Framåt ... bakåt ... eller vart fan som helst

Sitter och väntar på att få komma in till psykologen på smärtrehab. Ingen aning om vad jag ska förvänta mig så lika bra att inte fundera för mycket. 

Är inte direkt inställd på att så mycket alls kommer hända efter det här. Mina kontakter med vården och Arbetsförnedringen har tagit det ur mig. Det är mycket snack och lite verkstad. Fredagens AKA-test var i mina ögon rätt menlöst. Men förhoppningsvis kan de utläsa saker som jag inte förstår. 

Arbetsterapeuten jag träffade hade funderat och kommit fram till att: ett, hon ville inte anstränga mig för mycket så jag skulle inte utsättas för deras tester.  Två, hon ansåg att jag redan gjort många av dem vilket gjorde dem onödiga speciellt i kombination med skäl ett. Därför hade hon bestämt att jag skulle göra en mapp. Tydligen är det ett test där man mäter hur bra jag kan följa instruktioner och hålla den röda tråden. Men hon hade inte hunnit förbereda, surprice, så det fick bli nästa gång. Den här gången skulle hon "intervjua" mig. Riktigt vad denna "intervju " skulle ge/visa blev aldrig riktigt klart men hon skulle sammanställa sina 'findings' och jag skulle få läsa detta. 

Sen pratade vi i en och en halv timme. Om hur min vardag ser ut, hur jag ser på att börja arbeta och annat runt omkring typ mina rutiner. 

Eftersom jag aldrig förstod exakt vad gom var bra med "intervjun" är det svårt att säga om jag klarade mig eller inte.

Sista maj är det dags att skapa en mapp. Så får vi se sen. 

Stan

Eftersom man bara kan göra detta AKA på Arbetsförnedringens kontor mitt i smeten. 

Är i vanlig tid lite tidig så undertecknad han "njuta" lite av storstadslivet.  Det enda jag kommer fram till är att jag inte saknar det. Inte för en sekund. Tvärtom. Jag kan inte på något sätt komma på vad jag en gång i tiden såg i storstadspulsen. 

Är så glad att jag snart får åka hem igen. Hem till Wooden!

Motsträvig trädgård

Igår shoppade jag loss fast jag borde spara mina sura buffertpengar. Men det är ju inte lika roligt.

Så jag åkte till växtaffären och gick bananas ... Hade kunnat bli betydligt mycket mer än den tusenlapp jag nu fick lov att hosta upp.

Problemet är bara att jag nu måste plantera och det är inte riktigt lika kul tycker min kropp. Men om det blir bra väder i helgen så ska plantorna ner.

I växthuset ska det vara gurka, melon och några tomater. Utomhus blir det vinbär, jordgubbar, potatis, morötter, rädisor och lite mer.

Ytterligare ett litet problem som jag upptäckt är att den föredetta hustrun måste ha slängt en förbannelse över trädgården. Inget jag planterar överlever! 

För två somrar sedan planterade jag en massa fina blommor. Ingen.jag upprepar INGEN av dem syns till. Istället översvämmas vi av hallon och gullvivor. De sistnämda är fina det säger jag inget om. Och hallon är ju gott. Men det vore ju lite roligt om mina blommor vågade växa. Känner mig lite tveksam till att gräva ner mer pengar i trädgården, för det är ju ungefär det jag gör. 

Men jag är envis och tänker inte besegras av varken xfaktorn eller trädgården. Jag SKA få något att överleva!

Testing testing

Idag ska jag träffa Arbetsförnedringen och göra ett test. 

Det är ett AKA-test. Det står för Aktivitetsbaserad Kartläggning av Arbetsförutsättning.

Riktigt vad det innebär har jag inte klart för mig men i eftermiddag får jag se. 

På måndag ska jag träffa psykologen på smärtrehab och prata. Lär väl bli samma som vanligt, oh det är så synd om mig som är uppväxt med en alkoholist. Visst men jag vill komma bort från det och gå vidare med mitt liv. Det är svårt när man hela tiden ska rota runt i den skiten. 

Men men, om det är vad som krävs för att jag ska få lite rehabilitering så varsågod och rota på.

Jomensatte...

I måndags fick fr kaos en spruta som ska förhindra att hon drabbas av barnsjukdomar. Hon brukar alltid få feber efter att hon blivit vaccinerad men enligt skolsystem så var den här sprutan annorlunda, mycket snällare så det var i stort sett omöjligt att hon skulle reagera. Möjligen efter två veckor, då lite prickar kunde dyka upp.

Eller hur! Samma kväll hade fröken nästan 38 grader. Att det gick snabbare än vanligt beror nog på den förkylning hon dras med. I vilket fall som helat fick hon lov att vara henne med mig. Wopwop!

Så hon har alltså varit hemma och drivit mig till gränsen till sammanbrott. Men sen när hon till bådas glädje kunde gå till skolan igår blir det oerhört tyst och ensamt. Att det ska vara så jäkla svårt att hitta en balans.

