Ibland önskar jag att jag vore lite mer som Skalman. Jag har nämligen alltid bråttom. Jag kan inte stå i en rulltrappa (om jag inte har sällskap) utan går både upp och ner. Jag slänger i mig maten utan att andas (konstigt att min mage protesterar), jag pratar snabbare än jag jag kan organisera tankarna, vilket nu för tiden får effekten att jag helt plötsligt inte har en aning om vart jag är på väg. Orden liksom bara ramlar ut. Fast mitt största problem är att jag tänker inte bara för mycket, snabbt och oorganiserat utan även för långt fram.
Sedan barnsben har jag haft problemet att jag inte orkat vänta tills jag lärt mig något. Att träna vad är det?! Försökte mig på att spela tvärflöjt (var ju obligatoriskt under mina första skolår att vara med i musikskolan). Min bästis började hon också. Vi gick på samma lektionstimme (av orsaker som vi inte behöver fördjupa oss i här) och det var ju kul. Det som inte var kul var att öva. Katten flydde så fort instrumentet packades upp. Jag tröttnade själv efter de första stakande tonerna till "lilla snigel akta dig" och eftersom jag inte kunde spela som ett proffs på en gång dog intresset.
Hur det gick för min vän, ja hon fortsatte (övade flitigt) och det slutade med att hon spelade i orkester ända till vi gick i gymnasiet. Då betraktades hon inte längre som barn och fick sluta eftersom musikskolan inte är för tonåringar. Men hon var lika glad för det, för hon gillade egentligen inte att spela tvärflöjt men hon är oxe och de gör det de ska.
Jag var duktig på friidrott. Bäst i skolan på 60-meter (slog killarna med hästlängder ända fram till 6an när de började växa om mig) och hoppade nästan 3 meter i längdhopp. Vann alla tävlingar i skolan. Idrottsledare fick upp ögonen och vips var jag inskriven i den lokala idrottsföreningen. Gick på en träning. Men eftersom jag redan var bäst på att springa förstod jag inte nödvändigheten med att hålla på och träna rusher genom att springa fram och tillbaka från vägg till vägg i en gympasal några kvällar i veckan. Där dog entusiasmen och jag la ner. Sen kom en skada (orsakad av tjejskridskor på friluftsdag) och därmed dog även mitt naturliga försprång. Men jag har aldrig deppat över det.
Sedan barnsben har jag alltid önskat mig ett piano och därtill att lära mig spela piano, men på grund av vår ekonomiska situation var det aldrig ett alternativ att börja lära mig spela piano eftersom det krävdes att man hade ett eget piano. Däremot fick jag ett instrument som kunde framställa olika ljudvaranter när man tryckte på tangenterna och mången kväll har jag plinkat fram olika sånger. (noter har aldrig varit något jag lärt mig trots körsång).
Som tröst skrev mor min in mig på en gitarrkurs i högstadiet och köpte också en begagnad gitarr av en väninna. Som det vore samma sak. Jag plinkade på med en dåres envishet i typ 3 dagar, gick aldrig på kursen och flera år senare (typ 15) sålde/slängde mor gitarren efter år i källaren.
Under mina sökande år efter min första separation började jag intressera mig för horoskop och astrologi. Sagt och gjort böcker inhandlades och jag lärde mig att göra födelsehoroskop. Men sen tog det stopp. Nu kan jag ju det så varför ska jag läsa mer?!
Det enda som jag verkligen fördjupat mig i är hundar och barn. Jag har läst böcker, pratat med människor och lärt mig så mycket jag kunnat. Suger fortfarande i mig hundrelaterade kunskaper så fort möjlighet. Anser mig vara en rätt bra hundmänniska, det kommer liksom naturligt.
Men annars tappar jag oftast intresset direkt. Eller så fortsätter jag vidare till nästa punkt på kartan fortare än fan kan säga skärseld och hamnar då i samma kniviga sits varje gång. Jag har för bråttom. Jag skyndar!
Jag tänker en tanke och innan den ens har landat har hunnit bli bearbetad och antingen godkänd eller diskvalificerad har jag redan avancerat vidare till nästa.
Just nu börjar jag undra om det här med massage är ytterligare en sak som jag kan lägga till mitt kunnande, för att sedan hoppa vidare?!?! Eller kan jag verkligen hålla intresset uppe?
Det är inte så att jag inte tycker det ska bli kul att gå utbildningen, snarare så är problemet att jag redan ser vad jag ska göra efter utbildningen, vilka andra kursen som finns. Börjar fundera på hur jag ska göra med kunder, mottagning och eventuellt företag.
Ligger liksom inte i min natur att vänta, stanna upp och betänksamt fundera på något. Nä jag rusar vidare efter första tanken som tagit sig förbi passar-bäst-i-soptunnan-spärren och därmed är det fritt fram.
Sitter och tittar på olika massagebänkar, massageoljor och känner ett intresse liknande det jag uppvisade när jag skaffade första hunden. Fast jag vet ju också att intresset kan dö ut när jag väl lärt mig något.
Så antingen har jag för bråttom vidare eller så kan jag det inte fort nog vilket gör att intresset dör. Resultatet blir ändå att jag helt enkelt tröttnar eller stagnerar.
Fan i mina tankar har jag redan en salong med anställda och tjänar storkovan på att massera.
Eller hur!?
"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag."
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar