Nåja, det bidde en tummetott

Det enda som mötet resulterade i, bortsett från behovet från min sida att slå någon med något hårt, är att vi ska vänta med att skriva in mig på samordningsförbundet.

Det blir för mycket att för mig med både smärtrehab och samordning. Däremot ska de kopplas in i slutet av smärtrehab för att på så sätt ta över stafettpinnen.

Det känns ok med mig. Vad som däremot fortsätter irritera mig är hur vissa pratar till mig. Men jag biter mig i läppen, säger vad de vill höra och låter dem tro att jag är helt med på hela den hör mindfulness-cirkusen vi just satt oss på. Jag låter dem tro att allt är nytt och jag lär mig. Inte som det är, bara jag. Jag har alltid varit en tänkande person, reflekterande, som är medveten om vad jag gör och även om jag ibland försöker blunda för sanningen så gnager den där i magen.

Men jag låter dem tro att jag gör framsteg. Blir enklare så.