Mr Murphy

Självklart går kassan jag står i sönder.  Det gick över förväntan att flytta överfulla kassar och vagnar. 

Inför pyjamas partyt

Är på favvopläjs numero uno och shoppar inför kalaset på fredag. 

25 kuddar, 6 filtar och lakan. Det kommer bli kuddkrig banne mig

Gamla hundar kan lära sig sitta

Men fan inte sluta shoppa!

I mitt tidigare liv, prefamiljeeran, så pysslade jag en hel del. Lite målandes av ramar och ljus och annat. Sen kom husbygge, barn och män emellan och pysslandes har lagts på is. Detta har dock inte hindrat undertecknad från att fortfarande köpa pyssel. Vilket gör att det ibland poppar upp diverse penslar och schabloner lite här och där när man minst anar det.

När jag och Drasuten slog ihop våra påsar vaknade pysseltarmen till liv igen och läderarmband producerades. Nu har jag dock snöat in på dechoupage (eller hur katten det stavas). Har aldrig provat men länge varit nyfiken. Så nu är servetter beställda och idéerna många. Har till och med bett maken att ändra det lilla krypin, som var tänkt till övernattningsrum till exilrövare på besök, till ett hobbykrypin istället. Rövarna hälsar så sällan på så jag tycker att det räcker med en säng och jag kan få ett ställe att ha mina pysselsaker. För det är det jag använder som ursäkt, att jag inte har någon plats att vara på. Köksbordet funkar när man är ensam inte när det ska ätas mat där dagligen så då blir det aldrig blir av.

Nu kanske vän av ordning undrar varför jag inte pysslat med fr kaos. Men där räcker inte mitt tålamod till utan det blir bara tjafs och både hon och jag tappar lusten. Hon kan, om hon har tur få dela mitt pysselkrypin men BARA när jag är där och bara med sånt jag vet hon klarar av utan större involvering av mig. Det största problemet är nämligen att fr kaos inte gärna gör som jag säger utan envisas med att veta bäst och det brukar sällan leda till bra slutresultat. Näst största problemet är att hon konsekvent vägrar göra som man ska, utan hellre hittar på egna sätt, vilket kan vara bra i vissa situationer men om man vill att saker ska fungera som man tänkt brukar det oftast vara bra att göra saker och kring i rätt ordning och på "rätt" sätt. Därför pysslar jag sällan med henne.

Men nu kom jag bort från ämnet, jag borde inte handla saker. Har inga pengar! Men eftersom en har tråkigt och nätverket är på så blir det lätt lite shopping. 

Nedräkning

Nu återstår endast trettio minuter av min arbetsträning. Jag sitter på en obehaglig besöksstol och väntar. Ibland pratar jag lite men mest sitter jag

En annan nedräkning, men av lite trevligare karaktär är att Fr Kaos fyller nio i morgon. 

Ny dag nya besvär

Sitter och väntar på min tid hos sjukgymnasten och som vanligt är jag ute i god tid, typ fyrtio minuter. 

Har fortfarande ont i tanden. Fast egentligen har jag inte det eftersom det var omöjligt. 

Sen har jag lite ont i själen. Mannen i mitt liv tillika maken aka Drasuten kan inbland uttrycka sig, milt sagt, klantigt. 

Igår när han kom hem frågade jag om han ville veta hur min dag varit och fick svaret att om jag inte hade något roligt eller positivt att berätta så stod han över. 

Eftersom jag inte har speciellt mycket som är roligt att berätta blev jag tyst. Han bad på sitt sätt om ursäkt senare men skadan är redan gjord. 

Jag började tänka och inser att jag blivit min mamma. Alltid ont, aldrig glad och jämt grinig. Och jag har ingen att prata med det om. De få vänner jag har kvar har nog med sina egna krämpor och besvär. Dessutom orkar jag inte prata så länge i telefon så jag drar mig från att ringa eftersom jag vet att jag kommer "tröttna" rätt fort. 

Då saknade jag min mamma. Som hon var förut. Då jag kunde prata med henne om allt. Nu går det inte att prata med henne om något.  Ibland funderar jag på vad jag kommer känna den dagen hon trillar av pinn. Sorg? Lättnad? 

Egentligen har jag redan sörjt eftersom det som var min mamma försvann för många år sedan. Det som nu hasar runt i långt-bort-i-fan är bara en skugga av något. En bitter, argsint och vidrig varelse som inte har något gott att säga om någon. Så som jag känner nu skulle ett dåligt samvete försvinna och en viss lättnad skulle infinna sig. Sen kommer jag säkert böla och tjuta ögonen ur mig den dagen det händer. 

Men jag vill inte bli som hon. Trots smärtan vill jag vara en trevlig människa. Men hur ska man orka?

Där gick tanden

Är det inte det ena så är det det andra.

Igår när vi åt de återstående revbensspjällen till lunch tuggade jag som vanligt i mig brosket. Plötsligt känner jag hur det smäller till och det blir grusigt i munnen.

Har lyckats ha sönder en av de stora kindtänderna. En fjärdedel saknas.

Fr kaos tycker det ser häftigt ut eftersom man ser den gamla lagningen dvs amalgamet under den nya lagningen och över själva tanden. Det glittrar som diamanter säger hon glatt.

