Städdag

Ja, så var då årets sista städdag över och jag och fr kaos hjälpte till att rensa i cykelförråden.

En sak jag inte förstår så är det hur det kommer sig att cyklar verkar föröka sig som kaniner i låsta utrymmen. Vad gör de när vi inte ser?!?! Bjuder de in sina hemlösa polare som sen stannar?

Varje år har vi två städdagar (jag har nu varit med på tre) och varje gång har cykelrummen gåtts igenom och rensats likförbaskad är det fullt och hur många cyklar som helst att kasta nästa gång vi har städdag. Den här gången hade styrelsen gått ut och bett alla sätta namn på sin cykel och de ägarlösa skulle omhändertas omedelbart och förpassas till evigheten tillsammans med resterande skit. Många har hörsammat uppmaningen men döm om vår förvåning när vi kikar in i förråden och hittar nya lappar på gamla trasiga skitiga cyklar som helt klart stått obrukbara de senaste decennierna medan nya fräscha cyklar saknar namnlapp. Då är ju frågan hur göra man nu? Vi kan ju inte kasta snygga fräscha cyklar som dessutom inte har damm som man kan koldatera och behålla alla dessa reliker bara för att de har namnlapp. Vi sållade hårt och rättvist, alla med lapp som såg ny ut fick stanna så fick också de cyklar som såg ut att användas även om de saknade lapp. Däremot bar, drog och kånkade vi ut en hel del lik och det rum där alla utslängda cyklar skulle vara i blev fullt efter bara två cykelrum.

Eftersom det var städdag bestämde sig några att buskarna på baksidan skulle beskäras. Sagt och gjort fram kom trädsågen (inte sekatören) och man började kapa hej vilt till höger och vänster. Istället för att klippa/skära ner buskarna till fotknölarna så att de kan börja från början har man klippt lite här och där efterlämnandes en häck som ser mer än luggsliten ut. Det gapar stora hål på vissa ställen med andra ställen fortfarande är täta och förväxta. Förstår inte grejen.

Jag går ut för att dels jag är med i styrelsen och det ser inte bra ut om man skolkar då men också för att jag vill lära känna mina grannar. Men det är som vanligt inte så många av de boende som faktiskt orkar bry sig. De sitter och kurar bakom stängda persienner och går hukande förbi oss som går ut och trotsar vädrets makter. Jag har själv varit sån och jag bryr mig inte men det är ändå rätt faschinerande att det alltid är samma människor som kommer ut.

Några, bla mina närmaste grannar är rätt osällskapliga och väljer alltid en syssla som gör att de kan hålla till bakom husen (helst vid deras egen uteplats) andra står helst och pratar med varandra och gör inte många knop utan ser det som ett sätt att prata med andra och komma ifrån gubben/gumman/ensamheten. Men på det hela är det bra att umgås. Men shit va tråkigt det är...

men jag fick en hel del slängt i grovsopskontainern i alla fall och lilla fröken kaos var social och i kväll somnade hon på fem röda (överdriver inge)

"Skänk mej av livets överflöd och jag kan undvara det nödvändigaste."

Oscar Wilde

plocka vuxenpoäng

One down...

idag var jag på vårt första dagiskalas. Fröken Kaos bästis fransosen T fyllde fyra år i går och i dag hade de kalas. Fröken Kaos är bjuden till ytterligare ett kalas och av en slump så är båda två när hon är hos mig. Visserligen ger det mig en chans att få umgås med föräldrarna till de barn som går i frökens grupp och det är ju aldrig fel, mene ftersom undertecknad är av den mer osociala arten har jag sett fram emot detta med bävan.

Att fröken Kaos blir bjuden är ju jättekul, hon är en mer social varelse än vad jag är och jag gläds åt detta. Visst kan man göra som en del föräldrar, dvs lämna in barnet hos värdparet och sedan ha två timmars aktivitet utan barn, men det känns inte helt rätt och fr Kaos ville att jag skulle stanna och sagt och gjort.

Väl framme togs vi emot av ett glädjestrålande födelsedagsbarn, Fröken Kaos stod och hängde i mina kläder en liten stund medan hon scannade rummet och kollade läget men det tog inte lång stund innan hon hängde med T och hade kul. Jag blev glad men samtidigt blev det dags för mig att gå och mingla med de andra föräldrarna.

Den här familjen hade faktiskt inte bara bjudit dagiskamrater utan även vänner och kusiner och alla hälsade glatt på varandra. När jag hälsade på en av värdparets vänner kom den där känslan av igenkännande över mig och reaktionen från mannen var den samma. Jag var dock den som först kom på vart vi stött ihop. För 18 år sedan var jag tillsammans med en av hans bästa vänner (som de för övrigt skulle ha på middag i morgon) i några hektiska månader. Han informerade snabbt sin fru om detta och som den fransyska hon är reagerade hon livligt och med hela kroppen. Vi enades om att det var rätt komiskt att vi skulle stöta på varandra här och nu.

Så mina förhågor fick återigen åka bakåtkammat med expressfart, jag "slapp" sitta och prata med dagisföräldrarna och pratade nästan uteslutet med värdparet och deras vänner eftersom de tyckte det var särdeles roligt att jag faktiskt kände någon som kände någon i deras gäng.

