Inget för den svagsinte

Idag skulle jag göra min mapp! Var taggad som attan, eller kanske inte. Men i vilket fall som helst så gick jag upp som vanligt, klockan ringde vid sex så att jag skulle slippa stressa. Klockan halv tio skulle jag befinna mig på arbetsförnedringens citykontor.

Strax efter sex får jag ett sms som ställer in det planerade mötet pga sjukdom.

Borde inte vara förvånad, är tyvärr min erfarenhet av AF. Möten ställs in konstant. Att mitt liv inte ställs in utan fortsätter i samma takt är oväsentligt. Ska bli spännande att se om det hinner bli något möte innan min karantän är över och jag återgår till FK.

Så nu fick jag helt plötsligt en förmiddag att fördriva. Var på väg att skicka ett sms till fadern och säga att det blivit ändrade planer och vi nu kan lämna tidigare bara för att jävlas lite. Han ringde nämligen i går kväll halv tio och sa att han kunde hämta någon gång mellan elva och ett. Jag sa att det passade bättre mellan tolv och ett för oss. Men se då blev han putt och skulle komma vid fyra istället. Vi la på och jag hann knappt lägga ifrån mig mobilen så fick jag ett sms från honom där han frågade om det gick bra att lämna inne i stan vid tvåtiden istället. Drasuten sa att det gick. Så nu är det bestämt. Och jag ska låta det vara bestämt och inte leka i sandlådan.

Torsdagsmys

Jag är böjd att hålla med.

Drasuten har lånat hem "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" från jobbet och i flera dagar har fr kaos snackat om detta och ikväll skulle det ske.

Vi bänkar oss i soffan och bunkrar upp med allehanda gott. 

Efter att grosshandlars huvud landat på en motorhuv gav fr kaos upp. Det var en tråkig och otäck film. Så hon gick in i sitt rum för att kolla Nickeloneons utbud av gap och skrik.

Undertecknad tog paddan och började kolla runt. 

Boken hade sina poänger men var i mina ögon lite omständig.

Filmen ... för att citera Drasuten "Sög hästballe!"

De följde inte boken för fem öre och bestod mest av gap och skrik, undermåliga skådespelarinsatser.

Tack och lov tog den slut. 

Nu dags för final i hela England bakar.

Inlägget publicerades inte igårkväll som planerat... Därför kom det nu

F(j)äderfän och att tänka olika

Min mest älskade lilla fr kaos börjar bli stor.

Med egna idéer och envis som sin mor (harkel)

Att vara hemma med henne är både fantastiskt men också uttröttande. Hur blev hon så snacksalig? Kan ju inte vara från mig. Ånej inte alls. Jag pratar bara när jag blir tillfrågad, eller?!

Det enda jag ångrar vad det gäller henne, så är det valet av far. Jag vet ju också att utan honom så hade det blivit en helt annan onge. 

Hennes fader är dock en av orsakerna till de allt fler gråa strån som ockuperar mitt huvud.

Att försöka bestämma något med honom är som att försöka spika fast gelé på väggen. Han är hopplöst. Vi bestämmer något. Men sen en dag innan så ringer han och vet ingenting och vill bestämma något. Men du ska inte tro att det går att bestämma något. Ånädu. Han svarar bara, "Vi kan väl höras om det i morgon" och därmed är inget bestämt.

Imorn ska fr kaos till honom. Någon gång på dan. Vi skulle höras på morgonen! En tackar för det. Att jag ska bort och Drasuten har annat att göra än att sitta och vänta bekom honom inte alls.

Så vi ska höras imorn.

Smaksak

Men vi kan säga att jag har väldigt mycket åsikter när Drasuten envisas med att ha strumpor i sandalerna. Av någon outgrundlig anledning har han dessutom fått för sig att det blir bättre om han rullar ner dem. Vet inte riktigt hur han tänker där.

Kan säga att detta kommer bli sommarens stora snackis här i huset.

Den tjocka tanten har inte sjungit än ...

... turligt nog för mig. 

Var en hårsmån ifrån att bli påkörd. 

En idiot gjorde en riktigt dum och livsfarlig omkörning. I en korsning, på en enkelfilig väg, på ett övergångsställe blir en skåpbilsförare less och kör om. På fel sida av vägen och är inte långt från att smälla rakt in i min bil. För jag ska svänga ut på vägen och har inga bilar i mitt körfält, trodde jag i alla fall. 

