Åldersrelaterat?!

De senaste månaderna har jag funderat mycket på vad jag är på väg och vad jag vill. Vem jag är vet jag men tyvärr har jag nog lite svårt att acceptera riktigt allt.

Det här med att ha blivit 37. Vad är det?! Jag känner mig inte som 37, fast jag vet å andra sidan inte riktigt hur en 37 åring ska känna sig så det är svårt att säga egentligen.

Jag ångrar inte mycket och att sitta här och fundera på varför man gjort de val man gjort tjänar ju inget till men jag kan ändå inte låta bli att avundas de som är runt 24 och har allt framför sig.

Jag skulle vilja vara typ 26 och ändå vara den jag är nu! Jag vet att det inte går ihop, det jag har gått igenom, upplevt och lärt mig under de 11 år som förflutit sedan jag var 26 på riktigt kan man inte få på annat sätt.

Kan vara avundsjuk på de som är runt 24 för de verkar ha så okomplicerade liv. Det enda man verkar behöva oroa sig för är om vilken fest man ska gå på eller vad man ska ha på sig. Visst tillkommer funderingar på vad jag ska bli när jag blir stor, kommer jag träffa den rätte och hur kul är det att bo hemma hos föräldrarna, men mer är det liksom inte. Man har fortfarande tid att testa och se sig omkring.

Det är jobbigt med dessa frågor men det värsta är att dessa frågor (kanske bortsett från den med att bo hos päronen) fortsätter snurra runt oavsett hur gammal man än blir på pappret.

Visst jag kan börja plugga, slänga etiken och måstena åt skogen och köra på. Men folk tittar så konstigt på en när man som 37 åring inte gör eller vill göra det som en 37 åring förväntas göra. Får fortfarande visa leg på systemet 3 av 5 gånger när jag handlar. Boost för egot absolut. Många unga (som jag träffar på jobbet) tror att jag är en av dem, eftersom jag så envist vägrar falla in i den rollen som många "vuxna" lägger sig till med. Sen hänger inte denna roll på hur gammal man är utan mer på vem man är.

Men jag har mer gemensamt med 20-25 åringar än med de i min egen ålder med barn och hem. Varför? Varför får jag utslag så fort jag sitter med i ett sådant gäng och lyssnar på deras "vuxensnack"?

Att jag sedan kärat ner mig i en 23 åring som envist hänger upp sig på att det är en stor åldersskillnad gör ju inte saker och ting lättare. Tror ju i och för sig inte att situationen hade varit så mycket annorlunda om vi hade varit mer jämna i ålder, han är inte ute efter något och har inte riktigt samma känslor för mig som jag för honom.

Men jag har noterat att jag gärna kikar på killar runt 30 och gärna under det istället för att blicka på män i min egen ålder och uppåt. Men de är ju så jävla krångliga, det är familjeliv och plikter direkt, jag vill inte ha det. Jag vill ha kul! Må BRA! Inget som säger att jag inte skulle må bra med en jämnårig men av det urval som jag hitills har testat har ingen riktigt lyckats få mig att varken må bra eller ha kul, till skillnad från de yngre gardet. Varför är det så?

När ska jag växa upp eller lära mig leva med mig utan att ha ångest över det? En bit kvar...

"Den kvinna som kan se ut som om hon är tio år yngre än sin egen dotter är fullkomligt lycklig."

Oscar Wilde