Vardag

Nu rullar vardagen så sakteliga igång igen.

Drasuten började arbeta förra veckan och på onsdag börjar fr kaos skolan. Hon har gått på fritids sedan i torsdags men vi har tagit det lugnt på morgonen och droppat in vid halv tiotiden.

Men nu är det slut på sovmornar och slappfrukostar. I morn börjar smärtrehab på allvar. Först ut är arbetsterapeuten, direkt efter ska jag träffa sjukgymnasten. På onsdag är det möte med samordningsförbundet och arbetsterapeut och på torsdag psykologen (eller någon annan)

Startade faktiskt redan förra veckan men det känns som det är nu det drar i gång. Sen är det ett möte inbokat tre dagar i veckan ett tag framåt.

Ska jag vara ärlig är jag inte så optimistisk gällande resultatet av rehabiliteringen men ska gå in i detta med öppna sinnen.

Har dock väldigt svårt för människor som talar till mig som jag vore inte bara lätt förståndshandikappad utan även ett barn. De talar med "snälla" röster lite mjäkiga och fåniga. Vilket får mig att antingen vilja slå dem hårt eller bara skratta.jag gör inget av det. Suckar inombords.

Dessutom hakar de upp sig på saker man säger och snart vågar jag inte säga något till psykologen eftersom allt förstoras upp. Saker som jag aldrig sett som ett problem blåses upp till oanade proportioner och jag är nu helt övertygad om att jag är helt störd (något de som känner mig nog skriver under på men av en annan anledning).

Problemen jag har enligt psykologen och de andra är :

- jag är en ensamvarg, fast som de ser det jag avskärmar mig från människor, gör mig osams med alla, har problem att fungera i grupp. Psykologen kom med kommentaren, "... Så får vi se hur du klarar att samspela med andra", när hon presenterade idéen att det skulle vara gruppterapi också. För tydligen har det jag sagt om de problem jag haft på tidigare arbetsplatser berott på mig. Inte på att andra är idioter utan på att jag väljer att vara mig själv, vilket tydligen är fel.

- jag är ett kontrollfreak, som får magsår och bryter ihop totalt om något i min vardag ändras. Detta har de får helt om bakfoten, fast ändå inte. Visst, jag har rutiner jag håller, jag är lite anal när det gäller att passa  tider och sånt. Men det är inte så illa att jag blir sjuk om ett möte bokas om. Jag har däremot sagt att jag kan bli oroad när jag ska försöka få ihop mitt schema när något ändras.  Men inte på det sättet som de tydligen tror. Sist jag träffade sjukgymnasten kom hon i "civila" kläder och meddelade mig glatt att hon tänkte utmana mig lite genom att göra något som hon inte berättar. Som om det skulle störa mig. Det är ju som Drasuten så väl formulerat det, utanför min kontrollzon. Alltså bryr jag mig inte ett dugg. Men hon såg lika nöjd ut som en katt som just ätit kanariefågeln, så jag protesterade bara halvhjärtat. 

Men jag har bestämt mig för att ta upp detta nästa gång. 

Det är ju meningen att jag ska rehabilitera mig, inte göra om mig som människa helt och hållet. Visst lära mig nya beteenden för att hantera min smärta. Men bli någon annan vägrar jag!

Så de så.