Jag fick gå i en korridor i fem minuter, upp och ner i en trappa i en minut, gå så fort jag kunde 20 meter, rita cirklar med båda armarna på en tavla så länge jag orkade. Flytta en tyngd från en hylla till en annan i minst två minuter, lyfta en back upp och ner, resa mig från en stol och sätta mig igen i ca en minut och gå upp och ner på en "pall" i 2 minuter. Saker som egentligen inte är varken svåra, jobbiga eller direkt ansträngande. Men shit va jobbigt.
Det var två saker som framträdde tydligt. En var att jag fick klara bevis på vad lite min kropp klarar innan det börjar göra ont. En gräns som jag oftast blundar för i vardagliga livet, skulle bli så väldigt många pauser annars och det kan jag ju inte tillåta mig själv. Men främst att jag ska lita på min kropp.
Jag har i ca 3 år haft en maxpuls som inte bara är hög utan även lätt-triggad. Den sätter igång vid minsta ansträngning utan att jag för den skull känner att jag är slut. Kroppen vill fortsätta och klarar det men hjärtat slår så fort och hårt att det är obehagligt och därför måste jag sluta. Blir andfådd och det är bara fruktansvärt jobbigt. Jag har försökt ta upp det här med läkare tidigare men bara fått till svar att jag är överviktig och otränad. Om jag går ner i vikt och börjar träna så kommer det bli bättre.
Sjukgymnasten i dag sa att jag varken har så dålig kondition eller är så överviktig att det skulle ge den här typen av besvär. Hon fick bevittna vilka besvär enklaste uppgift ger mig och sa att det här är inte helt normalt. Om det sedan är ytterligare ett fel eller bara en del av hela felprocessen som just nu råder i min kropp kunde hon inte avgöra men hon tyckte definitivt att det var något som måste utredas.
Det var otroligt skönt att få höra. Eftersom min magkänsla har sagt att det INTE beror på att jag har dålig kondis utan är något annat.
Sen får vi väl se vad resten av utredningen ger. Det är ju ändå FK som ska fatta besluten utifrån vad teamet har kommit fram till. Men jag har inte riktigt förstått vad det är som står på spel. En fortsatt sjukskrivning eller bara en utredning för att. Men det lär jag få svar på vad det lider.
Även om jag inte anser att allt löste sig när jag fick "diagnosen" fibromyalgi så måste jag erkänna att det känns fan så mycket lättare att ha något att sticka upp i fäjset på FK, läkare och andra som undrar. Det är inte bara jag som är en hypokondrisk klimakteriekossa utan det är faktiskt något som är vajkalle i kroppen. Att jag sedan kommer få leva med det resten av livet kan jag ta. Jag vill bara hitta en nivå där jag inte bara orkar gå upp på morgonen utan även kan hitta glädjen igen.
Vägen dit kommer antagligen inte vara rak. Den kommer ta tid att både hitta och sedan röja. Men det är i alla fall en riktning. Jag vet vart jag ska och det hjälper att hitta hjälpmedel att ta mig dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar