hemkö

Är klar hos frissan. Snygg som vanligt.

Köerna är kvar!

Glömde kissa innan jag åkte. Miss av mig. Kommer bli en lång dags färd mot hemmet.

Published with Blogger-droid v2.0.4

morgon i Stockholm

Har levt här i Hufvudstaden i hela mitt liv.

Men em sak kommer jag aldrig förstå.

Bilköerna.

Är på väg till frissan, som självklart ligger mitt i smeten.

Skulle kunna åka t-bana men klarar inte det rent fysiskt just nu. Därför sitter jag i kö.

Den sniglar sig fram ocj även om jag hade 1 1/2 timme på mig börjar det kännas stressigt.

Dessutom vet jag att plötsligt försvinner alla bilar och det gör.ju sugen undrar ännu mer vad det är med trafiken.

Published with Blogger-droid v2.0.4

samma lika

Tydligen kan samma sak se olika ut.

Det var borrelia.

Såg lite annorlunda ut mot när fr kaos drabbades förra året.

Published with Blogger-droid v2.0.4

karlar!!!

Det här är Drasutens vänstra lår.

Det som började som en "finne" har nu antagit en oroande dimension.

Men Drasuten envisas med att påstå att det inte är några problem.

Eller hur?!

Han har en till på ena kinden.

Undertecknad skickade iväg honom till akuten.

Karlar alltså...

Published with Blogger-droid v2.0.4

tredje

Köpte även ett bokstöd.

Även om min läsplatta inte är tung klarar inte mina händer av det.

Men nu ska det läsas i båd soffa och säng.

Published with Blogger-droid v2.0.4

andra

Den andra roliga saken är denna roliga krok.

Den är till för att öppna konservburkar

Published with Blogger-droid v2.0.4

ge efter shopping

Jag åkte till en butik med hjälpmedel för handikappade.

Man kan shoppa loss rejält i en sån affär också utan större problem.

Den här kniven fick följa med hem och även om det suger att behöva den, så är det en som otrolig skillnad.

Värt vart enda öre.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Tidsfördriv

 Ska villigt erkänna att jag inte var speciellt imponerad av min läsplatta de första två böckerna jag tog mig igenom.

Tyckte att det var svårt att få in rätta känslan när jag inte kände boken, såg hur mycket jag läst och hur mycket jag har kvar. Fick liksom ingen känsla för boken. Att sitta och bläddra var och varannan sekund gjorde mig också irriterad.

Nu har jag läst min senaste bok på 859 sidor. Har inte kunnat släppa den och inget har retat mig (annat än vissa saker i boken). Så jag har dragit slutsatsen att det beror på vilken bok jag läser. Hur engagerad den får mig.

Vilken bok jag läste?

Hungerspelen. Just det. Boken som ligger bakom filmen (som det kommer ta många år innan jag ser). Och den var bra. Väldigt bra.

Nu måste jag försöka hitta fler lika bra böcker, för jag har kunnat sitta still och bara varit i flera dagar. Precis sånt som min kropp gillar.

Därmot har jag fortfarande problem med att hålla i boken flåt läsplattan. Så idag när jag varit hos min chef och pratat lön ska jag ta mig förbi hjälpmedelsbutiken som ligger bredvid.

Kommer kanske hem med ett bokstöd.

Men först ut och hitta nya böcker. Dessutom har jag upptäckt att jag kan låna böcker på biblioteket. Så förra veckan var det undertecknad som stack iväg och fixade ett bibliotekskort. Wow, jag, som aldrig gillat att låna på biblioteket eftersom jag då måste skiljas från min nyfunne vän (bra eller dålig) och dessutom dela den med en massa andra typer, tänker nu låna böcker. Jag börjar bli gammal. Eller ska jag vara positiv och säga... jag börjar bli förståndig!?!

Ny vecka - nya möjligheter

I går var jag hos tillbaka på rehabavdelningen på Danderyd för att få höra den samlade bedömningen av mig. Blev rätt nedstämd men samtidigt glad. Svårt att beskriva. Men att få se mina tillkortakommanden svart på vitt var en ögon-öppnare av dess like. Nu kan jag inte längre blunda för att min kropp har svikit mig (eller jag den).

Diagnosen eller ska jag säga diagnoserna blev: Cervikobrakialt syndrom höger sida (smärtan i nacke och höger arm förklaras av detta), Fibromyalgi och Panikångestattacker och depression.

-------------------- sammanfattningen i utredningen---------------------

* Inlärningssvvåriheter i intervju, formulär och minnestest (korttidsminne som då antas nedätta förmågan lära nya saker).
* Svårighet fullfölja integerad handling, tolkas som svårighet förstå uppgift.
* Bristande ummärksamhet i prov och intervju
* Svårighet att fokusera
* Svårighet att hanera parallella tankeprocesser effektivt
* Svårigheter att initiera och genomföra/slutföra aktiviteter - dysexekutivitet
* Uttalad sviktande förmåga vid stress och psykologiska krav
* Svårigheter att sitta länge pga smärta
* Nedsatt finmotorik pga domningar
* Nedsatt kraft och behov att byta grepp, fumlighet, tendens att tappa saker

Möjligheter till behandling och rehabilitering kan inte sägas vara uttömda och skulle sannolikt öka förutsättningarna för en i längden hållbar arbetsåtergång.
----------------------------------------------------------------------------------

Jo men tack!

Antar att jag ska vara glad att jag misslyckades så katastrofalt på alla tester. Men för självkänslan är det ju inte direkt någon hit.

Nu är det bara att vänta tills FK hör av sig för att veta vad de tycker om mina förutsättningar. Ska inte träffa min läkare förrän den 9e nästa månad och han brukar inte kunna stilla min oro ändå.

Önskar jag hade någon som kunde hjälpa mig hitta vägen. Någon som kunde visa vilka alternativ som finns och vad som kan tänkas hända om jag slår in på någon.

Det är knappt jag vågar uttala orden högt, det är ju förbjudet att känna så, men jag skulle nog helst se att jag inte behöver arbeta igen. Jag känner mig varken stark kroppsligt eller mentalt för att klara av det. Vilket skrämmer mig.

Samtidigt undrar jag om det finns hjälp att få att se saker positivare. Så att jag kanske ser fram emot att få gå till jobbet igen. Även om min kropp kanske inte kommer orka jobba heltid så åtminstonde lite ibland. Men vilka arbeten finns det som kan ha någon som arbetar en dag och sedan ligger hemma och "tar igen sig" resten av veckan?! Jag kan ju säga att jag skulle tveka länge att anställa någon sån om jag vore arbetsgivare.

Apropå arbetsgivare så ska jag senare i eftermiddag träffa min chef. Vi ska ha lönesamtal. Fråga inte varför. Men jag antar att de måste göra så trots allt.

Helgnöje

Helgen blev härlig men smärtsam.

Lördagen fylldes av hojåkande och tillhörande lunch med Drasuten. Tatueringsmässe-besök, också med Drasuten samt två av hans polare som jag tidigare aldrig träffat. Det var kul men mässan i sig rätt tråkig. Att gå och titta på när folk blir tatuerade, trängas med en massa människor i en varm och svettig lokal utan luft kanske inte ter sig som det roligaste men med trevligt sällskap funkar det ändå på något sätt.

På kvällen var det sedan återträff med gamla gymnasieklassen. 10 glada fd studenter av 30 dök upp (med mig var vi faktiskt 11) och det var trots att jag hade vissa betänkligheter mot att gå dit otroligt kul att se dem.

Samtidigt är det tragiskt att se att vissa människor tyvärr inte verkar ha lärt sig något på de 22 år som gått sedan vi slängde våra mössor högt i skyn och sprang in i framtiden. Tryggt men skrämmande. Jag fick reda på att jag verkligen hade förändrats sedan gymnasiet. Ja, sa jag glatt jag är tjockare. Men det var tydligen inte det min fd klasskamrat tänkte på. Nä det var snarare det faktum att jag faktiskt var där som var det otroliga?!?!? Han hävdade att jag inte var med på sådana här tillställningar tidigare, men när jag överbevisat honom flera gånger lutade han sig fundersamt tillbaka mot soffryggen och tittade skeptiskt på mig. Som tur var dök något annat upp som distraherade honom och hans uppmärksamhet riktades åt ett annat håll.

Söndagen blev lat. Dagen efter har fått en helt annan innebörd. Nu är jag helt körd i kroppen, trött och hängig. Men inte på grund av alkohol (inte för att det varit något stort inslag tidigare heller) men nu är det min kropp som helt enkelt inte klarar av att ha roligt längre. Så jag och Drasuten tillbringade dagen i soffan.

 

Mitt humör går upp och ner, känner mig fortfarande väldigt osäker på hur framtiden ska bli. Måste jag börja arbeta, ska jag bli utkastad till AF istället för att stå under FKs krassa vingar. Vet inte om det är bättre eller sämre. Det enda jag vet är att det stressar mig att inte veta. Samtidigt vet jag inte om oron inför framtiden är en del av hela bilden av depressionen (som jag tydligen har) och fibromyalgin (som jag definitivt har)

 

Får se när FK hör av sig vad som kommer härnäst.

jaha ja

Mår så där, på måndag får jag "domen" och får då försöka ta reda på lite mer vad utredningen verkligen skulle utreda. Min arbetsförmåga eller min oarbetsförmåga?

Har fått papper från FK om att jag snart har använt alla mina dagar. Men om jag har en allvarlig sjukdom kan jag få ha kvar det. Men vad är en allvarlig sjukdom?! Klassas fibro som det eller är det cancer som gäller? Verkar ju inte så eftersom det finns många med cancer som det skrivs om i tidningarna. De måste trots sin sjukdom söka jobb.

Nåja, ska försöka njuta av en barnfri helg och sedan ta det som det kommer efter det.

Väntar fortfarande på besked från smärtkliniken.

Eller inte

Jävlar i min lilla låda va fel jag hade i går.

Har ju känt mig bra i några dagar, och tänkt massa tankar om detta.

Men ödet/kishmet/fanåhansfarmor/gud/Murphy eller någon annan ond tog ner mig ordentligt.

Träffade vän och käkade lunch i går. Vi satt och snackade i några timmar (läs två) och sedan åkte jag hem.

Då bröt helvetet ut. Hela kroppen började värka, i början lite försåtligt försiktigt men sedan ökade det i intensitet. Till slut kändes det precis som när man håller på att få feber, varenda muskel i hela kroppen värkte. Jag satt och flåsade i soffan och väntade på att tabletterna skulle ta.

SÅ var det med det. I dag känns det bättre men fortfarande ondare i kroppen än jag hade de bra dagarna. Men där fick jag ju för att jag började inbilla mig att det bara var på låtsas, att jag bara inbillat mig det hela. Att jag är hypokondrisk. Eller hur.

Nog är det bra att hjärnan glömmer fort.

Dagsform

 

De senaste dagarna har jag faktiskt mått ganska bra.

Trots dålig sömn känns kroppen rätt skaplig. Tvättade till och med taket i hallen (som Drasuten ska måla) igår eftersom jag tröttnade på att inget hände. Döm om min stora förvåning när armarna nästan känns ok. Med ok menar jag att smärtan aldrig stiger över bubblet och det kan jag leva med.

Det känns till och med så ok att jag funderar på varför jag inte arbetar. Då är det tur att jag har Drasuten som påminner mig om hur jag mår när jag har en dålig dag.

