Vore jag en fikamänniska skulle jag fika. Hade jag pengar skulle jag Shoppa. Å om jag inte hade en intervju så hade jag promenera. Nu står jag här å stirrar. Får kanske sjunga högt så ngn tror jag är gatu musikant.
måndag, februari 22, 2010
Vad gör man i stan mitt på dan?
Vore jag en fikamänniska skulle jag fika. Hade jag pengar skulle jag Shoppa. Å om jag inte hade en intervju så hade jag promenera. Nu står jag här å stirrar. Får kanske sjunga högt så ngn tror jag är gatu musikant.
söndag, februari 14, 2010
lördag, februari 13, 2010
småsaker
satt och läste igenom hela bloggen och upptäckte till min stora glädje att jag laddat ner bilder här. Så några av mina favorit bilder finns alltså tillgängliga trots datorkraschen... Lite gladare
nämen se på fan
det fungerar... nu kan jag tydligen mobilblogga igen... woho
alltid något att vara glad och stolt över.
alltid något att vara glad och stolt över.
Tekniskt under - tror inte det
Men vad är det med mig och teknik.
För några kvällar sedan var det dags igen, båda datorerna vägrade samarbeta. Den enda krävde ominstallering (dock utan att radera några filer den här gången) och den andre krävde ström (kanske inte är så dumt att se till att sladden faktiskt sitter i vägguttaget också).
De bilder jag fått återskapade från den ominstallerade hårddisken visade sig vara ett totalt värdelöst försök. Jag trodde i min enfald att de bilder jag faktiskt kan se som ikoner även går att se när jag klickar upp dem, men så är icke fallet vilket innbär att av de kort som jag trodde mig kunna se var det inte ens hälften som var hela. Detta betalade jag 2000 för och det är jävligt men värst är ändå besvikelsen över att inse att bilderna på kaos fortfarande är och förblir borta.
Sen upptäckte jag häromdagen att eftersom jag bytt mobiloperatör har även länken mellan min mobil och min blogg försvunnit. Det går alltså inte att mobilblogga utan att göra en omställning. Sagt och gjort i dag skulle jag prova... Det som var så lätt förra gången verkar fane mig inte funka den här gången. Mutter mutter säger jag.
Kanske ska jag flytta ut på landet, avsäga mig all tekniska nymodigheter och enbart leva av det marken kan ge mig tillsammans med mina hundar och katter (nä förresten inga katter eftersom kaos är allergisk) så då får det väl bli jag mina hundar och råttor/möss.
Önskar ibland att jag vore liiiiite mer tekniskt intresserad. Underlättar när man gillar det tekniken kan göra åt en.
För några kvällar sedan var det dags igen, båda datorerna vägrade samarbeta. Den enda krävde ominstallering (dock utan att radera några filer den här gången) och den andre krävde ström (kanske inte är så dumt att se till att sladden faktiskt sitter i vägguttaget också).
De bilder jag fått återskapade från den ominstallerade hårddisken visade sig vara ett totalt värdelöst försök. Jag trodde i min enfald att de bilder jag faktiskt kan se som ikoner även går att se när jag klickar upp dem, men så är icke fallet vilket innbär att av de kort som jag trodde mig kunna se var det inte ens hälften som var hela. Detta betalade jag 2000 för och det är jävligt men värst är ändå besvikelsen över att inse att bilderna på kaos fortfarande är och förblir borta.
Sen upptäckte jag häromdagen att eftersom jag bytt mobiloperatör har även länken mellan min mobil och min blogg försvunnit. Det går alltså inte att mobilblogga utan att göra en omställning. Sagt och gjort i dag skulle jag prova... Det som var så lätt förra gången verkar fane mig inte funka den här gången. Mutter mutter säger jag.
Kanske ska jag flytta ut på landet, avsäga mig all tekniska nymodigheter och enbart leva av det marken kan ge mig tillsammans med mina hundar och katter (nä förresten inga katter eftersom kaos är allergisk) så då får det väl bli jag mina hundar och råttor/möss.
Önskar ibland att jag vore liiiiite mer tekniskt intresserad. Underlättar när man gillar det tekniken kan göra åt en.
Om det funkar
Så blir jag glad. Upptäckte härom dagen att jag glömt bort att andra inställningarna så att jag kan mobilblogga när jag bytte operatör. Nu har jag ändrat... Får se om det funkar
torsdag, februari 11, 2010
Tid
Är väl det enda man har när man är arbetslös. Och ändå känns det som det aldrig finns tillräcklig. Kompis ok, nu ska jag ta mig tillbaka till långt-bort-i-fan. Går visst inga bussar får ta omvägen via stan.
