Ja heter Tant Richardssob å ja e int bitter ...

... men nog fan vore det trevligt om man slapp slita som en galärslav på sin födelsedag!

Är det för mycket begärt?

Är jag barnslig? Ja kanske! Men det är inte mycket jag begär av min födelsedag. Jag måste inte ha dyra presenter och ett stort kalas. Jag blir glad om mina nära och kära kommer ihåg mig. Lite extra grattisrop på det universella fejset av kreti och pleti är en extra bonus.

Men jag vill däremot slippa göra allt det där andra. Det vill säga, allt jag gör en normal dag.

Så idag känne jag mig mest som en bortglömd packåsna som harvade på som vanligt.

Fast bortglömd är nog att överdriva en aning. Goa vänner har hört av sig och Drasuten tog sig tid att ringa från Polen och säga grattis. Men när man är hungrig och står i matbutiken tillsammans med en massa andra tjuriga ungar och deras föräldrar då blir det lätt så. Nu med lite mat i magen och några muffins känns det lite bättre. 

Fast det där med överarbetad är nog snarare en underdrift. Har varit igång sedan åtta och hunnit dammsuga, handla, gått två promenader med los vovvos, ätit sen lunch, tvättat två maskiner med hundplädar, fixat laxen till midsommar och om en timme sk jag ge mig ut på en tripp till långt-bort-i-fan för att hämta fr kaos. En nätt liten tripp på typ åttio minuter om jag har tur med trafiken.

Kommer köpa pizza (sallad till undertecknad eftersom pizza utan ost smakade totalt värdelöst) för att åtminstone slippa laga mat. Sen kommer jag ta en till promenad med jyckarna och sedan kollapsa i soffan till Face Off och förhoppningsvis kommer jag kunna hålla mig vaken.

Det är möjligt att jag låter det lilla ouppfostrade barnet inom mig styra mycket men ändå ... som födelsedag betraktat suger den här söndagen müsli. Men ska man vara positiv så är den lite bättre än den jag tillbringade på Danderyds sjukhus efter självskyddsträningen för några år sedan.

Jag heter Tant Richardsson och nä ja änt bitter ...