Har faktiskt efter att ha pressat Dr Barsk ordentligt fått en remiss till smärtrehabilitering och i måndags träffade jag en läkare där. Hon berättade en massa intressanta saker om fibro och det var en hel del aha-upplevelser. Nu ska jag träffa en psykolog och prata två gånger för att sedan träffa läkaren igen och se om de är villiga att ta sig an mig. Egentligen vet jag inte vad de gör men jag vill ändå få chansen. Om inte annat för att bocka av på listan.
Arbetsförnedringens ändrade taktik när de hörde att jag skulle till rehab. Nu ska jag inte till utredningsstället utan de väljer en lite mindre variant där jag ska göra något test och se mina förutsättningar. Därefter väljer de strategi. Jag känner mig ändå rätt lugn. Jag menar den 23 juni kommer snabbare än man tror och från det datumet får jag nya sjukdagar och eftersom min handläggare på FK redan börjat förberede nästa steg känner jag mig rätt cool inför den närmaste framtiden.
När jag inte befinner mig i träsket vill säga, i träsket är allt nattsvart och jag har svårt att se meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Inga pengar, ont jämt, trött och orkeslös, kass fru och mamma, fruktansvärt dålig vän och helt värdelös.
Egentligen vet jag att inget av ovanstående stämmer helt men det är så det känns. Jag vill arbeta, både för pengarna men även för det sociala och känslan att bidra. Jag vill orka prata med mina vänner, kanske till och med träffa dem. Jag vill orka ha sex med min fantastiske make. Jag vill orka umgås med min dotter.
Bra dagar kan jag njuta av möjligheten att få vara hemma och ta hand om mig. Men oftast kommer herr Ågren hasande för att påtala det olämpliga med detta, med sig har han även Jante som mer än gärna håller med.
Men det är väl bara att rycka upp sig och tacka teflonminnet för minnesförlusterna som gör det möjligt att se framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar