Ibland när jag pratar med henne slår det mig att hon har blivit en inskränkt, rädd och bitter varelse. En varelse som jag inte ser någon likhet med den människa som jag växt upp med. Den starka, envisa och självgående kvinnan. Eller är det så att ju "vuxnare" jag blir desto bättre ser jag min mor som den människa hon faktiskt är och alltid varit! Är det så är det fruktansvärt skrämmande och jag kommer slåss som ett djur för att undvika att bli som hon.
Hon sitter och hatar allt. Barn skriker för högt, barn cyklar på gångbanan utanför hennes hus, barn slår på en buske i skogen. Grannar väsnas, de skrattar och sitter ute på sommaren, de går i trappen i ett lyhört hus med klampande steg och de har ingen vett när det gäller att hålla sin lilla uteplats i ett skick som faller mor på läppen.
I timmar kan hon sitta och redogöra för mig vad hennes grannar gör och inte gör, hur de låter vad de pratar om och att hon tycker att det är bedrövligt. Tydligen ska hennes grannar skaffa en stationär pool. Min mor hatar redan deras uppblåsbara eftersom de när de använder den skriker och väsnas. Hon kan inte sitta ute och röka eftersom hon då tvingas höra dem.
Hon kom till sin dotterdotters avslutning på dagis iklädd mjukisbyxor ala urtvättad grön velour med matchande urtvättad grön stickad tröja. Ingen bh utan taxöronen svängde i höjd med naveln och till detta en stor grön rökstinkande rock.
En kvinna som när jag växte upp "skämde" ut mig eftersom hon envisades med att alltid ha hatt på sig när hon skulle gå på möten i skolan, och som den dam hon var tog hon inte av den inomhus eftersom etiketten sa så. Hon lämnade inte huset utan att se uppseendeväckande ut. I sin ungdom var hon en mansslukerska av hög klass. Undertecknad ligger i lä med hästlängder. Men nu har hon degraterats till en karikatyr av sig själv. Nu skäms jag nästan för att hon är så "äcklig" och ger mig avsmak och jag skäms för den känslan. Nästan lika mycket som jag skäms för att visa att hon är min mor.
Hon frossar i sin stroke, som hon fick för snart två år sedan. Trots den slutar hon varken röka eller dricka men lika väl gnäller hon att hon mår så dåligt och att läkarna inte lyssnar på henne.
Men vad gör hon själv för att bli bra!?! Inte ett jävla dugg.
Jag vill inte bli så, men hon har ju nästan blivit som sin mor så risken att jag blir som min är väl rätt överhängande och jag blir panikslagen varje gång jag tänker tanken.
Hur gör man för att ändra ödet?! Går det?! Kan jag påverka hur jag ska bli om 20 år eller är det redan förutbestämt?! Min mor flydde för 45 år sedan den lilla stad hon ursprungligen kommer från eftersom den var för liten. Det var trångsynta människor som inte förstod henne och hon passade inte in. Hon kunde inte leva det liv som krävdes och valde att lägga 100 mil mellan sig och sitt barndomshem. Där i den stora huvudstaden kunde hon leva ut, vara den hon ville vara och hon levde. För henne var det glada 60-talet verkligen glatt, sen kom 70-talet och hon fick mig. Åtskilliga är de gånger jag har fått höra vad hon uppoffrat för min skull. Att hon nöjde sig med att arbeta med ekonomi eftersom hon hade barn. Därför kan hon inte förstå varför jag inte kan göra samma val.
Nu verkar tyvärr det småstadsaktiga i hennes barndom ha vunnit över henne och jag tror ärligt att hon skulle varit lyckligare i en liten håla där alla är konservativa och håller sig till gängse normer. Inte sticka ut eller göra något som kan störa. Jag undrar vad det var som hände?! Kan tyvärr inte tillföra stroken allt. Hon hade börjat ändras redan innan den men efter den har dammarna brustit och hon går in i offerrollen med liv och lem.
Vad är det som har hänt?! Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag med näbbar och klor kommer göra mitt bästa för att inte bli som hon när jag om 30 år befinner mig på andra sidan pensionen.
"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar