Första dagen på resten av mitt liv

eller något sånt... det är väl så man ska känna när man vaknar på morgonen och tvingas lämna sömnens härliga värld där man slipper från så mycket av det verklige världen har att erbjuda. Tyvärr kan jag inte uppbåda den känslan hur jag än försöker, vissa dagar ser jag en liten ljusning någonstans men inser att det som så ofta är en hägring.

Är hjärtligt trött på människor, varför kan man inte behandla varandra som man vill bli behandlad själv? Varför är det bara ett fint orspråk som man gärna svänger sig med utan att tänka på vad det faktiskt innebär. Många av de man stöter på i sin vardag säger sig äga egenskaper som vid en närmare syning av sömmarna visar sig enbart vara ett önsketänkande. De har anammat tanken på att om man tänker på något tillräckligt länge och tror på något tillräckligt starkt blir det sanning. På arbetet gör man det man måste för att komma dit man ska, om man så ljuger och beter sig som ett svin mot någon annan är det av underordnad betydelse huvudsaken är ju att JAG får som jag vill.

I privatlivet har det med vissa människor en tendens att bli liknande beteenden, jag tänker ofta att jag ska bli en mer social typ, att jag avundas de som har många vänner men inser vid en närmare titt att sånna vänner vill jag inte ha. Vill inte ha vänner som snackar skit om mig med varandra när jag inte är där. Då har jag hellre få men nära vänner som jag faktiskt litar på, de säger till mig vad de tycker istället. Ärligt rakt och ibland lite jobbigt men hellre det

Sitter av mitt livstidsstraff utan möjlighet till benådning eller strafflindring.
Låter kanske lite deprimerande men så känns det nu, varje dag är den andra lik och det mest upphetsande händelsen är när fikatanterna har bakat på fredagarna och man får ännu en kulinarisk upplevelse. I övrigt rullar allt på. Vet att jag frågat det förut och jag gör det igen... ÄR DET SÅ HÄR DET ÄR TÄNKT ATT VARA???

"Iam a hazard to myself
Dont let me get me...
Doctor doctor wount you please prescribe me something,
a day in a life of someone else...
Dont let me get me..."
Pink - Dont let me get me

Trotsåldern

Jag är i trotsåldern.

Jag vägrar kategoriskt att göra något som jag säger åt mig.

Det går inte att resonera med mig och om jag inte får som jag vill tjurar jag på rummet och pratar inte med mig på jättelänge.

På pinjävulskap gör jag just det jag lovat mig själv att jag inte ska göra. Bara för att...!

Att hanskas med en förvuxen tonåring med 37årtrots är inte en barnlek

"Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen."

Jevgenij Jevtusjenko