Dagen då allting föll på plats

Om man ska tro media har det mest fantastiska i världen hänt. Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel får äntligen varandra. Lycka till säger jag! Tro inget annat, än att jag är glad för deras skull, men inte mer glad än jag är när någon hittar någon han/hon vill leva sitt liv tillsammans med.   Tycker nog mest att kungahuset är rätt töntigt men en funkar som kul gimmick. Bra PR är väl aldrig fel. Men när sen hela hyckleriet uppdagas och statsministern och regeringen ska uttala sig och berätta hur lyckliga de är. När man får höra en mamma och pappa tala om sin dotter på ett så högtravande sätt att man undrar om man oavsiktligt hamnat i en tidsmaskin som fört en tillbaka till 1600-talet. Och när paret själva får sätta ord på den lycka som gripit dem, med ännu fler floskler, då bryter jag ihop. Jag känner hur jag får gåshud över hela kroppen och jag mår lite smått illa.   Men snälla, ärligt talat. Visst att det finns många i vårt avlånga land som nästan är du med kronprinsessan. Mitt jag mötte Lassie äventyr som gjort att jag tangerat kungahuset var när jag som ung väktare blev osams med den barska kvinnan som styrde deras mediarelationer, TarrasWalhberg. Det var under ett evenemang på det stora varuhuset i den stora staden och den bistra kvinnan kunde verkligen inte förstå att hon förstörde för hela ensambeln om hon envisades med att glänta på ridån som på ett ytterst dramatiskt vis skulle inrama den vagina man hängt upp i ljushallen, genom vilken dåtidens pinuppor systrarna G och vår skandaldrottning den andra Victora, silverstedskan, skulle framträda. Jag vek mig inte en tum och det resulterade i att isdrottningen ville förpassa mig och det är tur jag inte är en faun. Kan avslöja att hon fick ge sig.   I övrigt har jag hållit mig rätt borta från deras liv och göranden och låtande. Har inte som en del suttit och tittat på när de gjort korv och annat julgott på teve. Tycker tyvärr mest att de är en familj som vem som helst som fått väldigt mycket gratis på grund av sitt arv. Men de har det nog inte så roligt heller och jag skulle faktiskt inte vilja byta rakt av. Pengarna som de får skulle jag gärna vara med och dela på men resten tackar jag nej till. Så de får gärna fortsätta och de gör det säkert bra.   Men tycker ändå inte att det är tillräckligt intressant för att det ska pratas om det hela tiden. Det är ju inte som det är något nytt heller... de har ju varit i hop i nästan 10 år eller ngt sånt och det i sig är väl en bedrift men okej nu planeras att bränna mer av våra skattepengar på en jättefest för adeln dit vi andra, pöbeln inte har tillträde annat än genom glansiga tidningar och timslånga program i teve.   Nä i kväll kommer jag inte sätta på någon av de nyhetsbevakande kanalerna eftersom det kommer uteslutande handla om det stora som hänt... 5 min omvärldsbevakning och 35 min kunglig baluns. Då får man inte bara höra Mona Sahlin säga att visserligen hjälper inte denna förlovning de som är arbetslösa men hon är glad att kronprinsessan hittat mannen i sitt liv. Någonstans där slutade jag bry mig...   undrar om man kan sluta betala skatt ett år, i protest. jag vill inte arbeta som ett svin för att de ska kunna bjuda sina kusins bryllingar från bortre långtbortistan och köpa iransk kaviar och månstoff att sprida över de nygifta. Ska fundera ut en plan. kan man gå ut ur kyrkan kanske man kan gå ut ur kungahuset också...

---

Går det långsamt? Skaffa dig en snabbare bredbandsuppkoppling.
Sök och jämför priser hos Kelkoo.

Fortsättning följer

ja torsdagen den 19e fortsatte sätta spår på resten av helgen och spiller även över på den nya veckan. Februari 2009 kommer gå under epitetet skitmånad... en titel som jag misstänker även övriga månader detta år på något sätt kommer att tävla om att få erövra.   Snickarejäveln har inte fattat något och i dag kom avslutet. Jag betalar honom 2000 istället för 3000 för det arbete han lagt ner och jag får en garderob värd 5800 för 1000. Men nu måste jag bestämma hur jag ska göra med hallen för att få den som jag vill... den ska vara häftig.. kanske förvandla den till en djungel... hm tål att tänkas på   Lilla fröken kaos har fått löss och jag gick loss på mig själv med lusmedel, tror iinte jag har några löss eftersom det inte kliat. Men efter jag fick beskedet av en sur fader i helgen så har det kliat konstant och det var lika bra att göra ngt. Använde ett medel som lössen inte kunde bli resistenta mot eftersom det kvävde dem. Problemet är att skiten innehåller anis, så jag luktar anis dvs lakrits... En lukt jag inte riktigt själv gillar... kul att behöva upprepa detta om en vecka. Just när lukten gått ur... hell...   kaos har blivit kammad och tvättad så när hon kommer i veckan borde hon vara fri från levande löss, men jag är lite osäker där. Äggen kläcks väl inte samtidigt!?!?! Vilket innebär att det mkt väl kan komma och krypa runt små äckliga varelser.   minns när jyckarna hade löss, äckligt äckligt äckligt. Men där kunde man alltid trösta sig med att hundlöss inte gillar människoboningar så man klarade sig undan (bortsett från någon liten lusjävel som gillade äventyr och bestämde sig för att se sig om efter nya jaktmarker) Men nu är det min dotter och det innebär att jag kan för första gången i min snart medelålderslånga liv få löss... skrämmande.   har inköpt en luskam som genom sin snillrika konstruktion ska kunna ta livet av både gnetter och löss så kan jag sitta och roa mig med den någon kväll här i veckan bara för att ha lite kul.   Så nä det suger just nu och min förhoppning om att murphy hade tömt sina reserver förra året eller åtminstone kommit på att han inte har tid att punktmarkera mig, grusades rejält redan så här andra månaden på det nya året.   i sånna här tillfällen är jag nog en optimist...   Pessimisten säger: Nu kan det inte bli värre! (antagligen med en djup suck och dyster syn) då svarar Optimisten: jodå (så där klämkäckt och soligt)