Swich sa de. Jösses. Hoppas hen blev lika skakis som jag och kanske inte gör om det igen. 

Men ödet/ka/kishmet har andra planer för  mig. 

Min nya hobby

Ett vanligt vitt nyckelskpå förvandlas till ett lite mer personligt och unikt med lite decoupage, min nya hobby.

My blond-moment of the day

Gäller att trycka på RÄTT knapp när radion inte fungerar efter besök på verkstan.

Hade besparat mig ett lite pinsamt återbesök. 

Ibland är jag glad att jag inte kan rodna och har stora tuttar, man blir lättare förlåten när man har sina blonda stunder. 

Får helt enkelt bjuda på den. 

Små glädjeämnen

Efter ett halvår med sprucken framruta har jag äntligen fått en ny!

Tänk att man kan bli glad för så lite. Tur jag har en snäll man, med mer pengar än mig. 

Värme

Både njuter och hatar sommarvärmen. 

Egentligen trivs min kropp bäst när det är runt sexton till arton grader. Nu är det tjugofem och inte ens skuggan ger mig den svalka jag vill ha. Måste ta tag i och fixa vår altan så en skyggvarelse som jag har någonstans att härbärera kroppen under sommarmånaderna som förhoppningsvis bjuder på mer värme. 

Vad rövare fyra och hans pengar anbelangar är sista ordet på intet sagt. Min mest älskade make är svag och vi måste komma fram till en gemensam ståndpunkt. Annars blir det som nu, undertecknad får agera tjallare och tjurkärring. Något jag är så bra på egen hand, man-tackar, så det behövs inte fler anledningar. 

Idag skulle han inte äta middag hemma, han ska jobba, och ville självklart ha pengar. Behöver jag säga att han fick det *suck* Men Drasuten säger att han håller med om att han ska bekosta sina egna aktiviteter och att vi ska ta upp det med rövarn i fråga. Problemet är att, fel problemen är att: ett antingen pratar Draduten med rövaren själv och undertecknad har ingen aning om vad som beslutas. Två, Drasuten väljer att "glömma" att vi ska prata med honom och liksom skjuts upp det lite, med den stillsamma, men tämligen bortkastade, förhoppningen att undertecknad ska glömma det hela. As if! Kommer inte ge mig. 

Nu ska jag till sjukhuset för min avslappningskurs, perfekt för sammanbitna käkar. 

Tonåsaurusar

Det är möjligt att det inte är så lätt att vara ung men vissa personer gör det inte direkt lättare för sig. 

Rövare fyra har nått den vördnadsfulls åldern av sjutton. Han kungen är över alla här och har bestämda åsikter utan att veta ett skvatt om något. Till exempel så tycker han att demokrati suger hästballe och diktatur vore så mycket bättre. Fast om man försöker gå på djupet av ämnet byter han raskt inriktning. 

Han är viktigast. Andra är mer bipersoner i filmen som handlar om honom. 

Igår kom han och bad om pengar till lunch då det är friluftsdag i hans skola idag.  Drasuten ordnade fram pengar som lämnades på grabbhalvans matplats. 

Undertecknad är inte lika lättlurad. Minnen från egna friluftsdagar då egen matsäck var obligatorisk fick tankarna att vandra. Efter en snabb koll på skolans hemsida uppdagades att det skulle serveras lunch. Att han ljuger är inget ovanligt. Men som den anala rättvisekrävande tant jag är känns det rätt skitnödigt. Gillar inte att folk försöker föra mig bakom ljuset. Kan säga att efter ett samtalet Drasuten återtogs lunchpengarna, fast de ska nog kallas cigarettpengar eftersom det är det de ska användas till. 

Förbannade unge. Nu känner jag mig som en tjallare och jag gillar inte den känslan. Å andra sidan gillar jag inte att bli förd bakom något ljus heller. 

Inget att tänka på

Men väldigt svårt att låta bli. 

Har alltid varit duktig och besökt min gynkelog varje år och han har varit duktig på att ta cellprover. 

Sedan några år tillbaka har jag börjat gå på de kontroller som görs i samhällets regi. Aldrig varit några problem. 

För någon månad sedan tvingade jag dr Barsk att skicka en remiss till gyn på Huddinge för att diskutera att ta bort rubbet. Tyvärr hade dr Barsk uteslutit detta i remissen så det blev en undersökning, provtagningar och en mycket förvånad gynkelog. Han var inte beredd på min begäran och föreslog istället att jag skulle boka tid för att få en hormonspiral insatt. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 

Har inte funderat så mycket mer på besöket men igår låg ett brev i lådan med beskedet att de hittat förändringar av okänd art. Det var INTE fråga om cancer och jag behövde inte oroa mig. Däremot skulle jag bli kallad till ny undersökning om sex månader. 

Upptäckte att det trots allt är svårt att inte tänka på det. Fast jag kan inte påstå att jag är orolig. Enligt en uppgift kan sådana förändringar uppstå efter en långvarig menstruation. Det var ju liksom det som var mitt problem, detta konstanta blödande. Så det är säkert inget. 

Vi glömmer det till om sex månader. 

Så där nerpackad och undanstuvad för framtida användning eller destruering.  

Prata går ju ...

... men sen då?

Träffade en trevlig liten energisk psykolog igår och fick prata lite mer. 

Det känns som jag inte gör annat än pratar. Fast det är väl bra för en sån som jag. En sån som måste vrida och vända på allt tusen gånger och ändå inte är nöjd. 

En positiv sak är att det lät på psykologen som jag faktiskt skulle få vara med i programmet. Även om det innebär mer snack så vill jag ta chansen. Får vänta på slutgiltigt besked i några veckor.  Programmet startar efter sommaren och det skulle passa perfekt. 

Så vi får hålla alla tummar och tår. 

Framåt ... bakåt ... eller vart fan som helst

Sitter och väntar på att få komma in till psykologen på smärtrehab. Ingen aning om vad jag ska förvänta mig så lika bra att inte fundera för mycket. 

Är inte direkt inställd på att så mycket alls kommer hända efter det här. Mina kontakter med vården och Arbetsförnedringen har tagit det ur mig. Det är mycket snack och lite verkstad. Fredagens AKA-test var i mina ögon rätt menlöst. Men förhoppningsvis kan de utläsa saker som jag inte förstår. 

Arbetsterapeuten jag träffade hade funderat och kommit fram till att: ett, hon ville inte anstränga mig för mycket så jag skulle inte utsättas för deras tester.  Två, hon ansåg att jag redan gjort många av dem vilket gjorde dem onödiga speciellt i kombination med skäl ett. Därför hade hon bestämt att jag skulle göra en mapp. Tydligen är det ett test där man mäter hur bra jag kan följa instruktioner och hålla den röda tråden. Men hon hade inte hunnit förbereda, surprice, så det fick bli nästa gång. Den här gången skulle hon "intervjua" mig. Riktigt vad denna "intervju " skulle ge/visa blev aldrig riktigt klart men hon skulle sammanställa sina 'findings' och jag skulle få läsa detta. 

Sen pratade vi i en och en halv timme. Om hur min vardag ser ut, hur jag ser på att börja arbeta och annat runt omkring typ mina rutiner. 

Eftersom jag aldrig förstod exakt vad gom var bra med "intervjun" är det svårt att säga om jag klarade mig eller inte.

Sista maj är det dags att skapa en mapp. Så får vi se sen. 

Stan

Eftersom man bara kan göra detta AKA på Arbetsförnedringens kontor mitt i smeten. 

Är i vanlig tid lite tidig så undertecknad han "njuta" lite av storstadslivet.  Det enda jag kommer fram till är att jag inte saknar det. Inte för en sekund. Tvärtom. Jag kan inte på något sätt komma på vad jag en gång i tiden såg i storstadspulsen. 

Är så glad att jag snart får åka hem igen. Hem till Wooden!

Motsträvig trädgård

Igår shoppade jag loss fast jag borde spara mina sura buffertpengar. Men det är ju inte lika roligt.

Så jag åkte till växtaffären och gick bananas ... Hade kunnat bli betydligt mycket mer än den tusenlapp jag nu fick lov att hosta upp.

Problemet är bara att jag nu måste plantera och det är inte riktigt lika kul tycker min kropp. Men om det blir bra väder i helgen så ska plantorna ner.

I växthuset ska det vara gurka, melon och några tomater. Utomhus blir det vinbär, jordgubbar, potatis, morötter, rädisor och lite mer.

Ytterligare ett litet problem som jag upptäckt är att den föredetta hustrun måste ha slängt en förbannelse över trädgården. Inget jag planterar överlever! 

