idag var jag på vårt första dagiskalas. Fröken Kaos bästis fransosen T fyllde fyra år i går och i dag hade de kalas. Fröken Kaos är bjuden till ytterligare ett kalas och av en slump så är båda två när hon är hos mig. Visserligen ger det mig en chans att få umgås med föräldrarna till de barn som går i frökens grupp och det är ju aldrig fel, mene ftersom undertecknad är av den mer osociala arten har jag sett fram emot detta med bävan.
Att fröken Kaos blir bjuden är ju jättekul, hon är en mer social varelse än vad jag är och jag gläds åt detta. Visst kan man göra som en del föräldrar, dvs lämna in barnet hos värdparet och sedan ha två timmars aktivitet utan barn, men det känns inte helt rätt och fr Kaos ville att jag skulle stanna och sagt och gjort.
Väl framme togs vi emot av ett glädjestrålande födelsedagsbarn, Fröken Kaos stod och hängde i mina kläder en liten stund medan hon scannade rummet och kollade läget men det tog inte lång stund innan hon hängde med T och hade kul. Jag blev glad men samtidigt blev det dags för mig att gå och mingla med de andra föräldrarna.
Den här familjen hade faktiskt inte bara bjudit dagiskamrater utan även vänner och kusiner och alla hälsade glatt på varandra. När jag hälsade på en av värdparets vänner kom den där känslan av igenkännande över mig och reaktionen från mannen var den samma. Jag var dock den som först kom på vart vi stött ihop. För 18 år sedan var jag tillsammans med en av hans bästa vänner (som de för övrigt skulle ha på middag i morgon) i några hektiska månader. Han informerade snabbt sin fru om detta och som den fransyska hon är reagerade hon livligt och med hela kroppen. Vi enades om att det var rätt komiskt att vi skulle stöta på varandra här och nu.
Så mina förhågor fick återigen åka bakåtkammat med expressfart, jag "slapp" sitta och prata med dagisföräldrarna och pratade nästan uteslutet med värdparet och deras vänner eftersom de tyckte det var särdeles roligt att jag faktiskt kände någon som kände någon i deras gäng.
Ibland kikade jag mot den lilla dagisföräldra grupp som exkluderade satt och snicke-snackade i ena delen av köket och jag kände mig glad att jag slapp umgås med dem. De såg så tråkiga ut och varje gång jag hörde ett brottstycke från deras konversation handlade det om deras barn eller om dagis. Jag tackade återigen min lyckliga stjärna att jag på något underligt sätt sluppit undan. Men nästa gång tror jag inte att jag kommer undan lika lätt.
När kalaset var slut och alla barnen börjat avlägsna sig var jag som vanligt en av de sista att gå, exstrulets bästis satt och förhörde sig om mitt liv och undrade lite nonchalant om hur exstrulet skulle komma i kontakt med mig (förstår inte riktigt varför detta skulle ske men hey jag förstår inte mycket här i livet så jag låter det helt enkelt bero) jag upplyste honom om att jag finns på det stora internationella fäjset och även på en av de enklare sökfunktionerna. Dessutom om han tänker efter har ju faktiskt hans väninna (fr Kaos bästis Ts mamma) mina uppgifter om det skulle vara så att de bara måste få tag i mig.
"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar