Där gick tanden

Är det inte det ena så är det det andra.

Igår när vi åt de återstående revbensspjällen till lunch tuggade jag som vanligt i mig brosket. Plötsligt känner jag hur det smäller till och det blir grusigt i munnen.

Har lyckats ha sönder en av de stora kindtänderna. En fjärdedel saknas.

Fr kaos tycker det ser häftigt ut eftersom man ser den gamla lagningen dvs amalgamet under den nya lagningen och över själva tanden. Det glittrar som diamanter säger hon glatt.

Den inte fullt så glada modern försöker nu få komma till tandläkaren men det är svårare än man kan tro. Dum som jag är trodde jag det bara var att ringa och sedan trollade de fram en tid inom en rimlig period. Men nej, man måste ringa klockan kvart över sju för att ha en chans på akuttiderna. Men man ska inte tro att detta finns att läsa på deras hemsida.

La på och kände mig besviken, bestämde mig för att inte ge upp och ringer tillbaka. Den betydligt mer serviceinriktade sköterskan som svarar nu berättar hur dét fungerar och råder mig att ringa vid sjutiden imorgon. Men hon kunde också sätta upp mig på en väntelista. Tack sa en lite nöjdare tandlösing och la på. För att skriva detta förstås.

Två minuter senare ringer telefonen. De har en tid idag klockan kvart över elva. Typiskt, eftersom jag har ett möte med AF inne i stan klockan tio till elva. Men jag skiter i dem, de får fyrtifem minuter av mig sen måste jag åka för att få min tand åtgärdad. Kan inte äta, dricka eller prata så det får gå före. Jag vet ju redan att jag ska in i Arbetslivsintrodiktionen från och med måndag som kommer. Då får jag en ny handläggare och vi ska roligt i tre månader. 

Nu ut i snötö vädret och ta mig så sakteliga in till stan.

Nytillkommet. Fick visst inte iväg inlägget innan jag stack iväg. Så nu är det klart.

Möte med AF, där inget nytt blev sagt. Självklart var inte arbetsterapeuten med för hon vabbade. Men de ska göra en överföring till nya kontoret så jag ska bara sitta och vänta på att de ska kalla mig.

Efter det mötet stressade jag som fään tillbaka till förorten där tanden skulle lagas. Sladdar in en minut efter utsatt tid flåsandes som en hel hjord flodhästar på land. En liten tandläkarinna tog emot och tittade strängt på mig när jag sa att jag hade ont. Se det var tydligen fel, ont kunde jag omöjligt ha. Hon tittade länge på mina gamla röntgenbilder, undertecknad förstod inte varför. Men hon hummade och pekade. Sen tittade hon i munnen, mumlade och frågade om jag ville ha bedövning. Ja tack. Fast det hade jag kunnat stå över. Trodde meningen med bedövning var just att det skulle bedöva. Men även där hade jag tydligen fel. Sprutan hon gav mig bedövade kinden fram till läppen men inget mer. Det gjorde ont när hon förborrade, det gjorde ont när hon efter mycket kämpande fick på ringen runt tanden. Det gjorde ont så fort sköterskan blåste på tanden. Det gjorde ännu mer ont när de tryckte ner lagningsgojjan och sedan lasrade skiten. Men det ska det tydligen göra. Frågade med fyra fingrar, en sug och en borr i munnen om inte bedövningen skulle hjälpa och fick ett munskyddsdämpad nej i stereo. Nähäpp så bra då, då fortsätter jag ha ont.

När allt var klart frågade tantaluran om det kändes bra och jag svarade så sanningsenligt jag kunde, att nej det gjorde det inte. Det gjorde ont. Då fick jag återigen den stränga blicken och ett "nej, det gör inte ont" och med det och känslan av att inte ha ett hål i tanden som tungan kunde skrapa i fick jag nöja mig.

Fyra och en halv timme har jag fortfarande fantomsmärtor i tanden. Men det blir nog bra.