 

Problemet är ju att om jag jobbar, så kanske det håller i några dagar. Men sen faller korthuset, och som alla vet är det ett helvete att få till ett juste korthus igen så återhämtningen brukar vara lite längre än den faktiska feel-good-tiden. Så om jag kan hitta ett arbete där jag kan jobba när jag fysiskt klarar det och sedan kan gå idé när de dåliga dagarna kommer. För även om jag sånna här dagar har svårt att riktigt komma ihåg känslan, trots att det var mindre än en vecka sedan en sån där dålig period passerade revy i livet, behöver jag bara tänka på hur dåligt det gick på de tester jag utförde under utredningen. Minnestestet var ju total katastrof, hur i allsin dar ska jag klara av att hålla saker i huvudet på ett arbete?!

 

Sånna här dagar, ofattbart underbara, måste jag ta vara på men ändå inte bli för ivrig att genast göra allt som jag inte orkar andra dagar. Då blir baksmällan jävligare.

 

Men hur fän ska jag lära mig att tänka rätt?!?!

Inte ha för bråttom, inte bli för ivrig de dagar som känns bra, få dåligt samvete för att jag går hemma och latar mig när jag borde kunna arbeta.

 

Då måste jag påminna mig om de andra dagarna.

De dagarna när jag knappt kan borsta tänderna utan att armarna krampar.

När jag skär mig i fingrarna upprepade gånger bara för att mina fingrar inte riktigt vill det jag tror att jag säger åt dem att göra.

 

Tyvärr har dessa dagar varit fler än de här goda dagarna, senast jag kände mig så här bra var när vi hade semester i Thailand i mars.

 

Fru Duktig måste lära sig tänka annorlunda!

Men hur gör man det?!?!

 





arga katter får river skinn

Nog för att jag har skurit mig i fingrarna förut men nu börjar det bli löjligt.

Nu har jag inom loppet av en vecka lyckats inte bara skära mig två gånger utan lyckats göra det på samma ställe.

Börjar bli allvarligt oroad. Har min kropp börjat leva sitt eget liv? Det är som vissa saker känns enkla men ändå misslyckas jag få min kropp att lyda.

Ingår det? Blir det värre eller har jag nått botten?

Published with Blogger-droid v2.0.4

nytt projekt

Drasuten älskar saker som rullar. Helst med någon form av motor också.

Våra forna grannar har haft en moppe stående i trädgården de senaste 6 åren.

Nu har Drasuten adopterat den.

Den har gått från rostig, icke startande lövhög till att likna något som faktiskt kan tas för en moppe.

Drasuten har istället för att titta på teve meckat med Winnipeg. Nu är den inte bara löv-och spindelfri utan den startar också.

Sen får vi se vem som kommer få den stora äran att leka med den. Kanske undertecknad!?!

Published with Blogger-droid v2.0.4

skam den som ger sig

Det tog ett tag. Gick åt en del svordomar. Fick prova olika bokställen. Men till sist fick jag det att fungera.

Tre böcker laddade. Nu ska jag ut och scanna efter böcker.

Published with Blogger-droid v2.0.4

playtime

Den är här nu.

Läsplattan. Ska ladda den, både böcker och batteri ska in.

Fodralet verkar bra. Få se hur mycket tyngd det lägger till. Längtar tills jag får prova, lite mer ostört. Fr kaos är hemma eftersom fritis är stängt.

Men i morn är jag själv...

Published with Blogger-droid v2.0.4

kattiska

Inland önskar jag att babblefish var något som fanns i var mans öra.

The Ittie Bittie knäppkatt har försökt berätta något för mig i en halvtimme.

Hon har mat.

Hon kan gå ut genom dem öppna ytterdörren.

Vi har kelat.

Lik förbannat sitter hon i dörren och jamar.

Kanske sur eftersom vi inte var hemma igår kväll och hon då gick miste om sin stund av soffmys. Eller så gillar hon inte målarfärgslukten.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Framtiden

Har sedan en tid tillbaka funderat på en läsplatta eftersom mina händer inte riktigt gillar det faktum att jag måste hålla i boken jag läser. Sen har den andra fördelar som påtalats av nära och kära. Man slipper göra plats för alla miljoner böcker man läser. Kollade runt lite på rekommendationer från Lupa och bestämde mig för att slå till. Drasuten älskar nya tekniska prylar så han gjorde inte mycket för att stoppa mig, tvärtom han hejade på så att jag även köpte extra minne (behöver det antagligen inte) och ett transportfodral (med läslampa) samt en adapter. Det var ett paketpris och blev billigare än om jag köpte bara läsplattan och fodralet. Så varför inte liksom.
Valde följande, Sony Läsplatta, och ser fram emot levereransen om några dagar.

Har även hittat ett ställe som jag hoppas ska vara så bra som det verkar när jag läser  på deras hemsida.

Välkommen till framtiden!

eller kanske inte

Funderar på att börja jogga.

Men jag vet inte. Efter mötet med sjukgymnasten igår som sa att en del människor inte är gjorda för att träna så börjar jag omvärdera mitt beslut.

I vilket fall som helst ska jag ta det lugnt tills min kropp mår bättre och sen får vi se vad jag hittar på,

exfaktorer

Vi har två exfaktor i familjen. Båda två driver oss till vansinne.

Drasutens exfaktor träffar vi tyvärr vid så kallade festliga tillfällen och tyvärr blir det lite för ofta för min smak.

Problemet är ju att de har gemensamma vänner och om Drasuten inte ska be sina vänner välja sida eller helt stå utan vänner så måste vi stå ut med henne. Det skulle väl vara okej om hon kunde uppföra sig. Men man vet aldrig med henne. Hon säger att hon  nu mår mycket bättre och det är ingen fara (hon säger förstås inte detta till oss utan till vännerna) men blir det jättekonstigt och spänt när hon får syn på undertecknad. Det är som att gå på glas när man träffar henne. Samtal flyter segt som sirap och man väger varje ord på vågen, eftersom man inte vet hur hon tänker tolka det man säger. Oftast tolkar hon det negativt och skickar fler sura miner i vår rikting.

Undertecknad blänger hon mest på. förstår inte hur kul det kan vara att sitta och stirra på mig, så snygg är jag ändå inte.

Mitt eget ex är en historia för sig. Oftast klarar jag mig undan att ha något med honom att göra. Vi har förstås de obligatoriska träffarna när vi lämnar resp hämtar Fr Kaos varannan helg. Men då är det mest snabbt effektivt byte av bil som gäller och sedan fortsätter man i sin egen värld.

Men ibland får jag lov att prata mer med honom och det går aldrig bra.

Senaste tiden har jag fått lov att prata med honom länge. Tyvärr.

Förra veckan fick jag ett brev från en stor matkedja där jag har kort. Jag trodde de var lite framåt och skickade ett nytt kort med tanke på att jag bytt namn. Men se så jag bedrog mig. I brevet fanns ett kort som tillhör min exfaktors fästmö.

Jag ringde företaget i fråga och undrade vad som hänt. Det visade sig att det extra kort jag skaffade till exfaktorn under vår tid tillsammans inte hade avregistreras. Nu när han skaffade ett nytt extrakort (i tron att det var hans konto) blev det ytterligare ett extra kort till mig eftersom jag är kontoinnehavare. Jag gjorde klart för dem att detta inte var okej och var något som skulle ha ordnats för fem år sedan. De beklagade att det gått som det gått och avlägsnade exfaktorn och hans fästmö från mitt konto. Jag meddelade exfaktorn om att jag fått kortet. Självklart ringde han och jag berättade vad som hänt. Vi la på och för min del var det hela utagerat.

Borde vetat bättre, nu satte cirkusen igång.

Han kunde minsann inte nöja sig med detta utan började själv göra en massa efterforskningar och minsann han hade handlat för jättemycket pengar och nu var den återbäringen kopplad till mig. Det kan man ju inte tolerera.

Han ringer företaget och är ARG och när han är arg så blir han otrevlig som fään. Han ringer till mig efteråt och svär och domderar. Så här får det inte gå till i och han ska minsann kontakta media. En tidning skulle älska att kasta sig över det här. Fråga mig inte hur en sån här historia på något sätt kan intressera någon annan än möjligen de inblandade (i typ fem minuter) men i exfaktorns värld är allt han gör och som händer honom riksnyheter.

Jag ringer upp matföretaget igen och pratar med samma stackars kvinna. Hon berättar att han fått ett presentkort på hälften av återbäringen eftersom de inte kan flytta det från mitt konto till hans. Bra så tycker jag. Sen får jag prata med någon högre chef som återigen beklagar det inträffade och säger att NU är vi separerade även hos dem. Det jag handlar ger mig återbäring och det de handlar ger dem återbäring, på ett eget återbäringskonto.

Jag ringer tillbaka till exfaktorn och han är fortfarande sur som ättika. Minsann ska han ha sina pengar, att det sedan rör sig om 74 kr totalt är ointressant, det är principen. Jag påpekar att han ju ska få ett presentkort och nu samlar de sina egna poäng.

Att detta uppdagades nu var dels att jag fick hem kortet men ockå att exfaktorn inte har använt kortet förrän i juni i år. Han handlar i vanliga fall på en annan matvaruaffär. Hur har detta hänt?

Jag vet att jag ringde företaget i fråga när vi separerade för fem år sedan, men ju mer jag tänker efter på saken desto mer övertygad är jag att det som hände efter det är följande. Företaget kunde inte ta bort extrakortet om det inte var innehavaren av extrakortet som ringde. Alltså ringde jag exfaktorn och upplyste om detta. Att sedan inbilla sig att han skulle komma ihåg en sådan meslig sak som att ringa angående detta är ju dumt och ny fem år senare är situationen som den är.

Detta är dock inget exfaktorn någonsin kommer att erkänna, tvärtom han kommer anse att det är företaget som missat för han ringde absolut. Orkar inte bråka. Det har inte hänt något, ekonomiskt och nu är problemet löst.

Men han är inte nöjd utan ska prata med en av kvällstidningarna för det här är minsann en intressant nyhet och en journalist skulle höra av sig till honom. Så om ni slår upp en av kvällstidningen här framöver kanske ni får se exfaktorn och hans fjälla sitta och se arga ut på ett upplag.

Har vi tur slipper vi.

Jag är glad att jag slipper honom i alla fall.

Önskar bara att jag även slapp dessa små historier.

Jag har inte berättat för honom att jag betalade hans tv-avgift i flera år pga att Radiotjänst gjort en miss. Tror inte att jag tänker göra det heller. Jag fick tillbaka pengarna och de skickade en lite saftigare faktura till honom (undrar vad han tänkte då) men orka ta hela den här cirkusen, det löste sig. Jag fick mina pengar tillbaka och betalar nu bara min egen tvavgift.

Nya äventyr väntar, lika säkert som amen i kyrkan. Det är bara att vänta, behöver inte mata honom med mer kvällstidningsmaterial.

ett litet steg

Idag var det dags att träffa den sista avde fyra teammedlemmarna i rehabgruppen. Det var en sjukgymnast och jag hade gruvat mig för vilka typer av tester hon skulle utsätta mig för. Eftersom läkarens "milda" behandling gjorde slut på mina kraftreserver den dagen.
Jag fick gå i en korridor i fem minuter, upp och ner i en trappa i en minut, gå så fort jag kunde 20 meter, rita cirklar med båda armarna på en tavla så länge jag orkade. Flytta en tyngd från en hylla till en annan i minst två minuter, lyfta en back upp och ner, resa mig från en stol och sätta mig igen i ca en minut och gå upp och ner på en "pall" i 2 minuter. Saker som egentligen inte är varken svåra, jobbiga eller direkt ansträngande. Men shit va jobbigt.

Det var två saker som framträdde tydligt. En var att jag fick klara bevis på vad lite min kropp klarar innan det börjar göra ont. En gräns som jag oftast blundar för i vardagliga livet, skulle bli så väldigt många pauser annars och det kan jag ju inte tillåta mig själv. Men främst att jag ska lita på min kropp.

Jag har i ca 3 år haft en maxpuls som inte bara är hög utan även lätt-triggad. Den sätter igång vid minsta ansträngning utan att jag för den skull känner att jag är slut. Kroppen vill fortsätta och klarar det men hjärtat slår så fort och hårt att det är obehagligt och därför måste jag sluta. Blir andfådd och det är bara fruktansvärt jobbigt. Jag har försökt ta upp det här med läkare tidigare men bara fått till svar att jag är överviktig och otränad. Om jag går ner i vikt och börjar träna så kommer det bli bättre.

Sjukgymnasten i dag sa att jag varken har så dålig kondition eller är så överviktig att det skulle ge den här typen av besvär. Hon fick bevittna vilka besvär enklaste uppgift ger mig och sa att det här är inte helt normalt. Om det sedan är ytterligare ett fel eller bara en del av hela felprocessen som just nu råder i min kropp kunde hon inte avgöra men hon tyckte definitivt att det var något som måste utredas.

Det var otroligt skönt att få höra. Eftersom min magkänsla har sagt att det INTE beror på att jag har dålig kondis utan är något annat.

Sen får vi väl se vad resten av utredningen ger. Det är ju ändå FK som ska fatta besluten utifrån vad teamet har kommit fram till. Men jag har inte riktigt förstått vad det är som står på spel. En fortsatt sjukskrivning eller bara en utredning för att. Men det lär jag få svar på vad det lider.

Även om jag inte anser att allt löste sig när jag fick "diagnosen" fibromyalgi så måste jag erkänna att det känns fan så mycket lättare att ha något att sticka upp i fäjset på FK, läkare och andra som undrar. Det är inte bara jag som är en hypokondrisk klimakteriekossa utan det är faktiskt något som är vajkalle i kroppen. Att jag sedan kommer få leva med det resten av livet kan jag ta. Jag vill bara hitta en nivå där jag inte bara orkar gå upp på morgonen utan även kan hitta glädjen igen.

Vägen dit kommer antagligen inte vara rak. Den kommer ta tid att både hitta och sedan röja. Men det är i alla fall en riktning. Jag vet vart jag ska och det hjälper att hitta hjälpmedel att ta mig dit.

inte vad man skulle tro

Är 41 år. Har aldrig druckit kaffe.

Förrän nu. Helt plötsligt funkar det att dricka en kopp. Självklart med socker i. Dessutom en massa chokladpulver.

Men ändå, kaffe!?! Börjar tanten bli vuxen. Eller bara helt körd i huvudet.

Vilket som, gott är det...

Published with Blogger-droid v2.0.4

wopwop

Tredje mötet hos rehabutredningen idag. Träffade en läkare som efter en timmes "förhör" och lite undersökning konstaterade att jag kvalificerade mig för att få intogs fibromyalgi på mitt cv.

Förra veckan träffade jag en psykolog. En mager skata med tics. Hon skyllde allt på min barndom.

På onsdag ska jag träffa sjukgymnast och med tanke på hur jävligt jag har i kroppen efter läkarens milda undersökning bävar jag. Men den dagen den sorgen.

Först ska jag eventuellt ta mig igenom två kvällar med Drasutens exfaktor, något som jag inte ser fram mot. Varför gör jag det då kan man ju fråga sig? Gemensamma vänner är svaret. Antingen får vi annonsera efter nya bekanta att spela kort med eller så får vi helt enkelt leva med onda blickar, sura miner och stela situationer. Om vi inte helt ska förvandlas till enslingar har vi i dagsläget inte mycket att välja på.

Published with Blogger-droid v2.0.4