styrka

Erik hassle- Bump in the road

till alla som har det lite jobbigt just nu... (å nä man måste inte titta på videon den suger lite faktiskt, men texten finns där så det var därför jag valde att lägga ut den å skrattet på slutet, förstör lite men fan... texten är underbar så jag ger er den ändå)

"Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting."

Oscar Wilde

Ord

samtal på toaletten



Fr Kaos: bla bla... hum hum... bla bla byxor... bla bal i blötmaskinen
Undertecknad ser ut som ett frågetecken upphöjt i 100: Blötmaskinen!?!?!
Fr Kaos: ja den där *pekar på tvättmaskinen*
Undertecknad: menar du tvättmaskinen
Fr Kaos: ja! det där är ju torkmaskinen *pekar på torktumlaren* å det där är blötmaskinen



ja varför krångla till saker och ting

"Att lära sig knyta en fluga riktigt bra är det första viktiga steget i livet."

Oscar Wilde

Älskar - älskar inte

I bilen på väg till gymmet, fr kaos har varit igång sedan kl 5 och undertecknad är på urpissigt humör.

Fr Kaos: jag tycker om dig mamma, vill ge dig en kram
väntar på att jag ska spänna fast henne och ger mig sedan en kram
Kaos: jag tycker om dig!
Undertecknad: jag tycker om dig också, jag älskar dig
Kaos: jaha, jag tycker om dig.
efter en stunds betänketid:
Kaos: Men när jag är jobbig DÅ tycker du inte om mig?!

Jag svarade att jag tycker om henne oavsett vad hon gör, kommer alltid älska henne men ibland blir jag jävligt trött på henne.

"Barnen börjar med att älska sina föräldrar,

efter en tid dömer de ut dem,

sällan - om någonsin - förlåter de dem."

Oscar Wilde

Teflonminne eller den berömda väggen

Alla är vi olika, samma problem får olika lösningar och utmynnar i olika känsloyttringar beroende på vilken person det är som drabbas.

Många ropar att de sprungit in i väggen nu. Deras hjärnor fungerar inte längre som de är vana, de kan inte komma ihåg allt de ska göra, inte göra flera saker samtidigt eftersom de inte kan hålla i sär saker och ting. lltså har de gått in i väggen.

Både män och kvinnor drar till med väggen när deras kroppar beter sig på ett sätt de inte förstår eller känner igen.

Undertecknad har aldrig sig veterligen gått in i någon vägg. Men tittar på vänner och andra i omgivningen som hanterar sina kriser undrar jag om det inte är så att jag borde vara lika chick och modern och dra till med väggen. Jag känner definitivt inte igen mig själv, min hjärna går för högtryck men inget resultat kommer. Det blir pyspunka på i stort sett allt. Men jag har aldrig tänkt på att jag skulle krashat i väggen. Hur skulle lilla obetydliga jag som inte har några problem i världen ha hamnat där?!

Men i dag började jag undra vad det är som händer. Följande utspelade sig i Täby C i dag dit väninna och med barn Kavaljern och fr kaos hade tagit oss efter att vi vuxna tränat pilates och ungarna röjt runt i barnpassningsrummet. Det var någon form av uppträdande och vi bestämde oss för att fördriva några timmar där. Väninna skulle dessutom till optikern så hon passade på medan jag satt och vakade över våra unga.

Vi hamnade på aktivitetsmattan som finns i centrum och som är en väldigt uppskattad plats. Efter ett tag blev det dock väldigt uppenbart att det behövdes lite högoktanigt bränsle i di sma och jag frågade om vi inte skulle gå och äta lite. Kavaljeren var inte hungrig men fröken kaos var det och eftersom jag vet att herrn kan vara lite svår med maten så begav vi oss till den lilla cafét som ligger på torget. Vi har tur och det är ingen kö. Kokta med bröd till telningarna beställs med tillhörande dricka.

Den första korven går till kavaljeren (för han ville bara ha ketsup och det var det handlaren gjorde först) vilket leder till ett litet utbrott från allas vår diva fr kaos. Hon får minsann ingenting... ååå det är inte rättvist. Tycker mig se glimtar av leenden från bakomvarande personer men jag väljer att inte se och försöker få henne att förstå att nästa korv är hennes. Samtidigt försöker jag hålla koll på kavaljeren och hans korv så det inte händer något med en.

