Fick brev från neurologen i dag. Svar på det test jag gjorde för några månader sedan. Jag visste ju redan svaret, eftersom dr Barsk skvallrat. Men det är alltid lika roligt att få beskedet svart på vitt. Jag är frisk! Om min kropp ändå bara kunde läsa. Alla tester och prover visar ju att jag är kärnfrisk. Varför känns det inte så då?
Just nu har jag ont på nya ställen. Känner mig som 100 när jag försöker göra saker. Ländryggen har börjat protestera, vilket gör att benen bråkar mer än vanligt. Värmen gör att händer och fötter är svullna och ömma. Nacken värker mer än vanligt, vilket ger mig en huvudvärk från hell.
Äter redan maxdos av mina mediciner, så det finns inget mer att göra. Om jag inte ska gå in i dimmorna totalt och busa. Citodon är ju trevligt.
Snart kommer dessutom fr kaos hem efter tre veckor hos fadern. Det är med blandade känslor jag väntar på beskedet om när hon ska anlända.
Saknar självklart mitt lilla troll men samtidigt har jag inte riktigt lusten att vara lekledare. För jag har kommit fram till en sak. Det är oftast inte orken det hänger på utan lusten. Ego som jag är vill jag fokusera på mig! Inte på att leka. Får man ens tänka så? Hade inte fadern varit en sån organisatorisk katastrof som han är hade hon gladeligen fått bo där. Då hade jag haft henne varannan helg och sluppit vardagens vedermödor och tjat.
Men nu är han ett vandrande katastrofområde med ett fokus och det är sig själv. Det går inte att lämna ett barn i hans händer, speciellt som han har en sambo som inte bryr sig om något förutom sig själv och sitt eget barn. Han har ingen hjälp där och det gör att fr kaos får lov att stå ut med sin olovligt trötta och slitna morsa.
Fy vad jag gnäller! Ta dig i kragen och tyck upp dig mänska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar