Sommarnattens leende

Får nog anse mig som rätt nöjd med livet i dag, trots att det är dagen-efter-kvällen före. Jag är trött och dagen tillbringades i sängen. Nu siter jag dock på min uteplats och använder fr Kaos bärbara dator och jag har inte varit mer nöjd med att ha trådlöst. På detta sättet kan jag sitta och njuta av sommarevädret i skuggan och ändå leka med datorn. Känns inte lika slöseri med sommardagen då. Blir nog bra i veckan om det härliga vädret fortsätter för då kan jag sitta här dagarn i ända och wowa... shit va jag kommer lvla. Msna och bara surfa. Kanske leta efter och söka några jobb också om det nu vill sig väl.



Känner mig smått onyttig och då är det skönt att åtminstone kunna säga att man varit ute. Det är ju inte sämre än att gå och lägga sig på en strand och där bara ligga och glo eller läsa en bok. Jag tycker ju inte om att sola så det här är guld.

Däremot känns det nu när sommaren är riktigt i fas och "Industrisemestern" är på intågande att man inte lever ett svenssonliv. Ensam ska jag planera min sommar och när människor frågar vad jag ska göra känns det bra att åtminstone en vecka är bokad. Varför ska man alltid ha prestationsångest? Om man inte har minst en resa eller annat inplanerat så är det något fel. Om jag inte har ett landställe att åka till verkar det som medmänniskor lätt får det intrycket att det är synd om mig. Ska gå hemma hela sommaren. Vad är det för fel på det om det är det jag vill.

Det största problemet är väl kanske att jag inte VILL gå hemma hela sommaren, speciellt inte nu när jag inte har ett arbet att gå till. Jag har två veckor på raken då jag inte har fr Kaos och det innebär ju att jag måste hålla mig sysselsatt utan att för den skull bara sitta vid datorn. För det verkar ju lite väl att sitta inne och uggla vid datorn en hel sommar. Kanske ska jag hitta på något i Sverige eller kanske hitta en resa någonstans. MEn jag är ju för feg och bekväm för att göra något så det slutar väl med att hösten kommer utan att jag kan uppvisa något annat än en vecka på gotland. Å egentligen borde inte det störa mig, men det gör det.

"Människan är en förnuftsvarelse som alltid tappar tålamodet när man fordrar av

henne att hon ska handla efter förnuftets lagar."

Oscar Wilde

well well... säger bara en sak I FUCKING RULE

Får inte vara för glad ännu, inga papper är påskrivna och företaget kan ändra sig igen. Men deras önskan om att få bort mig från kontoret är så stark att de troligtvis inte kommer ändra sig en gång till...

Jag vann! på ett sätt i alla fall. De fick inte igenom ett enda av sina krav, bortsett från att jag inte har förtursrätt om de inom 9 månader kommer annonsera ut tjänster och buhu va ledsen jag INTE är för det och att jag ska lämna kontoret direkt jag skrivit på kontraktet.

jag får inte heller prata om min deal så jag kommer här inte säga annat än att jag fick det jag begärde. De har således fått backa ända in i kaklet och den enda vinsten de gör är att de blir av med mig. Något min närmaste chef inte riktigt instämmer i eftersom hon faktiskt ser mig som en resurs. Men jag har skaffat mig mäktigare fiender än vänner så jag åker ut med badvattnet. Fast nu fick jag i alla fall en gul gummianka med mig på färden.

Så ett långt sommarlov har jag framför mig. Jobbsökeriet tar jag till hösten, så jag inte stressar in i något som jag senare kommer ångra. Ta lite tid att landa och se vad katten jag vill göra.

Den här gången ska jag också pressa Trygghetsrådet lite hårdare. Tidigare kontakter har bara gett en sötsliskig smak i munnen. Av deras fagra löften om stöd och hjälp har jag sett nada, de har bara slängt en titt på mitt cv och konstaterat att jag sköter mig bra. Eftersom jag är så självgående och utåtriktad (vänta nu.... det är ju ensamvargen vi pratar om här) så klarar jag mig bra. Det har jag ioch för sig gjort också men nu vill jag faktiskt ha lite stöd och råd från någon utomstående.

"Med varje framgång man vinner får man en fiende.

Man måste vara medelmåttig om man vill vara omtyckt."

Oscar Wilde

Ööööööhhhhhh

Idag har jag känt mig rätt stark i min övertygelse om att jag gör det rätta. Ställer mig upp och säger ifrån, man får inte behandla människor hur som helst. Visst jag sa nej till en del pengar men inte så att det känns som någon större förlust i det stora hela.

Jag har lovat vara kvar till onsdag nästa vecka för att hjälpa till och se till att de andra lär sig. Min nya chef är en bra kvinna och jag tycker att det suger rätt ordentligt att jag när jag för en gång skull får en chef som är bra måste sluta.

På jobbet går det bra men när jag kommer hem kommer insikten krypande. Lagom till semestern kommer jag att sälla mig till de allt större skarorna arbetssökande och det känns så där. Hittade några jobb som jag tyckte verkade vara något men när jag sätter mig och försöker skriva en ansökan tappar jag gnistan. Jag är trött på att sälja in mig själv!

Det är ett enda jävla jamsande och tramsade, man ska vara någon annan än man är, man ska visa sidorna som duger och inte får man mycket för det. Företagen tittar mest på att jag är en småbarnsförälder som eventuellt kommer vabba, måste lämna och hämta på dagis vilket innebär kortare arbetsdagar. istället för att titta på vad jag faktiskt kan erbjuda dem. Titta på vad jag gör under de timmar jag faktiskt är på företaget istället för att titta på de timmar jag inte kan vara där då jag har ett liv vid sidan av mitt arbete.

det känns fruktansvärt motigt att börja om från början.

"Mina egna affärer tråkar ut mig till döden; Jag föredrar andras"

Oscar Wilde

det luktar skit om framtiden

Vad ska man göra för att förhindra att man blir som sina föräldar?! Min fars tillkortakommanden kommer jag nog undvika mest för att han aldrig har varit en del av min barndom och därför inte kunnat färga mig. Min mor däremot är ett annat kapitel. Jag är starkt präglad på henne på gott och på ont.

Ibland när jag pratar med henne slår det mig att hon har blivit en inskränkt, rädd och bitter varelse. En varelse som jag inte ser någon likhet med den människa som jag växt upp med. Den starka, envisa och självgående kvinnan. Eller är det så att ju "vuxnare" jag blir desto bättre ser jag min mor som den människa hon faktiskt är och alltid varit! Är det så är det fruktansvärt skrämmande och jag kommer slåss som ett djur för att undvika att bli som hon.

Hon sitter och hatar allt. Barn skriker för högt, barn cyklar på gångbanan utanför hennes hus, barn slår på en buske i skogen. Grannar väsnas, de skrattar och sitter ute på sommaren, de går i trappen i ett lyhört hus med klampande steg och de har ingen vett när det gäller att hålla sin lilla uteplats i ett skick som faller mor på läppen.

I timmar kan hon sitta och redogöra för mig vad hennes grannar gör och inte gör, hur de låter vad de pratar om och att hon tycker att det är bedrövligt. Tydligen ska hennes grannar skaffa en stationär pool. Min mor hatar redan deras uppblåsbara eftersom de när de använder den skriker och väsnas. Hon kan inte sitta ute och röka eftersom hon då tvingas höra dem.

Hon kom till sin dotterdotters avslutning på dagis iklädd mjukisbyxor ala urtvättad grön velour med matchande urtvättad grön stickad tröja. Ingen bh utan taxöronen svängde i höjd med naveln och till detta en stor grön rökstinkande rock.

En kvinna som när jag växte upp "skämde" ut mig eftersom hon envisades med att alltid ha hatt på sig när hon skulle gå på möten i skolan, och som den dam hon var tog hon inte av den inomhus eftersom etiketten sa så. Hon lämnade inte huset utan att se uppseendeväckande ut. I sin ungdom var hon en mansslukerska av hög klass. Undertecknad ligger i lä med hästlängder. Men nu har hon degraterats till en karikatyr av sig själv. Nu skäms jag nästan för att hon är så "äcklig" och ger mig avsmak och jag skäms för den känslan. Nästan lika mycket som jag skäms för att visa att hon är min mor.

Hon frossar i sin stroke, som hon fick för snart två år sedan. Trots den slutar hon varken röka eller dricka men lika väl gnäller hon att hon mår så dåligt och att läkarna inte lyssnar på henne.

Men vad gör hon själv för att bli bra!?! Inte ett jävla dugg.

Jag vill inte bli så, men hon har ju nästan blivit som sin mor så risken att jag blir som min är väl rätt överhängande och jag blir panikslagen varje gång jag tänker tanken.

Hur gör man för att ändra ödet?! Går det?! Kan jag påverka hur jag ska bli om 20 år eller är det redan förutbestämt?! Min mor flydde för 45 år sedan den lilla stad hon ursprungligen kommer från eftersom den var för liten. Det var trångsynta människor som inte förstod henne och hon passade inte in. Hon kunde inte leva det liv som krävdes och valde att lägga 100 mil mellan sig och sitt barndomshem. Där i den stora huvudstaden kunde hon leva ut, vara den hon ville vara och hon levde. För henne var det glada 60-talet verkligen glatt, sen kom 70-talet och hon fick mig. Åtskilliga är de gånger jag har fått höra vad hon uppoffrat för min skull. Att hon nöjde sig med att arbeta med ekonomi eftersom hon hade barn. Därför kan hon inte förstå varför jag inte kan göra samma val.