När så fr kaos också får sin korv tar jag ungar, korvar och drickor och börjar leta efter någonstans att sitta. Vi hittar några platser och sätter oss tillrätta och börjar äta. Snart börjar showen, Mojje ska uppträda, och de spelar hans musik vilket får de små att sittdansa. När korvarna nästan är uppätna kommer väninnan. Hon frågar hur mycket hon är skyldig och jag säger att det inte är något hon behöver tänka på. De har ju bjudit oss på lunch så många gånger. Nu vaknar dock en obehaglig känsla av att något är fel. Väldigt fel. Efter några sekunders betänketid kommer jag på det. Jag betalade aldrig för korvarna!

Jag hade så mycket med att hålla ordning på ungar, korvar, drickor och var vi skulle sitta att jag helt glömde bort att betala. Jag hoppar upp från stolen och går bort till kassan. Det är nu lång kö men jag lyckas få handlarens uppmärksamhet.

Undertecknad: Jag tror inte att jag betalade för maten:
Handlaren: Nä det gjorde du inte.
Undertecknad: Misstänkte det, sorry!!! (ler förläget)
Handlarn: Du kan göra det nu om du vill. Det blir 58 kr
Undertecknad halar upp pengarna och ler stort.
Tur jag inte är en person som har lätt för att rodna och eftersom jag gjorde rätt för mig, om än lite senare, så känner jag mig inte så hemsk. Men jag undrar bara en sak... Vad fan hände...?

"Det är bara genom att inte betala sina räkningar

som man kan hoppas få leva i den affärsdrivande klassens minne."

Oscar Wilde

Vackert

undertecknad och fr kaos äter korv i hanglet... vackert kanske är lite väl mkt men ville ändå bju på oss


jackmanii klematis som blommar trots den sena sommarmånaden, dock tycker de jävla pappalångben om att tugga i sig blommorna så den ser mest trasig ut men jag hann ta ett kort

min Mmd Coultre blommar också och denna får vara i fred (bortsett från en tvestjärt som sover mellan två av bladen, fler knoppar kommer och jag hoppas de hinner slå ut.

"Skänk mej av livets överflöd och jag kan undvara det nödvändigaste."

Oscar Wilde

Moln en förbannelse

Nu börjar fr kaos molnfobi att bli riktigt jobbig. Varje dag börjar med att hon kikar ut genom persiennerna för att betrakta molnen. Spelar ingen större roll om solen skiner från klarblå himmel eller det är genommulet. Reaktionen är den samma; jag vill inte gå ut för det är moln ute. Varje liten molntuss studeras och



I dag var det fotografering på dagis och oturligt nog hade molnen bestämt sig för att hänga över dagis och lagom till det var dags till porträttfoto så började det regna. Fr kaos hade tydligen blivit helt hysterisk och vägrat, så i år blir det nog inga bilder på fröken. Hon finns med på gruppbilden. Eventuellt skulle de höra om de kunde ta kort på frk nästa gång de kommer för att fota småbarnen.



Jag skiter egentligen i bilderna, även om det är kul att se hur hon förändras från år till år, men hennes rädsla sliter i mig. Vad är det som gör att hon blir så otroligt rädd?! Är det något annat som stör henne som sedan tar sig uttrycket i denna molnfobi? Fröken på dagis kunde inte svara vad de kunde göra bortsett från att de inte kan ha en i personalen som sitter inne med fr kaos. Men hon skulle prata lite med någon som kanske visste bättre hur man ska hantera en sån här situation.



Det börjar bli ohållbart, fr kaos vill inte gå ut om det är grått ut och lite regn gör henne fullkomligt hysterisk. Om vi sitter i bilen när det regnar säger hon kavat att hon inte är rädd men hon lurar inte mig. Rädslan lyser igenom den så käcka rösten och man ser hur hon anstränger sig för att inte visa hur rädd hon är. Hon är morsk och kaxig.



