Mötet med lots och FK handläggaren gick över förväntan bra. Jag har återigen fått en handläggare som är mänsklig och som ser till mig. Hon pratade till och med om att jag inte ska valsa runt i sjukskrivningsträsket utan få sjukersättning (sjukpensionär). Men detta är aktuellt först när min arbetsförmåga är tillräckligt utredd och vi har fått reda på hur mycket eller lite jag klarar av att arbeta.
Det kommer i sin tur ta lite tid antar jag, speciellt med tanke på att min kropp motarbetar mig konstant. Men sen går det ju inte snabbare när man har med arbetsförnedringen att göra. För från och med nu är det min nya lots som arbetar på AF som ska ta över och nu lotsa in mig på ett arbete. Det har redan börjat bra. Hon kan inte vara med på några möten för hon är så upptagen, hon bokade in ett möte med mig med dagen innan ringde hon och bokade om. Något viktigare har kommit upp och mötet blev framflyttat två veckor. Just de, TVÅ jävla veckor. Under tiden kommer alltså inget hända och tiden går. Jag har till och med november i Samordningsförbundet och under sommaren händer det ju knappt något så det blir väl som vanligt sista månaden det drar igång och då är det ritch-ratch-fillibombom som gäller. Trött man blir.
Trött blir man även på idioter till läkare. Har ju alltid haft problem med Dr Barsk men tycker ändå att alternativet att hitta en ny är sämre än att stå ut. Vi har haft en någorlunda fungerande "relation". Men i måndags bevisade han än en gång att han är totalt jefla värdelös.
På det förra mötet bestämde vi att jag skulle trappa ut min värkmedicin för att se om det var den som ställde till det för min mage. Mötet var måndagen den 16 mars och jag började samma dag. Just den här medicinen har jag varit tveksam till att ta bort eftersom den faktiskt gör undervärk med värken. Dr Barsk instruerade mig hur jag skulle göra, ta bort en tablett var tredje dag. Efter en vecka var värken i händer och armar tillbaka och det allmänna fibbro surret hade ökat så min sömn blev ännu sämre än vanligt. Men jag härdade ut och fem veckor senare var jag tablettfri men allt annat än smärtfri.
Träffade så Dr Barsk i måndags (27/4) och det blev fiasko direkt. Han började med att upplysa mig om att han tyckte att det kändes rätt meningslöst att jag kom dit. Han sa "det finns vissa patienter som man inte känner att det ger något att försöka hjälpa" och klämde även in ett "det är rätt meningslöst att du kommer hit var tredje månad, det ger ingenting för någon av oss ... Speciellt inte för dig"
Redan här började jag känna maktlösheten och den fruktansvärda tomheten som följer när man inser att den person man är beroende av inte längre är intresserad. Den hypokondriska klimakteriekossan får klara sig bäst hon gitter.
Han undrade återigen vad jag gjorde för att hjälpa min egen situation och ansåg att jag inte skulle få något nytt arbete med hjälp av AF utan det var något jag måste fixa själv. Så han tyckte att jag skulle börja plugga. När jag frågade vad han tyckte att jag skulle plugga, lite svårt att plugga till något när jag inte vet om jag kan arbeta med det och att plugga för pluggandets skull kan jag göra när jag vinner på lotto (upplyste honom om detta) men han hade inget bra svar.
Inte heller hade han kollat upp den information han krävt att jag skulle lämna till honom angående ME. Han ställde sig helt frågande till varför jag över huvud taget ska göra något mer. Att kontrollera sköldskörteln är inte heller något han var intresserad av att ta tag i. Han anser att eftersom jag ligger inom gränsvärdena (visserligen i den lägre skalan) så finns det inget som säger att vi ska gå vidare. Om jag vill göra det så får jag ta kontakt med någon "på stan som sysslar med sånt". Tack för den!
Sen kom nådastöten. När jag informerade honom att jag nu är helt tablett fri spänner han ögonen i mig och frågar "VARFÖR DÅ?" han tyckte det var konstigt att jag tagit bort den enda tablett som hjälpt mig. Jag förklarade varför, att vi kommit överens om detta på förra mötet. Men se det kom han inte ihåg alls och "han brukar komma ihåg saker". Det fanns inte heller något noterat i journalen. Så där begick han ett tjänstefel som jag ser det, han har alltså inte fört in i journalen det vi gör i min behandling så ointresserad är han av denna krångliga patient. Jag förklarade tålmodigt (nöp mig i armen för att inte skrika) att vi tagit bort tabletterna för att kunna utesluta att det inte var medicinen som orsakade mina magproblem. Men nä se det kom han fortfarande inte ihåg. Och dessutom påpekade han "för att göra det krävs ju att man gör en utsättningsplan ..." jag hoppade in och sa exakt som han sagt, ta bort en tablett var tredje dag. Han var fortfarande skeptisk och hävdade att han inte visste vad jag pratade om.
Katastrof!!! Hur i hela världen har denna man blivit läkare och varför fortsätter han när han så uppenbart inte är intresserad av sina patienter. Speciellt inte de krångliga hypokondriska klimaktierikossorna. Tack så förbannat jefla mycket!
Till sist frågade han om det hade hjälp och när svaret var nej sa han åt mig att sätta in medicinen igen. På samma sätt som jag trappat ut den, alltså en tablett var tredje dag. Han sa att han även skulle skriva in det i journalen. Grattis Sickan!
Dessutom skulle han skicka en remiss för att göra en rektoskopi, men eftersom det tydligen är på modet att göra sånt så är det lång väntetid.
Resten som jag hade på hjärtat, ögonläkare och ME-utredning, glömde jag i uppgivenheten.
Jag vet att jag får skylla mig själv som inte bytt läkare förut, han har ju uppvisat klara idiottendenser tidigare, men jag har alltid sagt att jag på intet sätt vet att nästa är bättre. Ska jag börja byta läkare så kommer det vara ett heltidsarbete och att hitta en engagerad och bra läkare verkar totalt hopplöst. Men jag har inget val. En läkare som inte skriver i journalen och inte ens frågar patienten hur denne mår är inte en bra läkare. Punkt!
Jag har gått hos Dr Barsk i lite mer än tre år och inte en enda gång har han undersökt någon endaste del av mig. Jo förresten, han lyssnade på mitt hjärta när jag frågade varför det i min journal stod att jag hade ett blåsljud. Men annars har han suttit i sin stol med armarna i kors och tittat på mig, sagt "jaha, vad vill du i dag" och sjukskrivit mig under mycket muttrande.
Så nu är jag på jakt efter en ny läkare. Men eftersom jag är som jag är och allt just nu känns otroligt kämpigt vet jag inte riktigt hur jag ska få tag i energin att faktiskt göra det. Inte nog med att jag måste hitta en psykolog som kan
ruinera mig hjälpa mig hantera min Borderline personlighetsstörning som jag tydligen "lider" av. Det fick jag ut av mötet med tant psyk som efter fyra möten konstaterade att jag har just en sådan störning. Men hon tillade att jag är alldeles för frisk för att få hjälp av psyk öppenvården. Dit går bara de som mår riktigt dåligt, har försökt ta livet av sig och skär sig. Eftersom jag inte är så långt gången så får jag helt enkelt betala dyra pengar för att få hjälp att hantera mina olika sidor. Tack för den också då!
Murphy får gärna ge sig av på en lååååååång semester typ NU!
