Ny dag nya besvär

Sitter och väntar på min tid hos sjukgymnasten och som vanligt är jag ute i god tid, typ fyrtio minuter. 

Har fortfarande ont i tanden. Fast egentligen har jag inte det eftersom det var omöjligt. 

Sen har jag lite ont i själen. Mannen i mitt liv tillika maken aka Drasuten kan inbland uttrycka sig, milt sagt, klantigt. 

Igår när han kom hem frågade jag om han ville veta hur min dag varit och fick svaret att om jag inte hade något roligt eller positivt att berätta så stod han över. 

Eftersom jag inte har speciellt mycket som är roligt att berätta blev jag tyst. Han bad på sitt sätt om ursäkt senare men skadan är redan gjord. 

Jag började tänka och inser att jag blivit min mamma. Alltid ont, aldrig glad och jämt grinig. Och jag har ingen att prata med det om. De få vänner jag har kvar har nog med sina egna krämpor och besvär. Dessutom orkar jag inte prata så länge i telefon så jag drar mig från att ringa eftersom jag vet att jag kommer "tröttna" rätt fort. 

Då saknade jag min mamma. Som hon var förut. Då jag kunde prata med henne om allt. Nu går det inte att prata med henne om något.  Ibland funderar jag på vad jag kommer känna den dagen hon trillar av pinn. Sorg? Lättnad? 

Egentligen har jag redan sörjt eftersom det som var min mamma försvann för många år sedan. Det som nu hasar runt i långt-bort-i-fan är bara en skugga av något. En bitter, argsint och vidrig varelse som inte har något gott att säga om någon. Så som jag känner nu skulle ett dåligt samvete försvinna och en viss lättnad skulle infinna sig. Sen kommer jag säkert böla och tjuta ögonen ur mig den dagen det händer. 

Men jag vill inte bli som hon. Trots smärtan vill jag vara en trevlig människa. Men hur ska man orka?