att hänga i affärer hela tiden. Alla andra hade ju sina bästisar så jag blev särligen, den som inte passar in, dock inte den utstötta mobbade. Det var några andra som alla älskade att hata. De retade, slog och häcklade dessa varelser men aldrig mig. Jag var accepterad som särligen som gick för mig själv och gjorde små inhopp som ställföreträdande kompis när någons bästis var sjuk.
Jag försökte vid något tillfälle aliera mig med de utstötta och insåg ganska snabbt varför de var så oomtyckta. De var helt enkelt inte roliga människor. De barn som var med i innegrupperna var jag heller inte speciellt imponerad av vilket gjorde att jag inte heller smörade för dem för att få en plats i gruppen. Jag valde att stå utanför och betrakta. Det har gjort att jag lärt mig se människor. Se människorna bakom fasaderna och det är det som gör att jag är så blasé. Jag vill inte lära känna de ytliga, fega kräken eller de tuffa elaka ensamma typerna. Då är jag hellre ensam.
I arbetslivet har jag fortsatt att stå utanför. Jag betraktar människor, dömer dem och inser att jag inte är intresserad av dem. Jag vill helt enkelt inte ingå i deras flock eftersom jag inte kan få ut något av intresse av dem. Istället plockar jag godbitar ur flera grupper. Umgås med någon här, en annan där och kanske ännu en tredje från en annan grupp.
Ibland när jag ser några av mina väninnors bekantskapskretsar slås jag av att jag är så kapitalt olik dem. De omger sig med vänner, många och inte alla nära, men de umgås blandat. Alla har känt varandra i år och dar, inte många nya släpps in utan man är ett kärngäng, de enda som byts ut med åren är vännernas respektive och det tillkommer en del barn. Går man på en fest hos dessa vänner är det alltid samma personer.
När jag tittar på min egen vänskapskrets (kanske inte den till mängden mest iögonfallande men i närhet slår den det mesta) är det en samling udda varelser. Ingen har någon annan gemensam nämnare än att de känner mig.
Jag samlar på människor som betyder något för mig och struntar blankt i resten. De i min vänskapskrets betyder mycket, några mer innerligt men samtliga är sådana som jag kan prata med. Visst kan jag ibland bli less på deras later (och de säkert på mina) men vi vet var vi har varandra och vi har oftast känt varandra länge. Börjar jag ett nytt arbete, går en kurs eller vad som lär jag känna EN person som jag tar med mig i livet. Men då är det ofta människor som jag har med mig för alltid.
Pratade med min kära Lupa i dag och vi diskuterade det här med grupptillhörighet. Hon är en varg, en ensam varg som sitter utanför gruppen (av eget val) men som ändå längtar in i gruppen. Dock kan denna varg inte tänka sig att följa någon annan eller heller ha ett följe så hon väljer ensamheten. Men längtar. Jag har alltid sett mig som ensamvarg men får nog trots att jag ogillar katter inse att jag nog är mer tiger än varg.
Jag har inget behov av att tillhöra någon grupp, jag träffar gärna någon ibland för lite socialt umgänge men njuter av mitt eget sällskap. Ibland är det enkla diskussioner som leder till djupa insikter (tack Lupa för att du finns där att bolla med, inte alltid vi tycker lika men du hjälper mig att hitta rätt i mig själv)
Jag är ensam och njuter av det. Njuter jag av det för att jag inbillat mig det eftersom jag gett upp mina försök att anpassa mig och passa in i en grupp? Eller är det helt enkelt så att jag hittat mig? Jag är inte bättre eller sämre än någon annan, jag är bara jag!
"Även om apan klär sig i siden, förblir den alltid apa"
spanskt ordspråk
1 kommentar:
Hittade ett exempel på det jag menade: http://madrhetoric.net/images/Tiger_Tattoo.jpg
Skicka en kommentar