Är det otrygghet som spökar? Eller är det bara en sån fas just nu? kanske måste jag ta kontakt med en barnpsykolog för att få hjälp med detta. Att prata med exxet är väl ungefär lika konstruktivt som att diskutera världspolitik med mig, totalt värdelöst.

"Allvarsamhet är den ytliges enda skydd."

Oscar Wilde

(H)juvliga tider

Dagen började som vanligt med att fr kaos vaknade och studsade upp med så där olidligt glatt humör. Ett sånt där humör som kan få vilken jag-sover-bara-5-timmar-om-natten-mamma som helst att tappa förståndet.

Efter sedvanliga procedurer med frukost och film kröp undertecknat tillbaka till sängvärmen för att snooza någon timme till. Den första halvtimmen förflyter utan större mankeman och fr kaos bestämmer sig för att börja leka med sin flexi-trax bilbana. Ljudet av de batteridrivna bilarna som kör varv efter varv har en lätt migränframkallande effekt varpå icke så pedagogisk moder skriker åt telningen att stänga den förbannade dörren. Ljudet blev lägre och sömnen leta sig åter tillbaka (kan någon förklara varför det är lättare att somna om kl 7 på morgonen än kl 2 på natten?) och allt rullar på. Plötsligt bryts lugnet med ett illvrål, omtöcknad hör undertecknad hur dörren öppnas och en hulkande fr kaos kommer.

Å där kan jag nu pricka av ännu en av de tydligen obligatoriska barnupptågen (papperstuss i näsan avklarad tidigare) barnet har nämligen lyckats med bedriften att tvinna in hår i ett av de roterande hjulen på en batteridriven bil. Som tur var behövdes inte mer än lite milt våld för att lösgöra barn och bil från varandra. Fr Kaos återvänder till sitt rum och fortsätter leka.

Hon försökte få mig att tro på versionen att bilen hade hoppat upp på hennes huvud av sig själv men av den pillemariska blicken att döma visste hon redan på förhand vilket mottagande denna förklaring skulle få.

"Det enda vi lär av historien är att den upprepar sig."

Oscar Wilde

Händelser och ohändelser

Händer inte mycket just nu och även om det gör det så har jag liksom inte orken att sätta mig och skriva. Det blir ju alltid så många tankar som helt plötsligt vill komma på pränt så det blir inte bara det där lilla jag ville få ur mig utan helt plötsligt har jag skrivit en mindre c-uppsats.

Kanske om jag uppdaterar lite oftare så slipper jag dessa långa mejl varje gång.

Läser en hel del bloggar just nu och jag blir imponerad över hur de på ett kortfattat sätt kan få mig intresserad av deras liv. Ibland kommer ett längre inlägg men oftast är det bara en liten kortare betraktelse av en händelse.

Men jag får väl inse att jag inte är sån, twitter funkar för mig eftersom det kan jag skicka iväg just när jag känner mig arg/förvånad/glad/fundersam (hur uttalar du förresten det ordet? Hade en svensklärare i gymnasiet som hävdade att det hette FUNDERsam och inte funderSAM?!?! för mig ligger det sistnämda bäst i munnen så jag fortsätter säga funderSAM) men i alla fall. Det är korta meningar om en situation/tanke eller annat och jag tvingas begränsa mig... Hm kanske kan jag lära mig.

Har haft kick-off med styrelsen i helgen och det fungerade bra, nu ska vi bara se till att vi kan hålla uppe fanan hela året. Jag har inte sökt jobb utan funderar fortfarande och har sommarlov. Men snart börjar september och pengarna tar snart slut. måste ju åtminstone ha en plan... Måste göra upp en lista vad som är viktigt i livet och sen se hur jag ska komma dit.