Gurgel
Ja så där ja. Nu börjar Murphy slå under bältet också. Fick ytterligare ett bevis på att man verkligen ska ta vara på livet NU. Inte alltid vänta till SEN.
Efterlyste Älskad vän efter att ha försökt ringa henne i några dagar. I morse skickade jag sms och fick svar. Hon är på sjukhus efter en hjärnblödning. Hon är visserligen ok men ändock.
Vad är det som händer?! Varför?!
Varför är det vissa mer utsatta än andra?
Jösses va less jag är på allt det här. Jag börjar förstå varför äldre människor säger att det var bättre förr. Så här i backspegeln så är det fane mig det. Inte katten verkade livet SÅ här krångligt och besvärligt för typ 15 år sen. Även om det var dalar och toppar då också. Eller är det så att när man blir äldre så händer det mer skit. Man sänker garden och då kommer han... Murphy. Å slänger av ett helt livs jävulskap på en.
Äh nu får jag fan ta tag i det här och göra något åt livet.
Frågan är bara vad jag vill göra med livet
Efterlyste Älskad vän efter att ha försökt ringa henne i några dagar. I morse skickade jag sms och fick svar. Hon är på sjukhus efter en hjärnblödning. Hon är visserligen ok men ändock.
Vad är det som händer?! Varför?!
Varför är det vissa mer utsatta än andra?
Jösses va less jag är på allt det här. Jag börjar förstå varför äldre människor säger att det var bättre förr. Så här i backspegeln så är det fane mig det. Inte katten verkade livet SÅ här krångligt och besvärligt för typ 15 år sen. Även om det var dalar och toppar då också. Eller är det så att när man blir äldre så händer det mer skit. Man sänker garden och då kommer han... Murphy. Å slänger av ett helt livs jävulskap på en.
Äh nu får jag fan ta tag i det här och göra något åt livet.
Frågan är bara vad jag vill göra med livet
"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."
Oscar Wilde
onsdag, februari 03, 2010
Murphy vs mylla
En del av mina vänner verkar ha mylla i fickorna. De får ny bättre jobberbjudanden när de är mammalediga. De träffar männen i sina liv (dvs får det de vill ha och nöjer sig med) och hamnar på rätt plats vid rätt tillfälle.
Jag är ärligt glad för deras skull och inte avundsjuk (även om det kanske låter som det) men ibland kan jag undra över vad de gör rätt och vad jag gör fel. vad det är jag inte har klurat?Förväntar jag mig för mycket av livet, eller för lite?
Jag gör allt för att förändra mitt liv, söker jobb, utbildar mig men verkar aldrig hitta rätt. Hamnar på ett ställe, förstör det genom att bara var jag och hamnar återigen ute i kylan.
Fick precis veta att en barndomsvän efter år av väntan äntligen väntar barn. Hon är hög chef på ett känt företag, har precis köpt hus med mannen som nu även ska bli far till hennes barn.
Jag vet att lycka är tillfällig och hon har nog sina egna problem. Men återigen undrar jag vad jag gjorde fel.
Vad är det som gör att jag sitter ute på landet, arbetslös, singel. Ytterligare ett steg närmare att bli min mamma. något jag verkligen inte vill.
Budar för närvarande på en lägenhet jag tycker om. Men magkänslan säger mig att den andre som budar kommer att fortsätta ända tills vi passerat det jag tycker lägenheten är värld. Den är fin men i stort behov av renovering och nu pratar vi inte bara om att fixa nya tapeter utan det är renovering med stort R. Kommer också kosta skjortan.
Jag hade min plan att starta mitt företag och bli massör. Men dels insåg jag att det kanske inte var det jag ville göra på heltid men sen är det ju också så att det inte kommer bära sig själv det första taget och jag kan inte leva på luft. Även om jag kanske skulle må bra av det. Insåg också att jag för att kunna söka jobb som massör behövde bli certifierad och för det krävdes att man måste gå steg två. Alltså betalade jag in avgiften, nästan 17 tusen. Men eftersom man inte får ha a-kassa utan att begära det har jag skickat in ansökan till a-kassan. Dagarna går och helt plötsligt har kursen startat, jag har fortfarande inte fått besked och väljer då att inte gå kursen eftersom jag inte vill bli ersättningskyldig eller helt enkelt inte får någon a-kassa.
