.... i väg när man har roligt.
Inser att det är ett tag sedan jag uppdaterade bloggen, *hostar av dammet som yr när jag bläddrar bland inläggen* så här kommer en snabb *harkel* uppdatering.
Mor är nu installerad på sitt nya boende, efter omständigheterna verkar det fungera bra. Hon är tyvärr alldeles för klar i knoppen så hon är deppig över att hon är dement, deppig över att hon inte får flytta hem igen och arg på de andra dementa tanterna eftersom de beter sig underligt. Så hon hatar alla. Men men... det är som det är och det är det bästa för henne. Sen kan man ju ha synpunkter på demensboenden men det är en helt annan diskussion.
Lägenheten är tömt, vi ägnade två dagar av mellandagarna till att tömma det sista och sedan kom städfirman och städade. Därefter fick mäklaren göra sitt jobb och han lyckades över förväntan. En visning och det blev budgivning. I mars *håller tummarna* är det kontraktsskrivning och nyckelöverlämnande och jag kan äntligen lägga detta bakom mig.
Fadern lever och har hälsan, så gott man kan ha med en elakartad aggressiv tumör som växer så det knakar i hjärnan. Han kör nu både cellgifter och strålning för att förlänga livet lite till. Tydligen ska han och familjen åka till paradisön om några veckor och njuta av livet i värmen. Systeryster ska också dit.
Ego rumlar fortfarande runt och försöker få fotfäste någonstans. I december blev jag kontaktad av en person som erbjöd mig arbete. Jag skulle transkribera ljudfiler hemifrån ca 10 timmar i veckan. Stort glädjeskutt och genast sa jag upp mig från min arbetsträningsplats på seconhand butiken. Detta för att jag skulle kunna köra 25 % i mitt eget företag. I januari ramlade arbetena in och det kändes som jag trots allt kanske kunde hitta mitt här i livet. Men sedan kom kallduschen, människan i andra änden hade inga pengar att betala mig för. Så då var det enkelt, inga mer jobb. Hon får jobba på och antagligen bedra andra godtrogna personer. Så nu sitter jag här och försöker arbeta i ett företag som inte har några kunder, så det gäller att antingen ro hela skutan i land och satsa på detta eller kantra och se om sjöräddningen kommer och plockar upp mig.
FK har i stort sett bestämt sig för att det inte finns några skäl till att jag inte skulle kunna arbeta 100 %. Detta trots att jag har en hel bibel som säger just det motsatta. Ego kan inte jobba mer än kanske 10-12 timmar i veckan på rätt ställe vill säga. Och rätt ställe är svårt att hitta. Läkaren jag bytte till visade sig inte vara så mycket bättre än Dr Barsk och skriver inte "tillräckligt" bra intyg för att en förlängning av min sjukskrivning skulle gå att godkänna. Så jag väntar bara på den slutgiltiga domen, pappret med allt svart på vitt. Kommer väl i dag, alla jävliga meddelanden kommer på fredagar.
Men då är jag redo att kasta mig in genom nästa dörr, på måndag. Idag ska jag bara leka och ta det lugnt. Mitt inre är så stressat att inget fungerar som det ska, så jag låter helt enkelt *eller hur* bli att tänka på allt skit och har kul istället. *suck* om det ändå fungerade på det sättet, hjärnan stänger ju aldrig av.
På onsdag i veckan som kommer ska jag på första mötet på ADHD-kliniken för min neuropsykiatriska utredning. Så får vi se vart den leder.
Nu medicin också, dr förnumstig har skrivit ut Saroten för att jag ska få sova bättra. Funkar så där. Somnar rätt okej, medvetslös nästan direkt jag lagt huvudet på kudden, under förutsättning att jag tagit tabletten i rätt tid vill säga. Men sedan vaknar jag lika ofta som vanligt, dvs en gång i timmen. Enda skillnaden är att jag är mer eller mindre zombiefierad och känner mig mer död än levande när jag stapplar upp för att stoppa om hunden eller gå på toaletten. Sen somnar jag om utan problem. Bara för att vakna upp en timme senare. Bra så.
Trodde verkligen att 2017 skulle bli mitt år. Men som det ser ut just nu kommer det inte gratis om så ska bli utan jag måste kämpa. Var ska jag hitta energin och motivationen till det?! Nåja, får väl vänta lite till på varje batteri och se om jag inte kan klämma ur lite lite mer ur dem.