Den inte fullt så glada modern försöker nu få komma till tandläkaren men det är svårare än man kan tro. Dum som jag är trodde jag det bara var att ringa och sedan trollade de fram en tid inom en rimlig period. Men nej, man måste ringa klockan kvart över sju för att ha en chans på akuttiderna. Men man ska inte tro att detta finns att läsa på deras hemsida.

La på och kände mig besviken, bestämde mig för att inte ge upp och ringer tillbaka. Den betydligt mer serviceinriktade sköterskan som svarar nu berättar hur dét fungerar och råder mig att ringa vid sjutiden imorgon. Men hon kunde också sätta upp mig på en väntelista. Tack sa en lite nöjdare tandlösing och la på. För att skriva detta förstås.

Två minuter senare ringer telefonen. De har en tid idag klockan kvart över elva. Typiskt, eftersom jag har ett möte med AF inne i stan klockan tio till elva. Men jag skiter i dem, de får fyrtifem minuter av mig sen måste jag åka för att få min tand åtgärdad. Kan inte äta, dricka eller prata så det får gå före. Jag vet ju redan att jag ska in i Arbetslivsintrodiktionen från och med måndag som kommer. Då får jag en ny handläggare och vi ska roligt i tre månader. 

Nu ut i snötö vädret och ta mig så sakteliga in till stan.

Nytillkommet. Fick visst inte iväg inlägget innan jag stack iväg. Så nu är det klart.

Möte med AF, där inget nytt blev sagt. Självklart var inte arbetsterapeuten med för hon vabbade. Men de ska göra en överföring till nya kontoret så jag ska bara sitta och vänta på att de ska kalla mig.

Efter det mötet stressade jag som fään tillbaka till förorten där tanden skulle lagas. Sladdar in en minut efter utsatt tid flåsandes som en hel hjord flodhästar på land. En liten tandläkarinna tog emot och tittade strängt på mig när jag sa att jag hade ont. Se det var tydligen fel, ont kunde jag omöjligt ha. Hon tittade länge på mina gamla röntgenbilder, undertecknad förstod inte varför. Men hon hummade och pekade. Sen tittade hon i munnen, mumlade och frågade om jag ville ha bedövning. Ja tack. Fast det hade jag kunnat stå över. Trodde meningen med bedövning var just att det skulle bedöva. Men även där hade jag tydligen fel. Sprutan hon gav mig bedövade kinden fram till läppen men inget mer. Det gjorde ont när hon förborrade, det gjorde ont när hon efter mycket kämpande fick på ringen runt tanden. Det gjorde ont så fort sköterskan blåste på tanden. Det gjorde ännu mer ont när de tryckte ner lagningsgojjan och sedan lasrade skiten. Men det ska det tydligen göra. Frågade med fyra fingrar, en sug och en borr i munnen om inte bedövningen skulle hjälpa och fick ett munskyddsdämpad nej i stereo. Nähäpp så bra då, då fortsätter jag ha ont.

När allt var klart frågade tantaluran om det kändes bra och jag svarade så sanningsenligt jag kunde, att nej det gjorde det inte. Det gjorde ont. Då fick jag återigen den stränga blicken och ett "nej, det gör inte ont" och med det och känslan av att inte ha ett hål i tanden som tungan kunde skrapa i fick jag nöja mig.

Fyra och en halv timme har jag fortfarande fantomsmärtor i tanden. Men det blir nog bra.

Där gick proppen

Igår när jag kom till min praktikplats möttes jag av min handledare med orden "vi måste prata".

Aldrig bra men i det här fallet är det dubbelt.

Hon hade fått den stora äran att meddela mig att cheferna i samråd med min handläggare på AF beslutat att min praktik inte skulle förlängas eftersom jag mådde så dåligt av den. Kors i taket.

Det känns åt helvete tt min kropp inte ens fixar att göra ingenting med människor runt omkring mig. Men det känns fantastiskt att jag slipper ta beslutet själv eftersom ingen kan komma och säga att jag inte försökt och bara gett upp. Nu var det människor som håller på med sånt här hela tiden som drog i handbromsen.

Så det innebär att jag ska göra mina två timmar om dagen två dagar i veckan en vecka till. Sen går min sjukskrivning ut och jag blir arbetslös igen och ska in i ALI (arbetslivsintrodiktionen) och meningen var ju att jag skulle fortsätta min arbetsträning men nu blir det inte så. Min ny handläggare på AF och jag får därför hitta på nya roliga saker för mig att prova. Kan ju bara hoppas att hen vet vad hen håller på med och faktiskt agerar. Sen efter tre månader kan jag ansöka om ny sjukskrivning.

På onsdag ska jag träffa dr barsk och då ska jag be honom om en massa remisser, så inte FK kan komma och säga att alla medicinska stenar är vända. 

Kör så det ryker. Fast inte idag. Vaknade med en kropp som passerat hundra eller blivit överkörd av ett godståg. Började blöda näsblod så fort jag reste mig. Fick gå dubbelvikt då ländryggen värkte utan vara h-e och med ben som viker sig. Nu med alla mediciner jag har känner jag mig mjuk och osammanhängande men värken har lagt sig. Tjoho.

Nu lite Wii med fr kaos, sagan om ringen legostyle.