---

Ta semester! - sök efter resor hos Kelkoo. Jämför pris på flygbiljetter och hotellrum: http://www.kelkoo.se/c-169901-resor-biljetter.html

Dagen då Murphy inte tagit sovmorgon

Det här är absolut den värsta dagen på det ännu så länge inte så gamla året. Torsdagen den 19 februari kommer gå till historien som dagen då Murphy regerade.

Det första som händer är att jag inte får till den dyra frisyren, löshåret ligger inte snyggt och jag svor eder, som inte ens lämpar sig för härdade öron, över min frisör som fått storhetsvansinne. En halv timme senare ger jag upp och åker till arbetet. På vägen dit sätter jag på mobilen och nås av ett meddelande från loverboy att han hittat en annan och det nu är slut (för vilken gång i ordningen behöver vi inte gå in på)... mitt inte så stabila jag börjar genast snyfta och jag känner att jag helst av allt vill gå i idé och inte vakna förrän till hösten.



Därefter sitter jag i en massa möten, totalt värdelösa och ointressanta. Hinner bli ledsen igen på grund av en bitsk tantalura som slänger dumma kommentarer omkring sig när jag frågar om det är ok att jag kommer lite senare till ett möte vi ska ha. Men jag biter ihop och slänger i mig maten och går till mötet. Därefter säger jag vad jag tycker om mötet till bitska tanten och hon blir lite spak. måste visa var skåpet ska stå.



Till slut har så är dagen slut och jag kan hoppa in i bilen och krusa (läs tokköra) till stan för att ta bort morrhåren och "the unibrow" därefter en japansk middag med väninna för att snacka om de korkade y-kromosomerna och de korkade egon vi är .

Snickaren som är hemma i lägenheten och färdigställer den garderob som jag väntat på sedan december ringer och säger att han är klar.


När man ser det så här så skulle man ju kunna tro att dagen slutade bättre än den började men tro mig, det vore inte mitt liv om det inte tog en ny vändning.

Först under middagen, tur man inte var på dejt, så börjar jag plötsligt blöda näsblod. Så resten av middagen (vi hade som tur ätit upp och snackade bara skit) satt jag vid bordet med en papperstuss uppkörd i näsan. Wow snacka sexig.



Sen kommer jag hem och glatt öppnar jag dörren för att se hur min nya garderob ser ut. finn fem fel





Jajust de... spegeldörren som jag beställde finns inte där. Ringer snickaren och jajustja. Oj det hade han ju inte tänkt på. Men det var ju sant jag ville ju ha en spegeldörr. Så kontentan av det hela är att jag inte får min garderob färdig trots allt. Upptäcker att jag måste dammsuga över allt eftersom han i egenhet av snickare totalt har glömt bort att man faktiskt städar efter sig, och därefter trampat runt med smutsiga skor över allt, så jag tänder över allt för att se. När det är klart sätter jag på torktumlaren för att torka handdukarna som jag tvättat under dagen.



Går till datorn för att blogga lite om min fantastiska dag. Plötsligt slocknar lamporna i köket och torktumlarn tystnar. Lyser gör det fortfarande i hallen, vardagsrum och badrum. Jag kommer ihåg att snickarn berättade att han lyckats få en rejäl kyss när han skulle kapa en elsladd, han hittade inte proppskåpet och han meddelande mig att en propp gått. Så jag tar fram trappstolen och börjar mitt sökande efter vilken propp som kan ha gått. Ingen!!! Så jag går in i köket och tittar lite extra. Kylen och frysen lyser. Bra. Spisen!?! Vrider på reglagen, inget händer med spisen men nu tänds lamporna, micron sätter igång och torktumlarn sätter igång igen. Jag kan säga att jag stänger av spisen snabbare än kvickt. Provar igen med samma resultat.

