Ångervecka

Det sägs att man inte ångrar det man gjort, bara det man inte gjort. Den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med att göra det som känns rätt och inte bara det som anses vara rätt. Rätt utbildning, rätt arbete, rätt vänner och rätt åsikter. Jag slår mig ofta på bröstet och tuppar mig av stolthet att jag minsann säger det jag tycker och står för det. Till viss del har jag rätt i detta påstående men om jag ska vara fullkomligt ärligt fungerar det bara på en del av mitt liv, nämligen arbetslivet. Här har jag inga som helst problem att tala om för chefen att kollegorna slöar, spelar dataspel samtidigt som de gnäller om att de har så mycket att göra och andra saker som rör mitt inre behov av struktur till vansinne. Här borde jag kanske ibland lägga band på mig men jag går stolt i fronten för min enmansparad och tutar i luren för min egen storslagenhet att minsann inte vara någon annan än den jag är. Inte ändra mig för att passa in, om det så innebär att jag är ensam. Fast helt ensam är jag inte, jag samlar mina beundrare i små grupper snarare än som stora drivor. De som gillar mig mest är nog uteslutande av manligt kön men jag tror nog att det finns en och annan x-kromosomare som nog uppskattar den jag är även på jobbet. Men privat är det så mycket svårare för här är det helt plötsligt känslor med i spelet. På jobbet bryr jag mig inte om de andra i gruppen inte tycker om mig, jag ligger inte sömnlös på natten. Men när det gäller att säga till vänner/familj och andra nära och kära vad som verkligen känns, då blir det farligt. Tänk om han/hon inte längre tycker om mig!?! Fasa. Med ärlighet i vänskap kan vänskapen råka i gungning och ofta väljer jag att ta den feges väg ut genom att inte kämpa för min egen vilja. Ibland för att jag ser att jag får ut mer av att vara vännen "till lags" än att kämpa som ett odjur för att få personen att helt plötsligt inse att vi är två. Ärlighet i kärlek är ännu farligare men kanske ännu viktigare. Ångrar mig djupt att jag inte tagit tillfällena i akt att tala om för kärleken vad han faktiskt betyder för mig. Men likförbannat vågar jag inte. Rädslan för att förlora något som finns är större än chansen att få mer. Vid ett flertal tillfällen har loverboy frågat vad jag tycker. Men när jag pressat honom har han backat och nonchalant sagt att det spelar ingen roll. Nu är det ju inget jag bara hasplar ur mig så där utan det ska ju vara vid rätt tillfälle och än så länge har det bara varit två sådana tillfällen och dessa har jag låtit gå mig ur händerna. Det ångrar jag! Jag är så rädd att förlora de få tillfällen då jag faktiskt får vara nära honom, rädd att förlora det lilla vi har. Jag vågar därför inte ta språnget och se vad som kan komma av det. Troligtvis springer han bara åt andra hållet, upplyser mig om att jag faktiskt är SÅÅÅ mycket äldre och att det aldrig skulle fungera och sedan skulle jag inte se mer av honom. Men det finns en mikroskopisk chans att han faktiskt skulle bli glad och kanske erkänna sina känslor för mig. Vad skulle hända då?! ÄR det kanske det som skrämmer mig, vad skulle hända om han faktiskt skulle vara karl för sin hatt och säga: "älskade låt oss rymma"!!!