För att döva den rastlöshet min nyvunna frihet shoppade jag loss. Med pengar jag egentligen borde spara till riktigt dåliga dagar. Att vara sjukskriven gör en inte till miljonär direkt och en liten buffert är aldrig fel. Men som den slösa jag är lever jag i nuet. Och nu ville jag shoppa. Filmer, decoupage saker och växter.

Sen får jag råångest samtidigt som jag fylls av en stor förnöjsamhet. Balans var det va ...

Fortsättning på rehabiliteringen

I stort sett alla instanser anser att jag inte fått den rehabilitering som kanske skulle kunna hjälpa mig tillbaka till inte bara arbetslivet utan även livet i allmänhet. Istället för att bara existera kanske jag faktiskt kan få LEVA livet.

Har faktiskt efter att ha pressat Dr Barsk ordentligt fått en remiss till smärtrehabilitering och i måndags träffade jag en läkare där. Hon berättade en massa intressanta saker om fibro och det var en hel del aha-upplevelser. Nu ska jag träffa en psykolog och prata två gånger för att sedan träffa läkaren igen och se om de är villiga att ta sig an mig. Egentligen vet jag inte vad de gör men jag vill ändå få chansen. Om inte annat för att bocka av på listan.

Arbetsförnedringens ändrade taktik när de hörde att jag skulle till rehab. Nu ska jag inte till utredningsstället utan de väljer en lite mindre variant där jag ska göra något test och se mina förutsättningar. Därefter väljer de strategi. Jag känner mig ändå rätt lugn. Jag menar den 23 juni kommer snabbare än man tror och från det datumet får jag nya sjukdagar och eftersom min handläggare på FK redan börjat förberede nästa steg känner jag mig rätt cool inför den närmaste framtiden.

När jag inte befinner mig i träsket vill säga, i träsket är allt nattsvart och jag har svårt att se meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Inga pengar, ont jämt, trött och orkeslös, kass fru och mamma, fruktansvärt dålig vän och helt värdelös. 

Egentligen vet jag att inget av ovanstående stämmer helt men det är så det känns. Jag vill arbeta, både för pengarna men även för det sociala och känslan att bidra. Jag vill orka prata med mina vänner, kanske till och med träffa dem. Jag vill orka ha sex med min fantastiske make. Jag vill orka umgås med min dotter. 

Bra dagar kan jag njuta av möjligheten att få vara hemma och ta hand om mig. Men oftast kommer herr Ågren hasande för att påtala det olämpliga med detta, med sig har han även Jante som mer än gärna håller med. 

Men det är väl bara att rycka upp sig och tacka teflonminnet för minnesförlusterna som gör det möjligt att se framåt.

Uppåt

Efter helgens störtdykning försöker jag nu ta mig upp till en dräglig nivå igen.

 Tyvärr jävlas jag med mig själv och har missat att mina långtidsverkande morfintabletter tagit slut och därför fick undertecknad bita i det sura äpplet och ta citodon istället. Men jag vågar inte äta så många tabletter jag egentligen behöver eftersom det är för många och det var det som gjorde att jag fick gå över till morfin.

Ibörjan tänkte jag sluta med morfinet nu när jag ändå har abstinens och utsättningssymptom som gör livet sugit värre.  På botten kan ingen höra dig gråta!

Men efter samtal med min psykosomatiska sjukgymnast, som visserligen förespråkar morfinfritt, förstår jag bättre vad som händer. Det är inte som jag trott, att morfinet stökar och min kropp protesterar mot intaget. Tvärtom! Kroppen protesterar för den får för lite!?! Just de, för lite morfin. Då får jag svåra utsättningssymptom och abstinens, vilket gör att i mitt fall hamnar jag på golvet i badrummet med smärtor från det där väldigt varma stället. Rannsakar jag mig själv inser jag att det är min oförmåga att hålla strikt mjölkfrikost som ställer till det. Är ju mjölkproteinallergiker och magen pajar när jag får i mig mjölkprodukter. Eftersom undertecknad ibland struntar i konsekvenserna, det går ju över efter någon timme, så händer det titt som tätt att jag äter något med mjölk/grädde och tar skiten som kommer. Dét som händer är då att jag ser till att morfinbalansen raseras och då kommer abstinensen som ett brev på posten.

Som sagt, dumt huvud får kroppen lida för. I mitt fall får den lida rejält på grund av att jag helt enkelt inte sett helheten. Det är ju så gott med gräddsås, filmjölk och gräddfil till tacosarna. Tyvärr finns det inte många av de alternativa soja-, och havre produkterna somfaktiskt smakar gott. Är ju van med det andra. Men nu är det slut! Jag måste skärpa mig. Det finns produkter som jag kan använda och faktiskt gillar, tyvärr är de jefligt dyra men men det får jag ta.

Dessutom har jag bestämt mig för att fortsätta med morfinet, har för mycket smärtor i kroppen nu när jag sänkt dosen. Visserligen bra att veta, smärtan finns kvar. Morfinet hjälper. Tyvärr och jippie på en gång.