Ringer till snickaren igen och han blir lite svettig där i andra luren, funderar på om han kan ha lyckats borra i någon ledning men nä han tror att det rör sig om att en huvudpropp har gått. Så jag ringer vår fastighetsansvarige och han kommer som den röde riddaren och löser problemet (passar på att se var och hur man går till väga, kan vara bra att veta eftersom jag är med i styrelsen och har nyckel till rummet)

Går hem, bloggar och vill passa på och tacka för dessa otrolig goda kakor som nästan lyckades rädda en i övrigt rätt kass dag, Pepperidge Farm Chocolate Chunk. Försvinnande goda.

"Livet är för viktigt för att tas seriöst"

Oscar Wilde

Ångervecka

Det sägs att man inte ångrar det man gjort, bara det man inte gjort. Den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med att göra det som känns rätt och inte bara det som anses vara rätt. Rätt utbildning, rätt arbete, rätt vänner och rätt åsikter. Jag slår mig ofta på bröstet och tuppar mig av stolthet att jag minsann säger det jag tycker och står för det. Till viss del har jag rätt i detta påstående men om jag ska vara fullkomligt ärligt fungerar det bara på en del av mitt liv, nämligen arbetslivet. Här har jag inga som helst problem att tala om för chefen att kollegorna slöar, spelar dataspel samtidigt som de gnäller om att de har så mycket att göra och andra saker som rör mitt inre behov av struktur till vansinne. Här borde jag kanske ibland lägga band på mig men jag går stolt i fronten för min enmansparad och tutar i luren för min egen storslagenhet att minsann inte vara någon annan än den jag är. Inte ändra mig för att passa in, om det så innebär att jag är ensam. Fast helt ensam är jag inte, jag samlar mina beundrare i små grupper snarare än som stora drivor. De som gillar mig mest är nog uteslutande av manligt kön men jag tror nog att det finns en och annan x-kromosomare som nog uppskattar den jag är även på jobbet. Men privat är det så mycket svårare för här är det helt plötsligt känslor med i spelet. På jobbet bryr jag mig inte om de andra i gruppen inte tycker om mig, jag ligger inte sömnlös på natten. Men när det gäller att säga till vänner/familj och andra nära och kära vad som verkligen känns, då blir det farligt. Tänk om han/hon inte längre tycker om mig!?! Fasa. Med ärlighet i vänskap kan vänskapen råka i gungning och ofta väljer jag att ta den feges väg ut genom att inte kämpa för min egen vilja. Ibland för att jag ser att jag får ut mer av att vara vännen "till lags" än att kämpa som ett odjur för att få personen att helt plötsligt inse att vi är två. Ärlighet i kärlek är ännu farligare men kanske ännu viktigare. Ångrar mig djupt att jag inte tagit tillfällena i akt att tala om för kärleken vad han faktiskt betyder för mig. Men likförbannat vågar jag inte. Rädslan för att förlora något som finns är större än chansen att få mer. Vid ett flertal tillfällen har loverboy frågat vad jag tycker. Men när jag pressat honom har han backat och nonchalant sagt att det spelar ingen roll. Nu är det ju inget jag bara hasplar ur mig så där utan det ska ju vara vid rätt tillfälle och än så länge har det bara varit två sådana tillfällen och dessa har jag låtit gå mig ur händerna. Det ångrar jag! Jag är så rädd att förlora de få tillfällen då jag faktiskt får vara nära honom, rädd att förlora det lilla vi har. Jag vågar därför inte ta språnget och se vad som kan komma av det. Troligtvis springer han bara åt andra hållet, upplyser mig om att jag faktiskt är SÅÅÅ mycket äldre och att det aldrig skulle fungera och sedan skulle jag inte se mer av honom. Men det finns en mikroskopisk chans att han faktiskt skulle bli glad och kanske erkänna sina känslor för mig. Vad skulle hända då?! ÄR det kanske det som skrämmer mig, vad skulle hända om han faktiskt skulle vara karl för sin hatt och säga: "älskade låt oss rymma"!!!

Första dagen på resten av mitt liv

å inget har börjat bra, har just vräkt i mig en halv drömrulltårta... Det var inte ens gott, jo första tuggan men sen vart det bara äckligt. Har inte känt något behov av sötsaker, eller andra onyttigheter under hela konvalecenstiden men nu helt plötsligt efter första dagen på jobbet så sitter det där som en smäck, sötsuget.





Å jag har inte karaktär att stå emot. Fan nu måste jag visa att jag är värd min minimakover... inte äta upp allt de sugit ut... helvetes jävla skit va arg jag blir på mig själv...








tror att pms-häxan är i full färd med att skapa sig ett permanent hem den här gången

Är så jävla arg hela tiden, på jobbet var det en massa jävla puckon som gjort fel och jag fick ägna dagen åt att rätta till saker som de inte skulle lagt sig i över huvud taget











nä dags att börja tänka positivt och bli mer fokuserad på mig.

"Fick man sin ungdom åter skulle man bara göra om sina dårskaper."

Oscar Wilde