Men det var mycket dom behövde fixas innan vi skulle vara nöjda och prislappen var tillräckligt hög ändå.
Vi har pratat om detta. Stött och blött saken och jag har kommit fram till den tråkiga slutsatsen att jag kan glömma det här. I alla fall i några år framöver. Jag har helt enkelt inte råd.
Även om jag skulle få min mormor farbror anka att hjälpa till så har jag som sjukskriven inte den ekonomi som krävd.
Dessutom klarar varken min eller Drasutens kroppar av att ha två hus med allt vad det innebär. Vi måste först se om vårt vardagsboende. Sen kan vi se om ett landställe kan vara något för oss.
Nu ska vi lämna ön, det känns som vanligt vemodigt. Men samtidigt vill jag hem, slippa campinglivet (som verkligen inte är en avkoppling) och ha mina saker omkring mig. Samtidigt vet jag att jag kommer börja längta bort.
Måste lära mig att hålla mina tankar i schack. Och jag måste ha ett jobb.
Känns lika omöjligt att uppnå båda.
Realismen suger hårt. Men hoppas kan man...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar