Ööööööhhhhhh

Idag har jag känt mig rätt stark i min övertygelse om att jag gör det rätta. Ställer mig upp och säger ifrån, man får inte behandla människor hur som helst. Visst jag sa nej till en del pengar men inte så att det känns som någon större förlust i det stora hela.

Jag har lovat vara kvar till onsdag nästa vecka för att hjälpa till och se till att de andra lär sig. Min nya chef är en bra kvinna och jag tycker att det suger rätt ordentligt att jag när jag för en gång skull får en chef som är bra måste sluta.

På jobbet går det bra men när jag kommer hem kommer insikten krypande. Lagom till semestern kommer jag att sälla mig till de allt större skarorna arbetssökande och det känns så där. Hittade några jobb som jag tyckte verkade vara något men när jag sätter mig och försöker skriva en ansökan tappar jag gnistan. Jag är trött på att sälja in mig själv!

Det är ett enda jävla jamsande och tramsade, man ska vara någon annan än man är, man ska visa sidorna som duger och inte får man mycket för det. Företagen tittar mest på att jag är en småbarnsförälder som eventuellt kommer vabba, måste lämna och hämta på dagis vilket innebär kortare arbetsdagar. istället för att titta på vad jag faktiskt kan erbjuda dem. Titta på vad jag gör under de timmar jag faktiskt är på företaget istället för att titta på de timmar jag inte kan vara där då jag har ett liv vid sidan av mitt arbete.

det känns fruktansvärt motigt att börja om från början.

"Mina egna affärer tråkar ut mig till döden; Jag föredrar andras"

Oscar Wilde