För två somrar sedan planterade jag en massa fina blommor. Ingen.jag upprepar INGEN av dem syns till. Istället översvämmas vi av hallon och gullvivor. De sistnämda är fina det säger jag inget om. Och hallon är ju gott. Men det vore ju lite roligt om mina blommor vågade växa. Känner mig lite tveksam till att gräva ner mer pengar i trädgården, för det är ju ungefär det jag gör. 

Men jag är envis och tänker inte besegras av varken xfaktorn eller trädgården. Jag SKA få något att överleva!

Testing testing

Idag ska jag träffa Arbetsförnedringen och göra ett test. 

Det är ett AKA-test. Det står för Aktivitetsbaserad Kartläggning av Arbetsförutsättning.

Riktigt vad det innebär har jag inte klart för mig men i eftermiddag får jag se. 

På måndag ska jag träffa psykologen på smärtrehab och prata. Lär väl bli samma som vanligt, oh det är så synd om mig som är uppväxt med en alkoholist. Visst men jag vill komma bort från det och gå vidare med mitt liv. Det är svårt när man hela tiden ska rota runt i den skiten. 

Men men, om det är vad som krävs för att jag ska få lite rehabilitering så varsågod och rota på.

Jomensatte...

I måndags fick fr kaos en spruta som ska förhindra att hon drabbas av barnsjukdomar. Hon brukar alltid få feber efter att hon blivit vaccinerad men enligt skolsystem så var den här sprutan annorlunda, mycket snällare så det var i stort sett omöjligt att hon skulle reagera. Möjligen efter två veckor, då lite prickar kunde dyka upp.

Eller hur! Samma kväll hade fröken nästan 38 grader. Att det gick snabbare än vanligt beror nog på den förkylning hon dras med. I vilket fall som helat fick hon lov att vara henne med mig. Wopwop!

Så hon har alltså varit hemma och drivit mig till gränsen till sammanbrott. Men sen när hon till bådas glädje kunde gå till skolan igår blir det oerhört tyst och ensamt. Att det ska vara så jäkla svårt att hitta en balans.

För att döva den rastlöshet min nyvunna frihet shoppade jag loss. Med pengar jag egentligen borde spara till riktigt dåliga dagar. Att vara sjukskriven gör en inte till miljonär direkt och en liten buffert är aldrig fel. Men som den slösa jag är lever jag i nuet. Och nu ville jag shoppa. Filmer, decoupage saker och växter.

Sen får jag råångest samtidigt som jag fylls av en stor förnöjsamhet. Balans var det va ...

Fortsättning på rehabiliteringen

I stort sett alla instanser anser att jag inte fått den rehabilitering som kanske skulle kunna hjälpa mig tillbaka till inte bara arbetslivet utan även livet i allmänhet. Istället för att bara existera kanske jag faktiskt kan få LEVA livet.

Har faktiskt efter att ha pressat Dr Barsk ordentligt fått en remiss till smärtrehabilitering och i måndags träffade jag en läkare där. Hon berättade en massa intressanta saker om fibro och det var en hel del aha-upplevelser. Nu ska jag träffa en psykolog och prata två gånger för att sedan träffa läkaren igen och se om de är villiga att ta sig an mig. Egentligen vet jag inte vad de gör men jag vill ändå få chansen. Om inte annat för att bocka av på listan.

Arbetsförnedringens ändrade taktik när de hörde att jag skulle till rehab. Nu ska jag inte till utredningsstället utan de väljer en lite mindre variant där jag ska göra något test och se mina förutsättningar. Därefter väljer de strategi. Jag känner mig ändå rätt lugn. Jag menar den 23 juni kommer snabbare än man tror och från det datumet får jag nya sjukdagar och eftersom min handläggare på FK redan börjat förberede nästa steg känner jag mig rätt cool inför den närmaste framtiden.

När jag inte befinner mig i träsket vill säga, i träsket är allt nattsvart och jag har svårt att se meningen med livet. Är det så här det ska vara?! Inga pengar, ont jämt, trött och orkeslös, kass fru och mamma, fruktansvärt dålig vän och helt värdelös. 

Egentligen vet jag att inget av ovanstående stämmer helt men det är så det känns. Jag vill arbeta, både för pengarna men även för det sociala och känslan att bidra. Jag vill orka prata med mina vänner, kanske till och med träffa dem. Jag vill orka ha sex med min fantastiske make. Jag vill orka umgås med min dotter. 