Ibland kikade jag mot den lilla dagisföräldra grupp som exkluderade satt och snicke-snackade i ena delen av köket och jag kände mig glad att jag slapp umgås med dem. De såg så tråkiga ut och varje gång jag hörde ett brottstycke från deras konversation handlade det om deras barn eller om dagis. Jag tackade återigen min lyckliga stjärna att jag på något underligt sätt sluppit undan. Men nästa gång tror jag inte att jag kommer undan lika lätt.

När kalaset var slut och alla barnen börjat avlägsna sig var jag som vanligt en av de sista att gå, exstrulets bästis satt och förhörde sig om mitt liv och undrade lite nonchalant om hur exstrulet skulle komma i kontakt med mig (förstår inte riktigt varför detta skulle ske men hey jag förstår inte mycket här i livet så jag låter det helt enkelt bero) jag upplyste honom om att jag finns på det stora internationella fäjset och även på en av de enklare sökfunktionerna. Dessutom om han tänker efter har ju faktiskt hans väninna (fr Kaos bästis Ts mamma) mina uppgifter om det skulle vara så att de bara måste få tag i mig.

"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna."

Oscar Wilde

Grupptillhörighet

Efter ett samtal med min skära chef förra veckan (efter ytterligare en reprimand där jag fick en uppsträckning för att jag blivit arg och skrämt skiten ur mina teammedlemmar) där hon frågade mig om jag inte funderat på att jag inte passar att arbeta i grupp, har jag börjat fundera mycket på det här med grupptillhörighet.

Jag har aldrig varit med i en grupp. Jag har alltid valt att stå utanför, ibland för att jag helt enkelt är för feg för att ta steget in i tillhörighetens samvaro. Kan ju visa sig att jag inte lever upp till deras krav och vad skulle hända med mig då.

När jag gick i skolan hade jag min bästis i fyra år (från åk 1 till åk4) sen bytte hon bästis eftersom jag inte tyckte att det var kul att hänga i affärer hela tiden. Alla andra hade ju sina bästisar så jag blev särligen, den som inte passar in, dock inte den utstötta mobbade. Det var några andra som alla älskade att hata. De retade, slog och häcklade dessa varelser men aldrig mig. Jag var accepterad som särligen som gick för mig själv och gjorde små inhopp som ställföreträdande kompis när någons bästis var sjuk.

Jag försökte vid något tillfälle aliera mig med de utstötta och insåg ganska snabbt varför de var så oomtyckta. De var helt enkelt inte roliga människor. De barn som var med i innegrupperna var jag heller inte speciellt imponerad av vilket gjorde att jag inte heller smörade för dem för att få en plats i gruppen. Jag valde att stå utanför och betrakta. Det har gjort att jag lärt mig se människor. Se människorna bakom fasaderna och det är det som gör att jag är så blasé. Jag vill inte lära känna de ytliga, fega kräken eller de tuffa elaka ensamma typerna. Då är jag hellre ensam.

I arbetslivet har jag fortsatt att stå utanför. Jag betraktar människor, dömer dem och inser att jag inte är intresserad av dem. Jag vill helt enkelt inte ingå i deras flock eftersom jag inte kan få ut något av intresse av dem. Istället plockar jag godbitar ur flera grupper. Umgås med någon här, en annan där och kanske ännu en tredje från en annan grupp.

Ibland när jag ser några av mina väninnors bekantskapskretsar slås jag av att jag är så kapitalt olik dem. De omger sig med vänner, många och inte alla nära, men de umgås blandat. Alla har känt varandra i år och dar, inte många nya släpps in utan man är ett kärngäng, de enda som byts ut med åren är vännernas respektive och det tillkommer en del barn. Går man på en fest hos dessa vänner är det alltid samma personer.

När jag tittar på min egen vänskapskrets (kanske inte den till mängden mest iögonfallande men i närhet slår den det mesta) är det en samling udda varelser. Ingen har någon annan gemensam nämnare än att de känner mig.

Jag samlar på människor som betyder något för mig och struntar blankt i resten. De i min vänskapskrets betyder mycket, några mer innerligt men samtliga är sådana som jag kan prata med. Visst kan jag ibland bli less på deras later (och de säkert på mina) men vi vet var vi har varandra och vi har oftast känt varandra länge. Börjar jag ett nytt arbete, går en kurs eller vad som lär jag känna EN person som jag tar med mig i livet. Men då är det ofta människor som jag har med mig för alltid.

Pratade med min kära Lupa i dag och vi diskuterade det här med grupptillhörighet. Hon är en varg, en ensam varg som sitter utanför gruppen (av eget val) men som ändå längtar in i gruppen. Dock kan denna varg inte tänka sig att följa någon annan eller heller ha ett följe så hon väljer ensamheten. Men längtar. Jag har alltid sett mig som ensamvarg men får nog trots att jag ogillar katter inse att jag nog är mer tiger än varg.

Jag har inget behov av att tillhöra någon grupp, jag träffar gärna någon ibland för lite socialt umgänge men njuter av mitt eget sällskap. Ibland är det enkla diskussioner som leder till djupa insikter (tack Lupa för att du finns där att bolla med, inte alltid vi tycker lika men du hjälper mig att hitta rätt i mig själv)

Jag är ensam och njuter av det. Njuter jag av det för att jag inbillat mig det eftersom jag gett upp mina försök att anpassa mig och passa in i en grupp? Eller är det helt enkelt så att jag hittat mig? Jag är inte bättre eller sämre än någon annan, jag är bara jag!

"Även om apan klär sig i siden, förblir den alltid apa"

spanskt ordspråk