Att komma i kontakt med a-kassan är ju i stort sett omöjligt men tillslut får jag tag i en liten pojk, som upplyser mig om att jag måste prata med en handläggare. Men ingen är ju förstås ledig så han tar mitt nummer så de ska ringa upp. En dag senare ringer kvinnan upp och frågar vad det var jag ville. Lite spydigt och uttråkat så där. Jag upprepar mitt ärende och vi pratar lite om det. Sen som en liten bisak säger hon att ja den där utbildningen den har ju börjat. Ja säger jag men jag kunde ju inte börja eftersom jag inte vill riskera att inte få a-kassa. Då säger den spydiga "men du har fått din ansökan godkänd" som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Som vanlig dödlig kan man ju då tycka att de kunde ha nämnt det i något av de brev de skickat till mig där de bett mig att komplettera mina handlingar. Men nä. Så nu sitter jag här, jag får tydligen plugga och uppbära a-kassa men kursen har redan börjat. Jag måste söka jobb för att ha råd att leva och för att banken i stort sett kräver det för att ge mig lån. Jag kan alltså inte plugga eftersom jag kanske måste sluta direkt om jag mot all förmodan får ett jobb innan sommaren.
Det är inte synd om mig, det finns de som har det mycket värre. Men det börjar kännas lite tröstlöst att hur man än vänder sig så har man arslet bak. Murphy måste ha bråda tider.
Jag är ärligt glad för deras skull och inte avundsjuk (även om det kanske låter som det) men ibland kan jag undra över vad de gör rätt och vad jag gör fel. vad det är jag inte har klurat?Förväntar jag mig för mycket av livet, eller för lite?
Jag gör allt för att förändra mitt liv, söker jobb, utbildar mig men verkar aldrig hitta rätt. Hamnar på ett ställe, förstör det genom att bara var jag och hamnar återigen ute i kylan.
Fick precis veta att en barndomsvän efter år av väntan äntligen väntar barn. Hon är hög chef på ett känt företag, har precis köpt hus med mannen som nu även ska bli far till hennes barn.
Jag vet att lycka är tillfällig och hon har nog sina egna problem. Men återigen undrar jag vad jag gjorde fel.
Vad är det som gör att jag sitter ute på landet, arbetslös, singel. Ytterligare ett steg närmare att bli min mamma. något jag verkligen inte vill.
Budar för närvarande på en lägenhet jag tycker om. Men magkänslan säger mig att den andre som budar kommer att fortsätta ända tills vi passerat det jag tycker lägenheten är värld. Den är fin men i stort behov av renovering och nu pratar vi inte bara om att fixa nya tapeter utan det är renovering med stort R. Kommer också kosta skjortan.
Jag hade min plan att starta mitt företag och bli massör. Men dels insåg jag att det kanske inte var det jag ville göra på heltid men sen är det ju också så att det inte kommer bära sig själv det första taget och jag kan inte leva på luft. Även om jag kanske skulle må bra av det. Insåg också att jag för att kunna söka jobb som massör behövde bli certifierad och för det krävdes att man måste gå steg två. Alltså betalade jag in avgiften, nästan 17 tusen. Men eftersom man inte får ha a-kassa utan att begära det har jag skickat in ansökan till a-kassan. Dagarna går och helt plötsligt har kursen startat, jag har fortfarande inte fått besked och väljer då att inte gå kursen eftersom jag inte vill bli ersättningskyldig eller helt enkelt inte får någon a-kassa.
Att komma i kontakt med a-kassan är ju i stort sett omöjligt men tillslut får jag tag i en liten pojk, som upplyser mig om att jag måste prata med en handläggare. Men ingen är ju förstås ledig så han tar mitt nummer så de ska ringa upp. En dag senare ringer kvinnan upp och frågar vad det var jag ville. Lite spydigt och uttråkat så där. Jag upprepar mitt ärende och vi pratar lite om det. Sen som en liten bisak säger hon att ja den där utbildningen den har ju börjat. Ja säger jag men jag kunde ju inte börja eftersom jag inte vill riskera att inte få a-kassa. Då säger den spydiga "men du har fått din ansökan godkänd" som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Som vanlig dödlig kan man ju då tycka att de kunde ha nämnt det i något av de brev de skickat till mig där de bett mig att komplettera mina handlingar. Men nä. Så nu sitter jag här, jag får tydligen plugga och uppbära a-kassa men kursen har redan börjat. Jag måste söka jobb för att ha råd att leva och för att banken i stort sett kräver det för att ge mig lån. Jag kan alltså inte plugga eftersom jag kanske måste sluta direkt om jag mot all förmodan får ett jobb innan sommaren.
Det är inte synd om mig, det finns de som har det mycket värre. Men det börjar kännas lite tröstlöst att hur man än vänder sig så har man arslet bak. Murphy måste ha bråda tider.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)