Nu verkar tyvärr det småstadsaktiga i hennes barndom ha vunnit över henne och jag tror ärligt att hon skulle varit lyckligare i en liten håla där alla är konservativa och håller sig till gängse normer. Inte sticka ut eller göra något som kan störa. Jag undrar vad det var som hände?! Kan tyvärr inte tillföra stroken allt. Hon hade börjat ändras redan innan den men efter den har dammarna brustit och hon går in i offerrollen med liv och lem.

Vad är det som har hänt?! Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag med näbbar och klor kommer göra mitt bästa för att inte bli som hon när jag om 30 år befinner mig på andra sidan pensionen.

"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag."

Oscar Wilde

halvtid

Halva året har nästan gått och förändringar ligger i luften.

På måndag kommer domen som jag väntat på sedan april. Vinner vi kampen mot det stora företaget jag jobbar på eller får jag lämna skeppet med svansen mellan benen (they wish)??

Oavsett utgången har hela situationen triggat igång en massa tankar och funderingar. Vad vill jag egentligen göra när jag blir stor? Vill inte hitta ett nytt arbete där jag tröttnar efter tre veckor eftersom jag redan är uttråkad och har strukturerat upp allt på ett effektivare sätt vilket gör att arbetet blir ännu tråkigare. Hur ska jag göra för att utmana mig själv??

Många tankar och funderingar! Journalist, författare, massör, egen butik, eget café eller något annat som ger mig tillfredställelse. Skulle ovan nämnda yrken ge mig något? Skulle jag kunna? Skulle jag våga?

Att hitta någon att leva med är inte heller det lättaste, speciellt inte som man kärat ner sig i sin älskare som inte riktigt är på samma våglängd vad gäller det. De män jag träffar har en förmåga att vara så upptagna av sina liv att de inte har tid att lära känna någon ny. Alltså drar jag mig undan. Vet inte ens om jag skulle vilja leva svenssonliv igen även om det har sina fördelar. Det enda jag vet är att jag vill hitta någon som älskar mig och som jag älskar. Vi ska vara kära och ge varandra stöd och energi.

Men det känns som en utopi så det är väl bättre att jag fokuserar på det jag faktiskt kan påverka. Mitt arbetsliv! Vad i helvet ska jag ta mig till med mig själv!? Vad vill jag göra?!

Om jag får gå, kommer jag inte stanna så länge även om jag sätter tanterna på den berömda pottkanten. FÖretaget anser mig vara överflödig och då får de fanemig klara sig utan. Den första perioden kommer jag nog vara hemma och WoWa och träna som fan. Försöka bara njuta av livet och stänga av hjärnan. Sen får jag ta tag i saker och ting.

Fan va jag babblar! Sitter med min bärbara (eller ska jag säga fr kaos´s dator) och har äntligen lyckats koppla upp den mot nätverket hemma. Fick lov att logga ur min egen men nu kan jag åtminstone se till att WoW och alla andra viktiga beståndsdelar finns installerat på datorn för veckan på Gotland. Hur skulle jag annars kunna överleva?! En vecka på gotland utan att kunna koppla upp mig på kvällarna när lilla fröken kaos sover. Vore förskräckligt men nu har jag lyckats och jag ska snart införskaffa ett kontantkorts-bredband så får vi se vad jag tycker om det.

"Kultiverad fritid framstår för mig som människans huvuduppgift."

Oscar Wilde

Lägesrapport

Nu är det bestämt!

Det blir förhandling på måndag kl halv två

Ingen tror att jag kommer ha ett arbete kvar när måndagen är slut och just nu känns det sååå jävla tungt.

Inte för att jag ska bli arbetslös eller slipper det här stället utan för att jag återigen blir varse verkligheten.

Ska fan ta och WoWa ikväll utan dungeons eller gruppraider... man blir bara arg så det är lika bra att jag och Hate kör för oss själva.

Sen kanske jag kan komma hit i morgon och jobba igen utan att må fysiskt illa

"Always forgive your enemies, nothing annoys them so much"

Oscar Wilde

Lägesrapport

Inget händer i den stora gula grusgrop jag befinner mig i... fick beskedet att det kan dröja 2 veckor till innan förhandlingar och under tiden går jag hit glad i hågen *eller inte* och gör mitt jobb. Men det blir svårare och svårare att motivera sig.

Kollega: Hur är det?
Undertecknad: huvét ner å fötterna i en konstig vinkel
Kollega: ööööööööh (avlägsnar sig med en konstig blick)

så mycket för att säga som det är. Men det är ju så det är...

Men min lägenhet har blivit ett hem. Tänk vad lite gardiner kan göra.

"Kvinnans styrka ligger just i att man inte kan förklara den."

Oscar Wilde