är så sugen på att flytta och det har fått mig att tappa fart igen. När nyblivna singelväninnan springer på visningar och kikar börjar min känsla av icke-nöjd dyka upp igen och jag vill bort... menjag vill i så fall flytta någonstans där jag kan känna att jag verkligen vill bo flera år. Inte känna likadant som jag gör här. Stora problemet är ju att jag inte vet var jag vill bo eller över huvud taget har råd att bo. Jag vet att jag vill ha en trädgård av något slag och frågan är om jag kan få det på annat ställe än här ute på landet till en kostnad som jag har råd. Så vad är viktigast. Närheten till stan/vänner eller trädgård. Vänner kan man ju träffa ändå och stan ligger ju där den ligger. Så mycket att ta ställning till så min hjärna stänger av och jag spelar wow hela dagarna och nätterna... Sömnen ska vi inte prata om, sover i snitt 4 timmar per natt (även om jag kommer i säng vid 23 så det är inte så att det beror på att jag spelar)

"En mask avslöjar mer än ett ansikte."

Oscar Wilde

GAAAAAAHHHHHH

det är en sån dag...

trots att tillvaron med fr kaos är allt annat än friktionsfri så suger det när det blir tomt. Vet att känslan kommer gå över till i morgon så det är rätt okej ändå.

Men just nu suger det så jävla hårt så väggklättring är nära förestående. Skulle lämna fr kaos i faderns, tillika undertecknads gamla, hem och det har det senaste året fungerat rätt bra. Var ju till och med där och firade 4års dagen utan större mankeman. Men i dag blev det direktfärd ner i diket.

Att se huset som jag varit med och byggt, gått igenom så jävla mkt skit för att få på plats. Att se alla blommor jag planterat för att få till trädgården och att se den stora altanen som var det sista jag var med och planera och se på medan fadern byggde. Allt tog direkt i själen och bitterheten vällde upp som en lavaström ur jordens brinnande innanmäte. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont och jag bet i hop kinderna så hårt på vägen hem att jag fick ta till domkraften för att få isär dem.

Att se den nya gå och plocka med blommorna som jag planterat, se seglet de satt upp över altanen, de nya utemöblerna, poolen som stod NEDGRÄVD (trodde knappt mina ögon) i gräsmattan gjorde att allt jag fått försaka för att få skiten på plats poppade ut ur garderoben och som dansande skelett och skallra med benpiporna.

En liten lycklig familj, fadern, storasyster, fr kaos och den nya gick trivsamt runt och bara var. Så som jag drömde att det skulle bli när helvetet var över. Helvetet med att bygga allt. Lugnet i skogen, fåglarna som kvittrade och björkarnas sus som övervakar allt. FAN!!!!!!!!!

"Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament.

Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg."

Oscar Wilde

En veckas semester

behöver jag...

Fröken kaos kom förra helgen och det var lugnt i ca 12 timmar, dvs tiden från det hon kom till hon vaknade nästa morgon.

Det är inte så mycket det att vi gjort saker utan mer det att hon har lagt sig till med en attityd värdig en fullfjädrad tonåring. Hon putar med underläppen, stampar med foten, slänger igen dörren till sitt rum (för ja nu har hon börjat marschera in där så fort det inte passar). Ibörjan var jag fortfarande tillräckligt utvilad för att mest kunna le och låta henne leva ut sina tonårsfantasier men nu börjar mina never känna sig mer och mer misshandlade.

Det som är mest frustrerande och påfrestande är dock inte hennes humörsvängningar utan det faktum att hon plötsligt utvecklat en molnfobi. Så fort minsta lilla moln avtecknar sig på det i övrigt kornblå himla valvet blir hon totalt hysterisk. Är solen skymd för så bara en sekund blir hon livrädd och frågar om vi inte kan gå hem. Detta beteende gör att jag håller mig från att åka någonstans med henne, gå till stranden med ett barn som stirrar upp på himlen för att hålla kolla på eventuella molntussar tar liksom nöjet ur det hela.

Försöker hitta på saker som får henne att komma över det hela, i dag har det varit sommarmoln på himlen, och till kvällen drev nattmolnen in från havet för att vila. Något hon köpte så pass mycket att vi faktiskt kunde ta oss på cykel till mormor fram och tillbaka.

Den nya guitarheron... hon har oanade talanger

Favoritfiguren för tillfället, ungen kollar till och med på filmen (för vuxna)

Hon har lärt sig bromsa i nedförsbackar

"Varje kvinna blir lik sin mor - det är hennes tragedi.

Ingen man blir lik sin mor - det är hans tragedi."

Oscar Wilde