Bra dagar kan jag njuta av möjligheten att få vara hemma och ta hand om mig. Men oftast kommer herr Ågren hasande för att påtala det olämpliga med detta, med sig har han även Jante som mer än gärna håller med. 

Men det är väl bara att rycka upp sig och tacka teflonminnet för minnesförlusterna som gör det möjligt att se framåt.

Uppåt

Efter helgens störtdykning försöker jag nu ta mig upp till en dräglig nivå igen.

 Tyvärr jävlas jag med mig själv och har missat att mina långtidsverkande morfintabletter tagit slut och därför fick undertecknad bita i det sura äpplet och ta citodon istället. Men jag vågar inte äta så många tabletter jag egentligen behöver eftersom det är för många och det var det som gjorde att jag fick gå över till morfin.

Ibörjan tänkte jag sluta med morfinet nu när jag ändå har abstinens och utsättningssymptom som gör livet sugit värre.  På botten kan ingen höra dig gråta!

Men efter samtal med min psykosomatiska sjukgymnast, som visserligen förespråkar morfinfritt, förstår jag bättre vad som händer. Det är inte som jag trott, att morfinet stökar och min kropp protesterar mot intaget. Tvärtom! Kroppen protesterar för den får för lite!?! Just de, för lite morfin. Då får jag svåra utsättningssymptom och abstinens, vilket gör att i mitt fall hamnar jag på golvet i badrummet med smärtor från det där väldigt varma stället. Rannsakar jag mig själv inser jag att det är min oförmåga att hålla strikt mjölkfrikost som ställer till det. Är ju mjölkproteinallergiker och magen pajar när jag får i mig mjölkprodukter. Eftersom undertecknad ibland struntar i konsekvenserna, det går ju över efter någon timme, så händer det titt som tätt att jag äter något med mjölk/grädde och tar skiten som kommer. Dét som händer är då att jag ser till att morfinbalansen raseras och då kommer abstinensen som ett brev på posten.

Som sagt, dumt huvud får kroppen lida för. I mitt fall får den lida rejält på grund av att jag helt enkelt inte sett helheten. Det är ju så gott med gräddsås, filmjölk och gräddfil till tacosarna. Tyvärr finns det inte många av de alternativa soja-, och havre produkterna somfaktiskt smakar gott. Är ju van med det andra. Men nu är det slut! Jag måste skärpa mig. Det finns produkter som jag kan använda och faktiskt gillar, tyvärr är de jefligt dyra men men det får jag ta.

Dessutom har jag bestämt mig för att fortsätta med morfinet, har för mycket smärtor i kroppen nu när jag sänkt dosen. Visserligen bra att veta, smärtan finns kvar. Morfinet hjälper. Tyvärr och jippie på en gång.

Håhåjaja va kul man kan ha

Där fick jag så jag teg. 

Var lite kaxig igår och sa till vän att jag inte mått så här bra på länge. 

Murphy hörde tydligen det för resten av kvällen och natten tillbringade undertecknad på golvet i badrummet. Med magsmärtorna som de apokalyptiska ryttarna sprang ifrån. 

Förra gången detta hände, för två veckor sen, åkte vi till akuten men blev hemskickad med svaret att det var magsjuka. Så nu härdade jag ut där på golvet. Skulle ju tro att den extra stoppningen skulle komma väl till pass men kanske om det handlat om någon timme på klinkergolv. Efter fyra timmar änd still kaunting, fick magvärken konkurrens från höfter och axlar. Vid ett tiden gjorde jag ett fruktlöst försök att joina de snarkande herrarna i sovrummet. Men tydligen ansåg min asketiska kropp att jag inte förtjänade en skön säng. Efter ytterligare två timmar på golvet släpade jag mig ut till soffan som till mina höfters stora glädje accepterades och där har jag nu tillbringat söndagen so far och har inga planer på att flytta på mig. 

Värken är nästintill borta men man ska lyssna på kroppen. 

Lyssna kanske jag borde göra. Tror det är medicinen som ställt till det för min mage. Morfin är inte hänsynsfull mot något. Så frågan är om jag ska ta detta tillfälle i akt och sluta med skiten? Efter förra omgången slängde jag korttidsmorfimet men nu är det kanske dags även för långtidsditon att flyga!